Föra samman, hålla samman

Vad är egentligen fredsrörelsens styrka i en tid som alltmer präglas av militarisering, geopolitisk polarisering och en växande misstro mot internationella institutioner?

I stora delar av världen rustar stater militärt i en omfattning som för bara några år sedan hade varit svår att föreställa sig. Folkrätten försvagas, Förenta Nationerna marginaliseras och internationell politik blir alltmer transaktionell. Säkerhet definieras främst i militära termer. I det offentliga samtalet framställs fredsarbete ofta som naivt, medan upprustning beskrivs som realism.

I det sammanhanget är det lätt att fråga sig: Vad har fredsrörelser egentligen att sätta emot?

Den frågan har följt mig under senare år. Samtidigt har jag om och om igen återvänt till forskning som pekar i en annan riktning – mot den lågmälda men långsiktiga kraft som finns i relationer, organisering och gemensam träning.

Peter Cousin och jag var under en period styrelsekolleger i International Fellowship of Reconciliation. De senaste åren har han, som en del av sitt doktorsavhandlingsarbete, forskat i hur den ekumeniska ickevåldsrörelsen i Latinamerika växte fram under senare delen av 1900-talet. Han synliggör något som ofta hamnar i skymundan i historieskrivningen: att hållbara fredsrörelser sällan byggs av enskilda hjältar eller karismatiska ledare. De växer fram genom nätverk, mötesplatser, relationer och människor. Allt detta binder sakta samman människor.

I centrum för Peter Cousins forskning står metodistmissionären Earl M. Smith. 1941 kom han till Montevideo i Uruguay. Lite senare började han arbeta för International Fellowship of Reconciliation. Under flera decennier kom han sedan att spela en avgörande, men nästan osynlig, roll i den latinamerikanska ekumeniska ickevåldsrörelsens utveckling och den organisering som senare skulle bidra till framväxten av Servicio Paz y Justicia, SERPAJ.

Earl M. Smith var inte någon stark offentlig ledargestalt. Han var inte rörelsens store talare eller dess främste ideolog. Hans betydelse var annorlunda. Han byggde relationer. Han skapade mötesplatser. Han förde samman människor från olika kyrkliga traditioner, sociala rörelser och länder. Han gjorde det möjligt för idéer, erfarenheter och strategier att röra sig mellan kontinenter och sammanhang.

Genom Earl M. Smith kom latinamerikanska aktivister och kyrkoledare i kontakt med den ickevåldstradition som inspirerades av Mahatma Gandhi, med den amerikanska medborgarrättsrörelsens erfarenheter och med internationella fredsaktörer som Muriel Lester och Jean och Hildegard Goss-Mayr. Han skapade relationella broar mellan protestantiska nätverk och katolska aktörer, mellan lokala rörelser och internationella sammanhang.

Det som växte fram var inte bara ett nätverk av idéer utan en regional infrastruktur för ickevåldslig organisering.

Här blir kopplingen till John Paul Lederach särskilt intressant. Denne beskriver fredsbyggande som något som pågår i relationer, nätverk och sociala processer snarare än att genomföras i enbart institutionella beslut uppifrån. I den teori om hur nätet spinns (”weaving the web”) som han beskriver i boken The Moral Imagination spelar så kallade hubs, connectors och bridges eller bryggor en avgörande roll. Fred byggs av människor och relationella strukturer som kan hålla samman rörelser över tid.

Peter Cousins forskning visar hur Earl M. Smith i praktiken arbetade och fungerade just på detta sätt. Han var en hub, ett centrum där relationer kunde utvecklas och fördjupas över decennier. Han var en connector som sammanförde protestantiska och katolska, lokala och internationella aktörer. Han fungerade som en brygga mellan olika kyrkliga traditioner, sociala rörelser och nationella kontexter. Det avgörande var inte att han hade kontroll, utan hans förmåga att skapa tillit och länka samman andra.

