Det är Bartholomäus Ziegenbalg som har fått förgyllda statyer uppförda till sitt minne hos den lutherska kyrkan i Tamil Nadu. Finns det en till, så är det hans kollega Heinrich Plütschau. De kom till den danska kolonin Trankebar (ibland Tranquebar, numera Tharanhambadi) i början av 1700-talet, och särskilt Bartholomäus Ziegenbalg hann uträtta mycket där: han lärde sig språket snabbt, översatte Bibeln och många andra texter, importerade en tryckpress och blev den förste som tryckte böcker i den delen av Indien.

Men biskop Christian Samraj i Tamil Evangelical Lutheran Church berättar gärna om fler utländska gäster och vänner och deras inverkan på det sydindiska samhället.

En av dem är Carl Fredrik Kugelberg från Ljungarum nära Jönköping.

Livingstone och Stanley

Det är inte alldeles självklart att den unge Fredrik ska bli läkare. Hans far, ryttmästaren Carl Wilhelm August Kugelberg, vill ha en jurist i familjen, och efter mogenhetsexamen i Jönköping 1888 får Fredrik flytta till Uppsala för att studera juridik.

Senare har han berättat att han redan som barn – han växte upp i trakter där mycket av samhällslivet var präglat av den pietistiska väckelsen – hade fastnat för evangeliernas berättelser där Jesus botade blinda. Han hade också läst böcker om Henry Morton Stanleys och David Livingstones vedermödor och äventyr, och liksom många andra unga vid den här tiden formade han sin bild av läkaryrket och missionärskallet med hjälp av dem. 

När han har tagit sin hovrättsexamen 1892 börjar han studera medicin. Förutom att studera och med tiden arbeta mer och mer, bland annat i två år som allmänläkare i Degerfors och i ett år på ögonkliniken vid Uppsala akademiska sjukhus, lyckas han genomföra en rad studieresor. De går till ögonkliniker i Danmark, England, Schweiz, Tjeckoslovakien, Tyskland, Österrike – och Indien.

Fru och sjuksköterska

Eva Carolina Rogberg heter en ung kvinna som fångar hans uppmärksamhet under dessa mycket händelserika år. Hon är prästdotter från Alseda nära Vetlanda och inte främmande för att bli sjuksköterska och assistera honom i hans arbete. De gifter sig 1903, och på hösten två år senare blir de äntligen sända ut på missionsfältet med Svenska Kyrkans Mission som arbetsgivare.

Redan de svenska missionärerna som kom i mitten av 1800-talet reagerade starkt när de mötte samhällets utstötta och förstod vidden av deras utsatthet, och Theodor Blomstrand (missionärsbarn som själv blev missionär) skrev: ”Barmhärtighet hafwa Indiens parias ej funnit annorstädes än i den kristna kyrkan.” I Tamil Nadu finns det i början av 1900-talet nästan ingen sjukvård.

Efter några års tjänstgöring först i Madurai och sedan i Pattukottai får paret Kugelberg ett utmanande uppdrag: de ska bygga ett nytt sjukhus i en mindre stad där det har varit svårt för kyrkan att etablera sig. Tirupputtur heter den (andra skrivsätt används i vår tid: Tiruppattur, Tiruppathur, Thiruppathur), och den ligger tio mil från den nuvarande stiftsstaden Trichy, sex mil från Madurai, och 40 mil från nuvarande Chennai.

Här startar det svenska läkarparet en verksamhet som visserligen rymmer allt som förväntas av ett sjukhus vid sekelskiftet, bland annat mycket undervisning för sjuksköterskor och läkare, men som hela tiden har Fredrik Kugelbergs fokus på ögonsjukdomar.

