Något gemensamt mänskligt

I slutet av januari kom jag hem från en resa med Lunds Missionssällskap i södra Indien. Där reste vi i de svenska missionärernas fotspår och såg det arbete som pågår nu med stöd från Act Svenska kyrkan.

Vi åkte också till Hyderabad för att besöka Henry Martyn Institute och dess direktor Packiam T. Samuel, som sedan 1990-talet arbetar med utbildning och interreligiös dialog för att stärka relationerna mellan hinduer, kristna och muslimer. Syftet är att Indiens många olika befolkningsgrupper ska kunna leva tillsammans i fred.

Det är ett imponerande arbete som sedan institutets begynnelse 1930 har utvecklats, inte minst de insikter som medarbetarna har fått i fråga om den tid det tar att bygga upp tillitsfulla relationer. Vissa saker går det att tala om från början, och andra kräver betydligt mer tid, lyhördhet och generositet.

De erfarenheter av mångfaldsarbete som har byggts upp på institutet, med allt vad det innebär av spänningar och konflikter liksom möjligheter och nya sätt att se på tillvaron, är inspirerande. Vi kan lära oss mycket av de arbetssätt och den pedagogik som växt fram där.

Mångfaldsfrågor i Nordnorge

Väl hemma packade jag om mina väskor och for till Kirkenes i Nordnorge. På Bymisjonen (Stadsmissionens motsvarighet) arbetar en kollega till mig, Torbjørn Brox Webber, med frågor om mångfald, demokrati och möjligheter till fredlig samexistens.

I Kirkenes, som är beläget vid gränsen till Ryssland och Finland, bor det sedan långt tillbaka nordsamer, kväner, skoltesamer och dessutom norrmän som inte har någon av dessa tillhörigheter. Här finns långa och goda relationer till Ryssland, men efter invasionen av Ukraina 2022 har de försämrats kraftigt. Kirkenes är en militärt strategisk plats och har sin särskilda historia och sina särskilda utmaningar vad gäller möjligheter att etablera tillitsfulla relationer.

Ett universellt anslag

Trots sina geografiskt helt olika kontexter förenas dessa sammanhang, Sydindien och Nordnorge, av olika erfarenheter av en kolonialism som bland annat springer ur teologiska tolkningar och praktiker. Här finns spår av den pietistiska teologin och dess tydliga ambition att omvända människor till den rätta tron. Och visst ansvar faller även på de nordiska kyrkornas, i första hand statskyrkornas, lutherska teologi.

Till Indien for missionärer för att utbilda, upplysa och predika evangeliet. Idag syns spåren av detta bland annat i de sjukhus som byggdes, och som i många fall fortfarande finns kvar, och i den utbildning som flickor fick och fortsatt får ta del av.

Här finns en spänning: å ena sidan uppbyggnad av vård och utbildning genom missionen, å andra sidan en universell idé om människan och kristen tro som de man missionerade för skulle infogas i. Detta universella anslag hämtas från exempelvis tysk pietism, norsk missionsteologi och aspekter av Grundtvigianismen såsom den väl kända devisen ”Människa först – kristen så”.

Postkolonial diskussion

Samtliga dessa olika teologier har fått allvarliga konsekvenser, i Kirkenes på så vis att lokala samiska gruppers tro, seder och kultur har förtryckts och förbjudits. Det är smärtsamt att ta del av de erfarenheter som springer ur förnorskningsprojektet, bland annat berättelserna om hur samer blev tvingade att avsäga sin egen tro och kultur för att bli kristna på rätt sätt.

Liknande erfarenheter och berättelser kommer fram i den försoningsprocess som nu pågår i Sverige mellan Svenska kyrkan och de samiska grupperna. Dessa teologiska inriktningar formades och samverkade i en samhällskontext vars politiska ledning verkade för enhetlighet i fråga om såväl nation som kyrka.

Koloniala strategier som liknar dessa har söndrat samhällen och försvårar fortsatt arbetet för tillit och fred. Därför måste den som fortsatt försvarar en universell teologiskt grundad människosyn, alltså en idé om att människor delar vissa förutsättningar, förhålla sig till den kritik, de berättelser och de erfarenheter som har synliggjorts genom en postkolonial kritisk diskussion.

Grund för etiskt ansvar

För mig är föreställningen om något gemensamt mänskligt fortfarande central. Den lägger grunden för ett etiskt ansvar som vi har gentemot varandra oavsett var vi lever, vilken bakgrund vi har eller vilka erfarenheter vi gör.

Den danske filosofen K. E. Løgstrup skriver (här något förenklat återgivet) att det finns vissa gemensamma mänskliga grundvillkor som alla delar. Vi står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra, och det implicerar ett etiskt krav på ett ansvar för den andre. Dessa grundförutsättningar karakteriseras av tillit och kärlek. Motsatsen till detta ansvar, denna tillit, är nihilism, icke-ansvar och likgiltighet.

Ett krav riktat till var och en

Om vi tar vår utgångspunkt i K. E. Løgstrups idé om delade mänskliga livsvillkor kan vi hävda att pluralism och mångfald kan och ska bejakas. En samtida universell människosyn förmår att kombinera det gemensamma med mångfalden.

Med referens till den judiske filosofen Brian Klug kan detta formuleras på detta sätt: ”Jag är människa genom att jag är kristen, jag är människa genom att jag är jude, hindu eller muslim, jag är människa genom att jag är nordsame, skoltsame eller sjösame.” Vi är med andra ord människor med olika kulturella uttryck och föreställningar samtidigt som vi delar vissa mänskliga grundvillkor som innebär ett etiskt ansvar för varandra.

Det innebär att när jag ser att andra kränks eller utsätts för våld riktas kravet även till mig: jag ska stå upp och kämpa för den andres upprättelse.

Det innebär också att min specifika berättelse, teologi, och erfarenhet aldrig ska göras till den berättelse som ska gälla alla andra. Gör jag det handlar jag återigen i enlighet med koloniala, nykoloniala, strategier.

Istället ska min och andras berättelser och erfarenheter delas med respekt. Att på allvar lyssna till den andre framstår mot bakgrund av detta som en dygd. 

”Mångfald för vem?”

Den supermångfald eller superdiversitet som Ulrich Schmiedel menar mer och mer kommer att karaktärisera våra samhällen kommer att avkräva oss denna dygd om vi vill leva i fred och respekt. Till detta måste även frågorna om makt och deltagande läggas. För idén om mångfald rymmer också den kritiska frågan: mångfald för vem?

Det som händer i både Hyderabad och i Kirkenes, och som betonas av de teologer som arbetar med mångfaldsfrågorna där, är värdet av fysiska möten mellan människor som förmår överskrida föreställningar om olikhet, motsättningar och konflikter så som de ofta framställs i sociala medier.

Dessa möten får en genklang i K. E. Løgstrups grundvillkor. Det är möten mellan människor som söker finna vägar för en konstruktiv, tillitsfull, pluralistisk samexistens, och den samexistensen bygger på att vi är ömsesidigt beroende av varandra och har ett ansvar för varandra.

I detta finns också en problematisering av superdiversiteten. Den antyder att vi är så olika att vi har svårt att kommunicera. Utifrån K. E. Løgstrups synsätt är det konstiga snarast att vi inte träffas mer. 

***

Johanna Gustafsson Lundberg är docent i etik på Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. Hon är styrelseledamot i Lunds Missionssällskap.