– Det var en inkluderande miljö, säger Ann Aldén. Han försökte bygga upp ett forskarseminarium, det var ett nytt ämne, han försökte skapa något. Och vi fick vara delar av ett större sammanhang: åk på det, följ med på det här, kom och var med! Han öppnade dörren på vid gavel, och världen låg framför mina fötter.
Förste professorn
Redan före förra sekelskiftet arbetade Lunds Missionssällskap för att Lunds universitet skulle satsa på missionsvetenskap och få en professur i ämnet.
Vid millennieskiftet kom norrmannen Aasulv Lande, som tidigare hade arbetat i bland annat Japan, till professuren som sällskapet kunde vara med och finansiera genom en särskild fond och ett avtal med universitetet. Missionsvännernas dröm hade blivit verklighet.
Ann Aldén, nu kyrkoherde i Jönköping, blev en av Aasulv Landes första doktorander.
– Jag prästvigdes för Växjö stift 1991, och vi flyttade till Lund för att min man skulle doktorera i etik, berättar hon. Han inspirerade mig. När jag prästvigdes tänkte jag: å, vad skönt, jag ska aldrig mer läsa en kurs. Men när vi kom tillbaka till Lund, och när jag såg vilka intressanta sammanhang han blev en del av, blev det istället: jag måste få läsa.
”Här finns liv”
Ett engagemang för Lutherhjälpen hade hon haft länge, berättar hon, och det hade också lett till ett intresse för kyrkan utanför Sverige:
– Det var något med tolkningen av kristen tro i andra delar av världen. Jag kände att här drar en källåder fram, här finns liv, här finns sav. Det ser jag när jag tittar tillbaka och försöker förstå. Det var andra kristendomstolkningar, men det var också andra kulturer och andra religioner.
Missionsvetenskapen var alltså ett nytt och ganska litet ämne vid den här tiden, så den behörighet som krävdes av en präst som ville bli doktorand var kyrkohistoria.
– Det var rätt slitiga år och en stor satsning, men längtan hade ju vuxit, och jag kunde inte tänka mig något annat. Jag läste missionens historia som en del av kyrkohistorien, och det var ju så fruktansvärt intressant att se hur kristendomen hade gått över världen i tid och rum.
Tydlig bild
Aasulv Landes arbete i Japan hade väckt hans intresse för buddhismen, och när Ann Aldén hade sökt och fått sin doktorandtjänst började hon på allvar arbeta med ett ämne som låg nära hans: hon studerade en jesuitprästs arbete på Sri Lanka och en buddhistmunks arbete i Frankrike. Aloysius Pieris hade grundat Tulana Research Center for Encounter and Dialogue, och runt Thich Nhat Hanh hade Plum Village Community of Engaged Buddhism uppstått, så det fanns platser att besöka.
– Jag hade massor av läskurser men också flera perioder på Sri Lanka och i Frankrike. Det var en fantastisk tid. Jag visste att jag hade de fyra åren, och jag var oerhört motiverad och hade en ganska tydlig bild av hur jag ville arbeta, så jag la i femmans växel och arbetade innan barnen vaknade. Bibliotekarierna i Bjärred, där vi bodde, tog hem i stort sett all litteratur jag behövde.
Att Aasulv Lande bjöd med sig sina studenter och doktorander in i sina akademiska vänkretsar och dialogforum blev också viktigt för Ann Aldéns avhandlingsarbete.
– Jag var nog väldigt inriktad på mitt arbete, men konferenserna var ett privilegium, och alla Aasulv Landes kontakter var en bonus. Vi var värdar för en konferens med European Network for Buddhist-Christian Studies, och ett tu tre drogs jag in i ett sammanhang som var kolossalt spännande. Jag kunde skapa mitt eget arbetslag och sitta hemma och ha kontakt med så många människor, både forskare och praktiker, inte bara med dem jag kände på CTR i Lund. Helene Egnell och Kajsa Ahlstrand i Uppsala, ett benediktinkloster utanför München, det europeiska nätverket … Elisabeth Harris i England och John May på Nordirland hjälpte mig mycket.
Fanns i strukturerna
Avhandlingen fick titeln Religion in dialogue with late modern society – a constructive contribution to a Christian spirituality informed by Buddhist-Christian encounters och var klar 2004. Två år senare gavs den ut av ett tyskt akademiskt förlag.