Det är också här som forskningen utmanar mycket av vår vanliga syn på social förändring. Vi tenderar att sätta fokus på stora ledare, avgörande protester eller dramatiska historiska ögonblick. Men Peter Cousins visar i sin forskning att den latinamerikanska ickevåldsrörelsen snarare växte genom långsiktig organisering: genom konferenser, utbildningar, återkommande gemensamma träningstillfällen, resor mellan olika kontexter och ett kontinuerligt arbete med att bygga relationer och gemensam identitet.

Rörelsens styrka låg inte bara i dess idéer utan i dess sociala väv.

Detta ligger också nära det tankegods som vi inom Kristna Fredsrörelsen ofta arbetar med genom SNAP Guide – Synergizing Nonviolent Action and Peacebuilding. Den publicerades från början av United States Institute of Peace, men togs bort när Tump tog över institutet. Nu kan den istället laddas ner från Commons Library.

SNAP Guide utgår från att det inte finns någon motsättning mellan ickevåldsligt motstånd och fredsbyggande – de är två olika logiker som förstärker varandra.

Ickevåldsmotstånd innebär mobilisering, civil olydnad, kamp och samhällsförändring. Fredsbyggande är relationer, tillit, dialog och social hållbarhet. Den ena logiken riskerar att bli otillräcklig utan den andra. Protest utan relationell organisering riskerar att bli kortlivad. Fredsbyggande utan motstånd riskerar samtidigt att bli politiskt tandlöst.

Den latinamerikanska ickevåldsrörelsens historia visar vad som kan hända när dessa två dimensioner samverkar.

Rörelsen byggde både motståndskapacitet och relationell infrastruktur. Den skapade träningsmiljöer, mobilisering och transnationella nätverk, men också tillit, vänskap och gemensamma sociala rum. Tack vare allt detta kunde rörelsen överleva trots repression, politiska konflikter och stora samhällsförändringar.

Kanske är det också här som en viktig lärdom finns för vår egen tid.

Idag talas det ofta om säkerhet, men nästan uteslutande i militära termer. Samtidigt vet vi tack vare freds- och konfliktforskningen att hållbar fred ytterst vilar på social tillit, fungerande relationer, starka civilsamhällen och institutioner samt människors förmåga att organisera sig tillsammans. Fred är inte bara frånvaro av krig. Fred är närvaron av relationer och strukturer som gör samhällen mindre sårbara för våldets logik.

Det betyder inte att fredsarbete är enkelt eller snabbt. Tvärtom. Det relationella fredsbyggandet är ofta långsamt, lågmält och svårt att mäta. De människor som bygger fred blir sällan historiska huvudpersoner, och många av dem syns knappt alls.

Men kanske är det just där deras verkliga betydelse ligger.

I en tid där världen mobiliserar för krig igen måste vi på nytt lära oss att organisera för en rättvis fred. Latinamerikas ickevåldsrörelsers historia visar att verklig förändring inte växer fram enbart genom protest eller enbart genom dialog, utan genom samspelet mellan motstånd och byggande.

Genom människor som samtidigt vågar utmana våldets och förtryckets strukturer och bygga de relationer, de nätverk och den tillit som kan bära ett annat samhälle framåt.

Fred är inte passivitet eller frånvaro av konflikt. Fred är den långsiktiga och gemensamma processen att organisera samhället kring rättvisa, mänsklig värdighet och människors ömsesidiga beroende.

Och kanske är det just där, i det uthålliga arbetet att både stå emot det som bryter ner och bygga det vi ännu inte fullt ut ser, som framtidens fred redan börjar ta form.

Lotta Sjöström Becker är generalsekreterare i Kristna Fredsrörelsen. Den artikel som denna krönika bygger på, Peter Cousins ”Rev. Earl M. Smith: the ’grandfather’ of contemporary, organized Latin American nonviolence”, publicerades i novembernumret av Historical Research förra året.