– Trankebar är vårt Jerusalem, säger biskop A. Christian Samraj. Vi firar den 9 juli varje år.

Den 9 juli 1706 landsteg de tyska missionärena Bartholomäus Ziegenbalg och Heinrich Plütschau i den lilla danska kolonin i södra Indien. De var ditkallade av den danske kungen, som ville att de skulle missionera bland de indiska invånarna i staden och på den omgivande landsbygden.

Ganska snabbt insåg kolonialmaktens utsända tjänstemän att mission inte riktigt var vad de hade tänkt sig, eller åtminstone att de båda missionärerna hade egna planer. De lärde sig språket, som vid denna tid kallades tamul – och sedan började de engagera sig i fattiga indiers frälsning men också i deras vardag och i samhällets problem.

– Det var mycket som hände redan under Ziegenbalgs livstid, och vi blev den första protestantiska kyrkan i Asien, säger biskop Christian. Vi älskar namnet Trankebar, och platsen. Det är därför som vi har det ungefär som ärkebiskopen av Canterbury som är i London – vår stiftsstad är Trichy, men biskopsgården heter Trankebar House, och jag är biskop av Trankebar.

Arbetet finns kvar

Biskop A. Christian Samraj har kommit till Sverige i oktober 2024 dels för att möta Stockholms stift och dess biskop Andreas, dels för att delta i ”150 år av internationellt engagemang” som Act Svenska kyrkan bjuder in till i Uppsala. Båda delarna beskriver han som historiska händelser och stora glädjeämnen.

– Vår kyrka och er har ett så starkt band, en djup vänskap. Vi har kyrkor, skolor, sjukhus och hem som är byggda av svenska missionärer. De har lämnat oss, men det arbete som de påbörjade finns kvar. Jag arbetar i ett ”svenskbälte”. Människor talar fortfarande om svenskarna.

Svenska kyrkan och de kristna i Tamil Nadu har en lång gemensam historia – den allra förste svenske missionären i Tamil Nadu, Johan Zacharias Kiernander, kom dit redan 1740, och en mer stabil svensk närvaro blev det på 1850-talet när bland andra Carl Alexander Ouchterlony och Anders Blomstrand arbetade där i många år.

1919 grundades Tamil Evangelical Lutheran Church, och fyra av de fem första biskoparna var svenska präster och missionärer: Ernst Heuman, David Bexell, Johannes Sandegren och så Carl Gustaf Diehl som tog vid 1967 när den förste indiske biskopen slutade och som tjänstgjorde ända fram till 1972.

I förbönen varje söndag

– Från vår sida har det varit väldigt svårt att kontakten inte har funnits, säger biskop Christian. Men vi bad. Vi har bett för Svenska kyrkan i våra gudstjänster varje söndag. När jag blev biskop 2023 fortsatte jag att be för att vänskapen skulle kunna byggas upp igen.
Så hände något som man kanske kan se som slumpartat men kanske ännu mer som ett bönesvar: på en konferens i Dresden i Tyskland började han tala med ett par andra deltagare, och det visade sig att de kom från Stockholms stift.

– Vi drack kaffe tillsammans, och jag berättade för dem om vår vänskap med Svenska kyrkan och om sorgen, säger han. De åkte hem och berättade för biskop Andreas, och sedan dess har han och jag arbetat tillsammans – det är ett år nu. Igår skrev vi under vänskapsavtalet. Jag skickade hem bilder direkt, och alla är så glada!

Medel från Lunds Missionssällskap

Biskop Christians egna band till Sverige är påtagliga: när han arbetade med sin doktorsavhandling var Lunds Missionssällskap en av hans finansiärer.

Men banden till Tyskland är också mycket starka. Där har han bott i sammanlagt 18 år, först som utsänd av sin kyrka till Bremen, sedan som doktorand i Leipzig. Under en period var han Leipzigmissionens Indiensekreterare.

