Skrift och kyrka, mission och läsning

Johanna Larsson

Bokstavstro

Ellerströms

”Ett språkligt mirakel inleder den kristna missionshistorien” skriver Johanna Larsson i sin debutdiktsamling Bokstavstro. Det är pingst, och språken ”rämnar / och det står mig fritt att tilltala dig”.

Över gränser kunde människor plötsligt tala, både med Gud och med varandra. Sedan gick det snett. Vi behövde börja översätta. Och översättningar innebär tolkningsluckor och missförstånd.

Johanna Larssons bok avsöker missionsbefallningens flertydiga budskap ur det perspektivet. Sa Jesus själv verkligen att alla i världen måste bli kristna?

Medan han verkade på jorden fanns ingen kristendom. Han talade inte grekiska. Men på Evangeliets urspråk, i missionsbefallningen, åläggs hans lärjungar att undervisa – att längs sin väg genom livet berätta för alla de möter om det goda budskapet.

Det är inte samma sak som att ”göra alla folk till lärjungar”. Först hundratals år efter det att evangeliet skrevs ner, började den tolkningen sprida sig.

Johanna Larsson kartlägger hur det hände. Hon avsöker sambanden mellan skrift och kyrka, mellan mission och läsning. Bitvis är hennes bok en lyrisk essä, bitvis strålande vacker och ömmande poesi.

I dikten återkommer den unge amerikanske missionären John Chau. 2018 dödades han av urfolket på ön North Sentinel Island i Indiska oceanen, de som har levt isolerade i tiotusentals år. De attackerar alla som försöker närma sig, och enligt indisk lag får de inte störas. John hade gjort olagligt intrång hos dem. Han ville rädda dem från helvetet.

”Herre, är denna ö Satans sista fäste?” skrev han i sin dagbok strax före sin död. ”Den här stammens eviga liv står på spel. Det är värt att berätta för dem om Jesus. Var inte arg på dem eller på Gud om jag dödas.”

Johanna Larsson gestaltar honom ömsint. Hans sista natt på havet framstår som ett Getsemane. Vattnet ”lyser så förunderligt / mjukt är mitt hjärta / jag vill kyssa allt jag ser / allt är upphöjt, allt är heligt och allt / är förkrossande”.

Kritiken i hennes bok, mot mission som invasion, innebär inte att hon fördömer hängivenheten hos John Chau – namne till Johannes Döparen, sänd av Gud för att vittna om ljuset. Vad John Chau missade, och vad kristen mission alltför ofta har förbisett, är att undervisning värd namnet alltid är ett samtal.

Samtal bygger på ömsesidig nyfikenhet, inte på tvång och underkastelse. Och på North Sentinel Island ”finns ingen helig skrift / men alla de eviga orden / vad frågar deras hjärtan efter / skulle de inte känna det heliga / stormnatten, solförmörkelsens isande stillhet / den kraft med vilken mor och barn klamrar sig fast / vid varandra och håller varandra / vid liv”.