Abdushukur Muhammet Qumtur
Mitt namn
Perhat Tursun
Svart eld
(samlingsvolym)
Översättning: Flora Qumtur
Narin förlag
Östturkestan, Sherqiy Türkistan eller Xinjiang befinner sig i världens fokus på grund av det kinesiska förtrycket. Formellt är det en autonom region, men autonomin är endast till namnet. Bland annat har den kinesiska regimen genomfört en aktiv insats mot uigurernas språk. Språket har utforskats av Gunnar Jarring, Sven Hedin reste i trakterna – generationer kunde följa hans äventyr genom boken Från pol till pol (1911) – och Svenska Missionsförbundet gjorde heroiska missionsinsatser 1894–1938.
Detta land har fått en ny samhörighet med Sverige genom de diktare som funnit en fristad här.
Varför har de kommit? Det är frihetens magnetism. Deras hemland har aldrig varit en egen stat, men just därför är deras språk så viktigt och deras litteratur så livaktig.
En ny samling uigurisk poesi av två diktare, Abdushukur Muhammet Qumtur och Perhat Tursun, finns nu med den dubbla titeln Mitt namn och Svart eld.
Abdushukur Muhammet Qumtur föddes 1967 och kom som flykting till Sverige 2003. Det liv hans dikter skildrar är osannolikt för de flesta av oss – och ändå verkligt. I en dikt skriver han: ”Så fort vi föddes / övertygade våra föräldrar oss om att väggen hade öron, / senare fick vi reda på att allt har öron.”
Han berättar: ”… ungdomar som lekte tillsammans när de var små och växte upp / försvann över natten som om de blev kidnappade av spöken …” Varför? Svaret är enkelt: ”… de stod nära väggen med öron.”
Upplevelsen att komma till Sverige var dramatisk och förvirrande: ”De kunde inte föreställa sig ett liv utan öron.” Men också till Sverige sträckte sig den ständiga övervakningen, och ”… en del av dem blev till slut väggens öra”.
Uiguriska diktare använder ofta symboler för att skildra sina upplevelser. Vi kan ana vad diktaren avser med orden: ”Mitt hår har blivit grått / men natten förblev svart.”
Erfarenheten av förtryck förvandlar människan. Till en annan diktare skriver Abdushukur Muhammet Qumtur: ”Berätta för dem / om ditt vissna förflutna /din själ som är trasig / av rädsla och skräck.” Men nu är han ju här, och hos oss har väl inte väggarna öron? Det låter sig sägas, men så enkelt är det inte. Flykten från ett eget land har ett högt pris: ”När jag lämnade landet / skulle bergen krama mig / kanske visste de redan / min framtida sorg / och oändliga längtan.” Senare i samma dikt skriver han: ”När jag lämnade landet / lämnade jag allt som jag hade / Kvar i mig är bara rädsla och diktatorns teori.”
Det sägs ibland att krig är det värsta som kan drabba mänskligheten. När man läser Abdushukur Muhammet Qumtur inser man att det finns något värre än krig. Det är förtryck. Krig tar slut. Förtrycket varar. Det tränger in i människans inre. Han skriver: ”Jag vill ut ur min kropp /och ut ur diktaturens ansiktslösa kropp / Även natten sväljer mig / I tidens obarmhärtiga famn.” Själva ljuset har upphört att vara ljus: ”Ibland finns ingen sol, ibland blir det inte dag / men de som har solen i förvar / sover lugnt i den långa natten.”
Abdushukur Muhammet Qumturs dikter ger en aning om kraften i frihetens magnetism, den kraft med vilken Östeuropas folk frigjorde sig från det sovjetiska förtrycket. Uigurerna har ännu inte upplevt något sådant. Han skriver: ”Vi kommer från misslyckans tid / bärande på vissnade blads söta drömmar / i en famn svart som nattens öde.” För den som kommer med en sådan last är Sverige fantastiskt, mer fantastiskt än vi någonsin kan föreställa oss: ”Frihet, / vilket vackert ord / i det främmande landet, på det främmande språket …” Men tio år i frihetens land rymmer också en tragedi – att glömma sina egna ord, sitt eget folk, ”det avlägsna landet jag kom ifrån”.
Perhat Tursun är född 1969. Han doktorerade i turkologi (samma ämne som Gunnar Jarring), fördes till ”omskolningsläger” 2018 och dömdes senare till 16 års fängelse. 2022 fick han Tucholskypriset av Svenska PEN.
Han är fortfarande fängslad.
Med en kraftfull symbol beskriver han förtryckets verkan: ”Allt förstördes av den kalla vindens makt …” Där det totalitära förtrycket går fram finns det inga varma vrår, inga tecken för hoppet att bygga på: ”Den iskalla famnen av den mörka himlen / sväljer stjärnorna, en efter en.” Men det finns ett val för var och en: ”Den som går mot det absoluta mörkret / och den som går mot ljuset, vänder ej tillbaka.”
Vad bli kvar efter läsningen av de två uiguriska diktarna? Mest av allt kärlek: ”Frihet / vilket vackert ord …”