Hade allt blivit som Ann Aldén hade tänkt sig? I stort sett, men i ett forskningsarbete där man möter människor kan det ju bli så att planer måste ändras.
– Aloysius Pieris arbete på Sri Lanka var så spännande. En av hans tankar är att konsten kan vara en plats för dialog. Med Thich Nhat Hanh var det svårare – jag tog kontakt flera gånger, på olika sätt, jag åkte till USA och England, men han ville inte träffa mig. Till Plum Village var jag välkommen, och först där förstod jag att det han ville berätta fanns där, i strukturerna.
En del av kontakterna i avhandlingsarbetet resulterade i vänskaper.
– Alysius Pieres är en viktig teolog för mig. På Sri Lanka fick jag vänner, och platsen där och Plum Village i Frankrike blev också väldigt viktiga för mig. Jag har tänkt mycket på hur buddhismen kan inspirera min kristna tro.
Metablick
Kan man ta missionsvetenskapen med sig tillbaka in i en prästtjänst efter disputationen? Ann Aldén beskriver hur åren i Lund har påverkat hennes arbete på flera sätt:
– Avhandlingen har varit helt avgörande för mig som teolog och för mitt fortsatta arbete i Svenska kyrkan. Först blev jag rekryterad till en tjänst på stiftskansliet i Växjö för att arbeta med mission, och senare, när jag arbetade i Västra Skrävlinge i Malmö, fick jag ju möjlighet att omsätta mycket i praktiken. Men doktorandstudierna kan också ge en ett slags metablick för innehåll, en känsla för det hantverk som det är att organisera material.
Religionsmötena i Rosengård – Västra Skrävlinge församlings mer kända namn – var både lika och olika dem som äger rum på Tulana-centret och i Plum Village. Det blev ett slags fortsättning på doktorsavhandlingen.
– Jag hade ju mest fokus på hur vi som kristna skulle tänka på oss i mötet med andra religioner. Men mitt intresse är hur vi gör teologi och uttrycker oss i en värld där människor tror olika. Hur gör vi det med integritet och respekt?
Först blev det en liten bok, Uppdrag: Mission – berättelsen om en inte alltför självupptagen kyrka, sedan en större, Mission i vår tid – här och nu är allting möjligt.
– De är en kombination av mina studier och den praktiska verkligheten i Malmö, säger Ann Aldén.
”Smålands Jerusalem”
Sedan några år är hon kyrkoherde i Jönköping, en stad som hon gärna beskriver med ett gammalt uttryck: ”Smålands Jerusalem”.
– Den öppenhet som jag fick, och tryggheten i min egen tro, finns med mig här också. När jag installerades här talade jag om att återerövra det uttrycket, för det är mer relevant nu än någon gång tidigare.
Ann Aldén talar om mission som en sändning med två delar.
– Det finns en sändning, ett uppdrag, som alla människor delar. Vi är sända till varandra. Det vi kan göra tillsammans bör vi inte göra var för sig. Och så finns en sändning som vi får lov att kalla för vår, vi som vill vara kristna. Vi är sända att berätta, sända att förkunna Kristus.
Hon säger att sändningens två delar hjälper henne att sortera bland verksamheterna.
– Somligt gör vi tillsammans med människor av annan tro och ideologi. Annat gör vi utifrån kyrkans självförståelse att evangeliet angår alla. Vi kan frimodigt och tillsammans med andra arbeta för en bättre värld. Och lika frimodigt förkunnar vi Kristus, firar gudstjänst och delar den berättelse som är vår. I mötet med människor av annan tro behöver vi inte söka en minsta gemensamma nämnare. Nej, låt oss dela med oss frimodigt av vår berättelse och på samma gång nyfiket lyssna in hur människor tänker och tror i andra trossamfund.
___
Läs Ann Aldén
Religion in dialogue with late modern society – a constructive contribution to a Christian spirituality informed by Buddhist-Christian encounters (Lunds universitet 2004, P. Lang, Studien zur interkulturellen Geschichte des Christentums 2006)
Uppdrag: Mission – berättelsen om en inte alltför självupptagen kyrka (Arcus 2005)
Mission i vår tid – här och nu är allting möjligt (Verbum 2014)