”Det är viktigt för alla”

Att dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands och att bidra till forskning och tryckning av böcker i ämnen som har med mission att göra hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter. Ung i den världsvida kyrkan är Act Svenska kyrkans utbytesprogram som Lunds Missionssällskap delfinansierar. I september reste åtta svenska stipendiater till Tanzania (två olika stift) och fyra till Filippinerna, och när de kommer hem efter tre månader ska de berätta om sina upplevelser och erfarenheter i församlingarna i sina hemstift samtidigt som åtta tanzaniska och fyra filippinska stipendiater tas emot där. Karlstads stifts stipendiat, Maria Falkenland, blev intervjuad av en av Västerås stifts stipendiater, Julia Domberg, före avresan.

Maria Falkenland, hur känns det nu att lämna ditt liv här hemma och ge dig ut på nya äventyr?
Blandat. Det är väldigt kul. Det blir en utmaning. Men utmaningar är bra, och det känns lite skönt att få lämna det här trygga hemma, min egen vardag, och få uppleva någon annans vardag.

Hur har du förberett dig inför resan?
Jag har ju förberett mig ganska mycket mentalt. Man kan känna sig ganska ensam i vad man har framför sig, men när man träffar alla andra här lugnar man sig. Veckorna här i Rättvik, vår förberedelsekurs, har varit väldigt givande. Man får dela tankar. Man ska inte resa ensam, och man får mycket praktisk information, och information om Act Svenska kyrkan, och man förbereder sig, på alla sätt.

Vad har du för erfarenheter från Svenska kyrkan och Act Svenska kyrkan sedan tidigare?
Jag är konfirmerad, och sedan har jag varit ungdomsledare och vikarierat som församlingspedagog i ett år.

Varför valde du att söka just det här programmet?
Jag läste på lite om Act Svenska kyrkan och om programmet, och jag tycker att det står för så otroligt fina saker. Vi får ta del av någons vardag, får komma hem till någons familj. Vi får uppleva kulturen genom att ta del av deras kyrkliga sammanhang och se hur mycket kyrkan arbetar i samhället. Och just biståndsfrågor brinner jag mycket för.

Vad ser du mest fram emot?
Jag ser nog fram emot det mesta. Det som är mest spännande är ju det här vardagliga livet, att få se hur de går i skolan, hur går det i skolan till för dem där? Hur funkar olika institutioner, eller vad man ska kalla det? Vad gör man liksom om någon gifter sig? Alltså? Det är såna här små saker, det vardagliga livet, det som är mänskligt, men också att få se vad som är annorlunda.

Vad känns jobbigast med resan nu, och har det ändrats från när du skickade ansökan eller blev antagen?
Jag skulle nog säga att att det har ändrats. Först så var det väl lite stress — alltså, tre månader, det är jättemycket tänkte jag. Men nu försöker jag se livet i ett lite större perspektiv, och tre månader är ju inte så mycket. Det är liksom perfekt. Det är inte för lång tid och inte för kort tid. Man hinner komma in i det … mm, vad var frågan?

Vad känns jobbigast för tillfället?
Det är nog det här praktiska, resan dit, hur det kommer att bli där, familjerna, kommer jag att trivas — många sådana frågor om hur det kommer vara att vara på plats. Men det kommer nog att släppa väldigt snabbt när vi väl kommer dit.

Hur har du tänkt använda resans upplevelser och material när du har kommit tillbaka hem till Sverige igen?
Jag kommer nog att ha föreläsningar för olika typer av grupper i alla åldrar. Jag tänker inte att jag ska vända mig speciellt till unga. Man vill ju väldigt gärna engagera unga, och unga är ju de som kommer driva samhället framåt i världen, men jag tycker att det är viktigt för alla. Jag målar mycket, så jag skulle vilja ha en vernissage och berätta om någon som har en unik historia och om människor som jag har träffat. Så — sprida informationen.