”Ett kall att dela med sig”

”De bilder missionärerna förmedlade var formulerade med utgångspunkt i en vilja att göra skillnad, att engagera sig för andra människor och att sträva efter förändring mot en, i deras ögon, bättre värld”, skriver Malin Gregersen i sin avhandling Fostrande förpliktelser – representationer av ett missionsuppdrag i Sydindien under 1900-talets första hälft. ”I den lilla sydindiska staden Tiruppattur grundades 1909 ett svenskt missionssjukhus, ett tydligt exempel på att missionen inte bara handlade om att förkunna evangelium genom att tala, utan också genom att handla – framför allt i form av socialt arbete som sjukvård och utbildning. I texterna formuleras ett uppdrag där de svenska lutherska missionärerna i Tirupattur och andra ställen talar om ett kall att dela med sig, inte bara av sin kristna tro utan också av sådant som handlar om moral, leverne, sjukvård och bildning.”

Sjukhusets statistik talar tydligt om förändrade liv: 1911–1917 ökade antalet starroperationer från 160 om året till 325, och poliklinikpatienternas antal uppgick till 200–300 per dag, berättar Bengt Sunkler i Svenskt Biografiskt Lexikon. Fredrik Kugelberg ”var ständigt intresserad för nya behandlingsmetoder och nya instrument, och sjukhuset utbyggdes och moderniserades [1919]. Sammanlagt beräknas han ha utfört c:a 10 000 ögonoperationer”.

”Lys upp världen!”

Den som besöker Tamil Evangelical Lutheran Church våren 2025 märker snabbt att kyrkans medarbetare är mycket stolta över sina församlingar men också över alla de skolor som kyrkan driver – kyrkan äger fortfarande själva skolorna, 170 stycken inklusive fem gymnasier, och numera är det visserligen staten som betalar lönerna till de nästan 1 400 lärarna, men många av skolorna skulle inte ha funnits om inte kyrkan hade satsat på utbildning för barn på landsbygden och barn i dalitfamiljer (de som tidigare kallades kastlösa).

Ännu mer stolthet: sjukhusen och klinikerna! De är tio nu, och i stiftsstaden finns Joseph Eye Hospital som grundades av en av Fredrik Kugelbergs elever, G. Joseph Gnanadickam. Det har en logotyp där läkekonstens ormemblem tillsammans med en jordglob och ett kors växer upp ur mottot ”Go light the world”.

– Det rankas som ett av de främsta ögonsjukhusen i Tamil Nadu, berättar biskop Christian Samraj.

Han säger också att den växande medelklassen i Indien har gjort att diabetes blir allt vanligare, och med det behovet av specialiserade ögonläkare.

Läkarutbildning

Fredrik Kugelberg ”utbildade många indiska medhjälpare och betraktades av dem som en idealisk lärare”, skriver Bengt Sundkler i sin korta biografi. ”Hundratals unga indiska läkare besökte [Tiruppattur], och många av dem blev ögonläkare. [Han] fick högt anseende hos sina kolleger genom sina vetenskapliga bidrag till tidskriften Medical Missions in India.”

Vad Bengt Sundkler inte nämner är ett för den tiden radikalt drag: när Fredrik Kugelberg insåg att kvinnor inte sökte vård därför att läkarna var män började han utbilda kvinnliga läkare.

Fram till 1932 tjänstgjorde han i Tiruppattur, trots att sjukvården hela tiden utvecklades och trots att nya sjukhus byggdes på andra platser. Han hann också med att vara ordförande i Sydindiens och Ceylins regionala avdelning av The Medical Missionary Association of India och vice ordförande i All-India Ophthalmological Society under kortare perioder. Eva Kugelberg var under de första åren den enda operationssjuksköterskan på sjukhuset, men hon hann också grunda en skola för blinda i staden.

