Det bästa sättet
Våren 2025 hade jag förmånen att få åka till Egypten tillsammans med närmare tjugo andra studenter på kursen ”Svenska kyrkans tro och liv”. Besöket i Egypten var omtumlande på många sätt: de platser vi såg, människor vi mötte, och sammanhang vi deltog i väckte både frågor och känslor och gav mig nya insikter och fler perspektiv.
Resan började med några dygn på Anafora, ett retreatcenter i öknen mellan Kairo och Alexandria. Det är en mötesplats för kristna från hela världen samtidigt som det är det är en plats djupt integrerad i den lokala koptiska kyrkan. Här firas gudstjänst, unga män och kvinnor utbildas och på den vidsträckta egendomen odlas frukt, grönsaker och andra grödor.
Anafora är en magisk plats, resultatet av övertygelsen att förändring är möjlig: världen kan förändras till en bättre plats, och människan kan utvecklas och bli mer människa tillsammans med andra människor. Vi besökte Anafora under ramadan, och böneutropen från den närmaste minareten var en ständig påminnelse om människans längtan efter Gud. Värmen, dofterna, människorna, bönerna, i gudstjänst och från minareter, tillsammans en lovsång till Gud, till livet och en stark förhoppning om att ett annat liv, en annan värld är möjlig.
När jag läste grundkursen i teologi och religionsvetenskap, för mer än tre decennier sedan, väckte ekumenik inte mitt intresse, och interreligösa dialoger kändes avlägset. Min förståelse för poängen med ekumeniska samtal och strävan efter kyrkans enhet var begränsad. Så som unga människor ofta är var jag tämligen kompromisslös och tyckte att andra kyrkliga traditioner borde förstå Svenska kyrkans överlägsna teologiska tänkande kring sådant som exempelvis samkönade äktenskap och präster av båda könen. Jag betraktade kristendom som en tradition i ständig utveckling och var förvissad om att just vi, en liten spillra lutheraner i ett kylslaget land i norra Europa, hade kommit längst på vägen mot sanningen om Guds vilja.
Trettio år senare har både världen och Sverige förändrats. Världen präglas av geopolitisk oro och ekonomisk instabilitet. Flera väpnade konflikter pågår samtidigt, med kriget i Ukraina och situationen på Gaza som tydliga exempel. Ett handelskrig pågår, och klimatet förändras i allt snabbare takt med naturkatastrofer och svält som möjliga konsekvenser.
I tider av oro, rädsla och missnöje kan religion användas i både onda och goda syften. Religionsmotsättningar är sällan, vill jag påstå, grundorsaken till krig och konflikter. Däremot kan religion användas i syfte att uppvigla grupper och individer mot varandra, vända grannar, kollegor, vänner mot varandra. Det har vi sett exempel på otaliga gånger i mänsklighetens historia, som i Rwanda och på Balkan.
Fundamentalt i alla konflikter och i all krigsföring är demonisering av den andre, skapandet av en fiende. Det ser vi på både mikroplanet och makroplanet, och gruppen som jag reste med fick höra ett vittnesmål om det. I en församling i Kairo mötte vi en koptisk präst som berättade om att muslimska klasskamrater gett sig på honom när han var barn, och om det hat han utvecklade – något som senare i livet transformerades till en vilja att försonas och blev en drivkraft i hans arbete med interreligiös dialog. Jag tänker också på föreställningar om muslimer som odlas i den svenska kontexten, och jag tänker på de antisemitiska figurer som utgjorde rättfärdigandet av Förintelsen.
Att möta den Andre, är, tror jag, det bästa sättet att rasera fördomar och destruktiva föreställningar – helst innan katastrofen är ett faktum. Att möten mellan religioner, i det här fallet kristendom och islam, är möjliga fick vi många och fina exempel på i Egypten. Jag uppfattade att dialogen mellan företrädarna för de olika religionerna präglades av respekt för varandras olikheter och en strävan att förstå varandra snarare än att förändra.
Det tror jag är en nödvändig attityd i religionsdialog – ödmjukhet, respekt för olikheter och viljan att lyssna samt det gemensamma målet att finna möjligheter till en harmonisk samexistens. Människor som erkänner och erfar det transcendenta delar en grundläggande erfarenhet av existensen, och den erfarenheten bör utgöra en gemensam plattform i en sekulariserad värld. Istället för att bekämpa varandra eller försöka omvända varandra borde vi kunna enas i gemensam förundran över den skapelse Gud gett oss förtroendet att förvalta.
