I det lilla, i det stora

Vad händer när troende som tillhör samma gemenskap visar sig ha olika syn på det som händer i världen och i politiska frågor på nationell och lokal nivå? Vad händer när troende som rör sig i helt olika sammanhang visar sig reagera ganska lika?

När Lunds Missionssällskap tillsammans med många andra kristna organisationer inbjöds att vara värd för någon programpunkt under den ekumeniska veckan i Stockholm tog Johanna Gustafsson Lundberg och Ulrich Schmiedel hjälp av några av sällskapets vänner i andra delar av världen för att förmedla flera bilder av vad vänskaper över synliga och osynliga gränser kan leda till.

Hyderabad ny nod

Noder har sällskapet valt att kalla de platser där mer långsiktiga satsningar görs och där det finns människor som är beredda att delta i ett ständigt pågående erfarenhetsutbyte. I samband med den ekumeniska veckan blev Hyderabad i delstaten Telangana i Indien en sådan nod – ett avtal med Henry Martyn Institute skrevs under av direktorn Packiam T. Samuel och sällskapets styrelse. Sedan tidigare är Hongkong, Egypten (genom dels stiftsgården Anafora, dels Mariadöttrarna i Kairo), Malmö/Lund, Jerusalem och Kapstaden också noder.

I seminariet i Katarina kyrka skulle Packiam Samuel medverka tillsammans med Anna Hjälm, Sarojini Nadar och Jakob Wirén. Sarojini Nadar, som är professor vid University of the Western Cape i Sydafrika, fick ställa in sin medverkan eftersom hon blev kallad till South African Women in Science Awards. Hon ersattes av Per Kristiansson som är sällskapets sekreterare, stiftsadjunkt i Lunds stift och präst i Rosengård i Malmö.

Bredare

”New Lines of Confessional Conflict – Investigating Religion and Political Creed” var den överskrift som Ulrich Schmiedel föreslog för seminariet – svår att översätta, skulle det visa sig, men inspirerande för de medverkande.

– I samtalet berörde vi temat i titeln, säger Jakob Wirén, men det blev kanske lite bredare: erfarenheter av interreligiös konflikt och samverkan i tre av noderna: Malmö, Hyderabad och Jerusalem.

Jakob Wirén är en av Ulrich Schmiedels professorskolleger vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet och skrev en gång sin doktorsavhandling om religionsmöten, hopp och gästfrihet.

Central fråga

– Vi har ungefär 90 minuter på oss för att lösa några av vår tids svåraste och mest trängande problem, sa han i sin inledning.
Han förklarade att syftet med seminariet var att ta upp några av grundläggande frågor i ämnet interreligiösa relationer och att se hur de blir konkreta i olika sammanhang. Nathan Söderblom fick hjälpa till genom några ord som han skrev efter det första ekumeniska mötet 1925, tagen av att alla talare verkade ha samma underton eller djupt rotade princip och stannade inför den fråga som han själv kallade den centrala: Guds rike.

Att det var just den frågan blev uppenbart för honom först när mötet hade kommit igång. ”Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende Son.”

– Det var arbetet för rättvisa, fred och försoning – både i det lilla och i det stora, sa Jakob Wirén. Det handlade om Guds rike. Jag tycker att den frågan är mycket närvarande i den ekumeniska veckan hundra år senare också, och i den fråga som vi ska ta oss an i det här samtalet.

Sida vid sida i århundraden

Packiam T. Samuel har varit i Sverige tidigare och har vänner bland annat i Nacka församling och Fisksätra, en plats där Svenska kyrkan satsar mycket på ett konkret samarbete med bland annat den muslimska församlingen i form av Guds hus.

– Mitt ”nu” är att Henry Martyn Institute ligger i Hyderabad som är en stad där religiös mångfald har en lång historia, sa han. Hinduer, muslimer, kristna, sikher, jainer och andra har levt sida vid sida i århundraden. Men liksom på många andra ställen är det en samexistens med spänningar. Staden är levande och ungdomlig och har många band till andra platser jorden runt, men den är också tyngd av polarisering, de religiösa identiteterna blir manipulerade i politiken, och det finns socioekonomiska skillnader.