Vecka för vecka

Uppsalastudenten Sofie Johansson hade 2003 praktiserat i Kyrkokansliets arkiv och skrev en uppsats i ämnet arkivvetenskap om ”missionärsarkiv”, bland annat Fredrik Kugelbergs brev och dokument. Hon presenterar dem såhär:

”Kugelberg skriver till sin mor eller far varje vecka och man kan följa hans betungande arbete som ensam missionsläkare i Pattukottai och sedan verksamheten på polikliniken i Tirupputtur där han mestadels tog hand om ögonoperationerna. Eftersom han skriver nästan varje vecka kan man följa utvecklingen på sjukhuset. (…) Han redogör för de behandlingar och operationer som utförs och han skildrar sin utveckling i behandlingen av ögonsjukdomar och klagar när det kommer patienter som tidigare har varit till lokala läkare, ’kvacksalvare’ som han kallar dem, som enbart gjort saken värre. Förutom detta ger breven också en bild av det indiska samhället, missionärsverksamheten och hur det är att vara missionär under början av 1900-talet. Det är intressant att läsa om missionärens syn på det indiska samhället, men även indiernas syn på missionen, som Kugelberg uppfattar den, kommer fram i breven.”

1932 flyttar Kugelbergs hem till Sverige. Han blir medicine hedersdoktor vid Uppsala universitet, och snart har han en tjänst som ögonläkare i Västerås.

Praktiker och realist

”Go light the world” är alltså de ord som möter patienterna på storstadssjukhuset Joseph Eye Hospital när behandlingarna har lyckats och de kan läsa det finstilta i logotypen. Tirupputtur har numera ungefär 26 000 invånare, och ledningen för Tamil Evangelical Lutheran Church undersöker möjligheterna att rusta upp det gamla missionssjukhuset där för att det ska fungera fullt ut igen, inte som specialiserat ögonsjukhus men för den lokala sjukvården.

Bengt Sundklers biografi slutar med en beskrivning av Fredrik Kugelberg: ”Som läkare var han praktiker och realist. Hos honom förenades naturvetenskaplig exakthet med religiös övertygelse, en typisk anglosaxisk kombination, som han ofta mötte i Indien under denna tid. Men sina rötter hade han i den småländska pietistiska väckelsen.”

___

Fredrik Kugelberg
Carl Fredrik Kugelberg (1870–1963) föddes i Ljungarum nära Jönköping och studerade först juridik och sedan medicin i Uppsala. Efter en rad studieresor till olika länder och språkstudier i England sändes han tillsammans med sin fru Eva 1905 ut som missionär av Svenska Kyrkans Mission till Tamil Nadu i Indien. 1909 grundade han sjukhuset i Tiruppattur och gjorde ögonoperationer till dess specialitet. Han ses som grundaren av sjukvården i Tamil Nadu, och sjukhuset i Tiruppattur betraktas som kulturarv. Efter att paret Kugelberg kom tillbaka till Sverige 1932 var han verksam som ögonläkare i bland annat Västerås.

Eva Kugelberg
Eva Karolina Rogberg föddes 1874 i Alseda nära Vetlanda. Hon var prästdotter. När hon gifte sig med Fredrik Kugelberg 1903 tog hon på sig uppdraget att arbeta tillsammans med honom, och under deras första år i Indien var hon hans enda operationssjuksköterska. Hon grundade också en blindskola i Tiruppattur.

Joseph Eye Hospital
I Tiruchirappalli (tidigare Trichinopoly, Tiruchi, i vardagstal Trichy) ligger Joseph Eye Hospital som grundades av en av Fredrik Kugelbergs elever, G. Joseph Gnanadickam, 1962. Han hade kommit till Tiruppattur som ung på 1920-talet, fått utbildning till ögonläkare och blivit fångad av tanken att inte bara ge bästa möjliga ögonvård utan också stötta synskadade så att de skulle kunna leva självständigt och med värdighet. Det första rehabiliteringshemmet fick namn efter en av de svenska biskoparna i Tamil Evangelical Lutheran Church, Carl Gustav Diehl, och stod klart 1967. I mitten av 1970-talet startades verksamhet i satellitenheter, och sjukhuset satsar också mycket på att nå patienter som av olika skäl (bland annat geografiska) inte söker vård fastän de behöver den. Sjukhusets motto är ”Go Light the World”.