I tio år var han församlingspräst i Trankebar och föreståndare för den stiftsgårdsliknande verksamheten på Ziegenbalg Spiritual Centre.

Det kan låta som ett helt yrkesliv i kyrkans tjänst, men både i sin predikan i Storkyrkan och i mötena i Uppsala betonar han att vägen inte har varit helt rak.

Drog sig undan

– Jag är född i Bangalore, och min mamma har alltid sagt att när jag låg i hennes mage lovade hon Gud att jag skulle bli präst, berättar han. Hon fortsatte att be för det hela tiden. Men när jag var tio år började jag stamma.

Han beskriver hur både skolkamrater och elever började reta honom och hur han började hålla sig undan från alla sociala sammanhang.

– Jag tyckte att jag var värdelös, och jag var mycket ensam och olycklig. Jag bad och frågade Gud, jag bad mycket, och jag satt ofta och grät, jag grät massor.

Till och med mammans löfte till Gud och hennes böner blev outhärdliga att tänka på:

– Jag sa till henne att jag inte tyckte om att hon bad för att jag skulle bli präst, att hon borde förstå att det var omöjligt.
Vad skulle han kunna göra istället? Han planerade för att hitta ett arbete där han inte skulle behöva prata.

Som Mose

– Men när jag var 16–17 upplevde jag ett Gudsmöte. Det blev en vändpunkt för mig. Jag började älska Gud, och jag bestämde mig, jag sa till mina föräldrar att jag ville bli präst.

Stamningen fanns kvar, och när biskop Christian var färdig med skolan läste han både en kandidatexamen och en masterexamen i filosofi i Chennai. Att sedan bli ingenjör verkade vara en realistisk plan.

Så hände något oväntat igen.

– När jag hade träffat min fru började hon be mycket för min stamning. Och så plötsligt var den borta. Plötsligt kunde jag tala och predika.

I Storkyrkan berättade han om sin mamma och om hur hennes böner är det som har lett honom fram till att bli biskop.

– Gud rörde vid mig, som vid Mose, säger han. Jag är så tacksam. Guds plan var ännu större och bättre än min mammas.

Vill nå de unga

Nuförtiden är det ingen som kan höra några spår av stamning när biskop Christian talar. Men spåren finns i hans sätt att arbeta, förklarar han:

– Jag hade så mycket tvivel som tonåring, och det hör ju till den åldern också. Därför vill jag så gärna nå de unga. De behöver gemenskap, de behöver någon som talar med dem och lyssnar på dem.

Han berättar att en del av hans och hans frus uppdrag under åren i Tyskland var studentkyrkan – de öppnade sitt hem för tonåringar och unga vuxna varje vecka och fick se golvet vid tröskeln fyllas av skor. De hade ett slags enkel ordning som alla lärde sig snabbt: en sång, en bibeltext, samtal, bön i grupper om två eller tre, en avslutande gemensam bön.

– Nu känner jag ofta att jag har för lite tid för att verkligen lyssna och för förtroenden – jag är alltid på väg till nästa punkt i programmet, jag har alltid något som jag måste förbereda. Men vi upplevde så mycket välsignelser under de år när vi öppnade vårt hem för de unga. Min fru kan också berätta om det! Och i vårt stift får vi många vittnesbörd om vad som händer när vi ger de unga en gemenskap och en plats där de kan samlas. Guds ord spelar en viktig roll, de upplever bönens kraft.

Bönesvarsdagen

Tamil Evangelical Lutheran Church har ungefär en halv miljon medlemmar, majoriteten i Tamil Nadu men också i fyra andra indiska delstater. Biskop Christian är den ende biskopen, och trots att det länge har varit tal om att dela kyrkan i fyra stift är det fortfarande han som reser överallt för att besöka församlingar och delta i möten. Det är också ett sätt att lära känna hela kyrkan och att förebygga konflikter och korruption, men under dagarna i Uppsala och Stockholm säger han ibland att det blir alldeles för mycket.