Han beskriver detta ”nu” som en blandning av hopp och anspänning:

– Vi är välsignade med en rik samtalstradition, med ett stort nätverk som består av trosledare, aktivister och akademiker, med trovärdighet på gräsrotsnivån och med det förtroende vi har byggt upp genom att leva sida vid sida med människor under årtionden. Vi möter utmaningar som en ökande religiös nationalism, ett krympande utrymme för civilsamhället, misstänksamhet mot dialogarbete, matthet bland våra finansiärer och kampen med att engagera unga människor på ett meningsfullt sätt i de digitala ekokamrarnas tidsålder.

Fick korset av sin vän

Per Kristiansson är alltså stiftsadjunkt i Lunds stift och har tidigare tjänstgjort för Svenska Kyrkans Mission i Malaysia och Filippinerna. Han berättade om hur Malmö beskrivs och gestaltade sin egen frustration med den upprepade frågan: ”Borde vi inte …?”

Han berättade också om hur han som präst i Malmö mötte den albanske imamen Roland Vishkurti från den stora Malmömoskén Islamic Center i en dialoggrupp med namnet Tro och tolerans (se också Uppdrag Mission nummer 4 2024). Med tiden insåg de att de hade blivit nära vänner.

– Jag hamnade på sjukhuset för ett tag sedan, och när jag hade blivit opererad låg mitt kors och min ring i nattygsbordet bredvid sängen, sa han. Jag kom på det när Roland satt hos mig, och det blev han som tog upp mitt kors och gav det till mig så att jag kunde ta på mig det igen.

”Må de bli de sista offren”

Anna Hjälm var under Antje Jackeléns tid som ärkebiskop ledare för arbetet i programmet En värld av grannar. Sedan ett par år är hon direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem, en nod som har fått delvis nya uppgifter eftersom få reser dit nu. Hon läste högt ur sin dagbok, en anteckning från den 29 augusti förra året, alltså nästan exakt ett år före seminariedagen:

Vi åkte till Kibbutz Nirim och till området för Nova-festivalen. Vi hörde vapnen som fortfarande trasar sönder Gaza – och vittnesmål från en överlevare från Hamas attack. Vi såg drönarna, och röken från Khan Younis. Vi såg skotthålen genom fönsterrutor och varandra i ögonen. Bönen? ”Må de som dödats i kriget idag bli de sista offren.”

Mikrofred

– Svenska teologiska institutet är en del av Svenska kyrkan och arbetar med utbildning, forskning och dialog med fokus på teologi, religionsmöten, text och kontext, sa Anna Hjälm. Så vilka är utmaningarna och välsignelserna?

Hon berättade om folkmordet i Gaza och hänvisade till en ny, oberoende rapport som har citerats i Nature. Rapporten har ännu inte granskats (så kallad peer review), men antalet döda fram till slutet av januari 2025 uppskattas av författarna till 84 000. Hon berättade om hur det våld som utövas av israeliska bosättare på olika sätt har ökat, framför allt på Västbanken, och om hur det politiska trycket mot palestinier – i form av administrativa hinder, ekonomiska inskränkningar,  begränsningar i rörlighet och religionsutövande, och direkt våld – också drabbar kristna. Oförutsägbarheten gör att inget kan planeras och leder till utvandring, så kallad brain drain och utmattning. Institutet har fått fungera som en plats där man kan vila en stund – mikrofred har blivit ett begrepp.

– Det finns en längtan efter att dela det mänskliga med varandra, sa Anna Hjälm, i sorg, saknad, frustration. Det finns ett desperat behov av att se varandra i ögonen. Mötesplatser, som vår, kan inte arbeta med sina vanliga program, men att Svenska kyrkan är kvar är meningsfullt.
___
Samarbete mellan fyra noder
Seminariet under den ekumeniska veckan var en del av ett gemensamt projekt som Ulrich Schmiedel har tagit initiativ till och som först skulle knyta samman Lunds Missionssällskaps tre noder, Malmö/Lund, Jerusalem och Kapstaden, i arbetet med att stötta och studera religionsmöten som leder till vänskaper och gemensamma insatser för fredsbyggande.
– Nu ingår Henry Martyn Institute också i den gruppen, förklarar Johanna Gustafsson Lundberg som är docent vid Centrum för teologi och religion.
Ulrich Schmiedels professur finansieras av en särskild donation från Lunds Missionssällskap.