Ett av de vackraste minnena från resan i Egypten är från besöket i Al-Azhar-moskén, den vita moskén i Kairo, uppförd år 970. Tillsammans med de andra kvinnliga studenterna deltog jag i bönen i kvinnornas avdelning, och värmen och glädjen vi mötte där var en av resans många höjdpunkter. Trots språkförbistringar förstod kvinnorna att vi hade problem att hitta någonstans att äta lunch – det var ju ramadan och fasta, och de flesta restauranger var därför stängda under dagtid. Resolut bjöd de med oss till en bakgård där de grillade lamm och fisk och bjöd på nybakat bröd.
I Kairo besökte vi också dominikanerna. En av bröderna vi mötte sade att det viktigaste syftet med deras dialog med islam primärt var att förstå sig själv, snarare än att förstå islam. Det är, tror jag, en fruktbar attityd. När man speglar sin egen tradition i en annan – det må vara en annan religion eller en annan kristen tradition – ser man både styrkor och svagheter i den egna övertygelsen. För att det ska vara möjligt är insikten i att man själv inte har facit nödvändig. De värderingar, normer och principer min kyrka omfattar är inte normerande för andra kyrkor och religioner.
Varje kväll under resan samlades vi för att, under ledning av Jakob Wirén, samtala om dagens händelser och intryck. Det var fruktbara och intressanta diskussioner, inte minst om den muslimska kvinnans situation. Mötet med kvinnorna i moskén, liksom mötet med flera kvinnliga muslimska ”preachers” väckte tankar om frihet och ofrihet. Är frihet detsamma som oberoende av andra, som vi ofta tänker i vår kontext? Är en kvinna som ägnar en halvtimme åt sin frisyr varje morgon mer eller mindre fri än den som täcker sitt hår? Kan jag vara säker på att mina val är friare än mina muslimska systrars, bara för att mina val bättre matchar västerländska föreställningar om emanciperade kvinnor med höga klackar, en slit och släng-attityd till relationer och ett badrumsskåp fyllt med skönhetsprodukter?
Utan tvekan är Egypten ett land där det är svårt att vara kvinna – men de svårigheter som finns, med våld i relationer, sexuella trakasserier, hinder för att skilja sig och problem med att försörja sig själv är samma för kristna och muslimska kvinnor. Problemen är av allt att döma kopplade till kultur snarare än religion, och huvudorsaken är, tror jag, fattigdom.
I mötet med den koptisk-ortodoxa kyrkan fann jag en andlighet som jag sällan finner i Svenska kyrkan. Jag avundas den självklara gemenskapen, liksom jag avundas traditionen att dra sig tillbaka och finnas i ensamhet med sig själv och Gud. ”Först måste du lära känna dig själv – sedan kan du lära känna Gud”, sa en av de koptiska munkar vi mötte.
Jag har länge känt att vi lever fel i Sverige. Konsumtionen, upptagenheten av sociala medier, jämförandet med andra, oförmågan till stillhet och reflektion, missbruket av mat, människor och alkohol – vi ägnar oss åt många olika flyktbeteenden, allt för att slippa möta oss själva, våra farhågor och förhoppningar, höra den egna rösten och, när den rösten talat klart, Guds röst.
Vistelsen i Egypten, inte minst mötet med den koptisk-ortodoxa kyrkan, stärkte mig i min övertygelse om att vi måste leva på ett annat sätt. Vi måste ta bort i stället för att lägga till, vi måste lyssna i stället för att prata, vi måste dra oss undan för att kunna mötas. Vi måste bli mer kyrka, och sluta söka bekräftelse och uppskattning i den sekulära världen.
Jag är så oändligt tacksam över möjligheten att få besöka Anafora, mötena med troende kvinnor och män från olika religiösa traditioner i Kairo och Alexandra och de viktiga, uppriktiga, sökande samtal vi hade på kvällarna i samband med kvällsbönen. Man kan lära sig om världen och om den andre i text – men ett möte ansikte mot ansikte ger andra djup och insikter. Att se den andre som ett Du, inte som ett Det, för att tala med Martin Buber, är verkligt liv och utveckling.
Ann Heberlein är teologie doktor i etik, har haft en docenttjänst vid Lunds universitet och började läsa teologi igen för ett par år sedan med tanken att bli präst. Hon har skrivit en rad böcker – en av de senaste är Moraliskt kapital (Timbro 2025) – och berättade i år i Sommar i P1 om sin faster Gunnel som var en av de sista som tvångssteriliserades i Sverige.
