”Vi behöver varandra för att bli något helt”

Det är fantastiskt när man får träffa nya människor – människor man troligtvis aldrig skulle stött på om det inte vore för att man samlats till just detta tillfälle. Man möts, man umgås intensivt några dagar, kanske lär man känna någon lite bättre.

Men de allra flesta blir vänner för stunden. Man skiljs åt, och även om man sagt att man ska hålla kontakten så blir det sällan så.

Någon kanske tycker att det är att ”kasta bort” kontakter. Och så kan det naturligtvis vara.

Men samtidigt tänker jag att oavsett hur kontakterna utvecklas, så är vi gemensamt med och påverkar varandra och helheten.

Hela mitt jag är uppbyggt av alla dessa möten jag har varit med om genom livet. Vissa möten är långt utdragna över tid och djupa, medan andra är snabba och ytliga.

Och så finns det de möten som är snabba och djupa.  

Den sista kategorin upplevde jag i mängder för ett år sedan på Global Christian Forums möte i Accra i Ghana, där jag fick glädjen att representera Svenska kyrkan.

Jag undrar faktiskt om jag någon gång tidigare har varit på ett globalt möte av denna storleksordning där jag blivit så påverkad som person.

Internationella möten och konferenser har jag varit med på, och de är ofta väldigt trevliga, fint ordnade och stimulerande. Men det är sällan jag så snabbt börjar tala om så djupa, personliga frågor som jag gjorde denna gång. Och det inte bara började så – det höll i sig dagarna igenom fram till dess vi sa hejdå till varandra på flygplatsen och spreds över världen igen.

Mina närmsta samtalspartner under de organiserade delarna av dagarna kom från England, Indien, Sydafrika, Kanada, Sydkorea och Frankrike, och samfundstillhörigheterna var lika vitt spridda som länderna.

Vid de flesta andra internationella konferenser skulle vi säkert ha samtalat om ett dokument och om vår syn på det. Vi skulle ha vägt orden mot varandra, vi skulle ha försökt enas. Våra konfessionella bakgrunder skulle ha gjort att vi gav varandra och oss själva olika etiketter, och etiketterna skulle självklart ha gett oss möjligheter men troligtvis också hämmat oss i vårt samtal. Troligtvis skulle vi ha varit ”i våra huvuden”, vi skulle ha varit hederligt intellektuella – och det behöver inte vara fel! – men vi skulle troligtvis aldrig kommit ner på djupet i varandra. In i hjärtat. På riktigt.

I Accra gjorde vi det, från första stund, och vi blev kvar där tills det var dags för hemfärd.

Hemligheten, och Global Christian Forums idé och verktyg, är att inte börja i huvudet utan i hjärtat, i människan, i den egna personliga tron, i den enskildes brottning med Gud, för att sedan också se min medmänniskas brottning.

När vi ser att vi är ganska lika som människor öppnas vägar mellan oss trots våra olikheter i kultur eller samfundshemvist: Vi gläds alla åt våra barn. Vi sörjer när någon går bort. Vi har alla ångest, vi upplever alla lycka, vi känner melankoli och framtidshopp även om vi klär det i olika kulturella eller religiösa kläder. I botten är vi bara människor.

Man kan kanske tycka att det är en banal kunskap. Att ha som metod att prata om ”livet”. Men om det fungerar får det vara hur banalt det vill. Det är resultatet som räknas.

För mig är det en lärdom som jag inte glömde direkt när jag lämnade Accra. Snarare förde den bränsle till mitt eget sätt att vara. Jag tror på mänskliga möten över alla gränser helt enkelt därför att jag tror att Gud har skapat oss på skilda sätt och gett oss alla olika gåvor, inte för att vi ska slå oss till ro med just den gåva jag och mina likar har, utan för att vi är olika lemmar i samma kropp. Vi behöver varandra för att bli något helt.

I tider när gemenskaper tycks krympa, när ”vi” inte längre tycks bry oss om ”dem”, när alla murar som kan byggas mellan människor, kulturer och religioner tycks torna upp sig i allt snabbare takt– då är det viktigt att se, stå för och förmedla att vi är en enda jord och en enda mänsklighet. Global Christian Forum har gett mig ett redskap för det. Det finns fler, men en vecka i Accra gav mig nytt hopp inför framtiden och en önskan att möta människor på djupet.

Niclas Blåder är domprost i Lund och var en av tre svenskar som bjöds in till Global Christian Forum – de övriga var Jan Eckerdal som är direktor för teologi på Sveriges kristna råd och Johannes Zeiler som är församlingsherde i Linköpings domkyrkoförsamling och sändes av Lutherska världsförbundet. Niclas Blåder har tidigare forskat i identitetskonstruktion inom olika lutherska kyrkor arbetat med kyrkans verksamhet och didaktik för barn. Tillsammans med sin fru Anna har han gjort boken En fast punkt i livet – för dig som vill veta mer om kristen tro och barnboken Nära dig – bibelberättelser om livets frågor och känslor, båda utgivna på Verbum förlag.