– Vi behöver många fler präster, för vår kyrka växer, säger han. Jag är ordförande för prästseminariet i Gurukul, och det är fullt där, men vi behöver många fler. Det är en utmaning för oss. Jag har en stark känsla av att många unga dras till IT-yrken, och jag förstår att lönerna lockar dem, men familjen, livet, kyrkans liv …

Så återkommer han till mötet i Storkyrkan och vilken upplevelse mässan och ceremonin där vänskapsavtalet skrevs under blev för honom.

– Igår var bönesvarsdagen, säger han.
___

Brutna vänskapsband
Vad var det som gjorde att den nära kontakten mellan Svenska kyrkan och Tamil Evangelical Lutheran Church bröts?
Henrik Rosén, som var Svenska Kyrkans Missions Indiensekreterare 1994–2002 (och som också har skrivit krönikan i detta nummer), beskriver det såhär:

”På 1990-talet blev det allt svårare för missionärer att få arbetsvisum i Indien. Det hindunationalistiska partiet BJP hade vunnit i det nationella valet. Det partiet ville inte ha några utländska missionärer, och dess politik gjorde det svårt för de kristna minoriteterna.
För Svenska Kyrkans Mission blev detta problematiskt. Å andra sidan var vi, liksom många andra missionsorganisationer vid den tiden, redan inne i en process där vi arbetade för att överlämna ansvaret för skolor och andra institutioner och projekt till inhemska ledare.
Den sista missionären blev Birgitta Envall. Efter tio år som föreståndare för kyrkans blindskola i Tiruppattur lämnade hon Indien 2006.
Det ekonomiska stödet hade fram till dess gått direkt till Tamil Evangelical Lutheran Church men blev vid samma tid ett indirekt stöd. Det gick genom Act Svenska kyrkans samverkan med de indiska lutherska kyrkornas organisation United Evangelical Lutheran Churches in India – Tamil Evangelical Lutheran Church är en av tolv medlemskyrkor där.
En positiv del av utvecklingen var det nya systemet med vänstift och vänförsamlingar. Det blev ett mycket bra komplement till Act Svenska kyrkans mer projektinriktade arbete. Under de första åren efter millennieskiftet hade Linköpings stift ett vänstiftssamarbete med Tamil Evangelical Lutheran Church, och det innebar att stiftsstyrelserna, ungdomsgrupper och kvinnogrupper besökte varandra. Biskop Martin Lind var den som tog initiativet – han hade varit teologisk missionär i Tamil Nadu. När han gick i pension avslutades vänstiftssamarbetet, och inget annat stift var vid den tiden redo att ta över relationerna.”

Tamil Evangelical Lutheran Church
Tyska, danska och svenska lutherska missionärer arbetade var för sig och tillsammans i Tamil Nadu med början på 1700-talet och under många år framåt, och vid första världskrigets slut grundades Tamil Evangelical Lutheran Church med församlingar i Tamil Nadu och ytterligare fyra indiska delstater. Kyrkan har ungefär 500 000 medlemmar och driver ett tiotal sjukhus och kliniker, många skolor och tre prästseminarier. Den är medlem i Lutherska världsförbundet och i United Evangelical Lutheran Churches in India.

Biskopen av Trankebar
Tamil Evangelical Lutheran Church har en enda biskop, som har Bishop of Tranquebar som titel. Biskopsvigningarna äger rum i den lilla staden Trankebar, men biskopssätet finns i miljonstaden Trichy (andra namn: Tiruchi, Tiruchirappalli) där Tranquebar House ligger i kyrkans egna kvarter tillsammans med många av dess institutioner, bland andra Joseph Eye Hospital. Kyrkans förste biskop var den svenske missionären Ernst Heuman, och dess förste indiske biskop, Rajah Bushanam Manikam, vigdes 1956.