Det klirrar när vakterna leder in mannen i besöksrummet: handbojor, ett tjockt bälte med kedja runt midjan, fotbojor som skramlar mot golvet. Det tar tio minuter att låsa upp allt.

Bryan Stevenson sitter på andra sidan bordet. Han är en ung juridikstudent från Harvard och gör praktik i södra USA.

Han ska bara meddela att mannen inte kommer att avrättas inom det kommandet året.

Mannen lyssnar tyst.

Sedan börjar han gråta. Det är första gången på två år han träffar någon som inte är fängelsepersonal, advokat eller själv dödsdömd.

De börjar prata.

Bryan Stevenson glömmer att han sitter mittemot en dödsdömd fånge och att han själv är där i egenskap av juridikstudent. Ett möte som egentligen bara skulle vara en timme blir i stället till tre.

Sedan kommer vakterna in och tar hårdhänt tag i mannen.

När han förs ut vänder han sig om och säger:

– Bryan, oroa dig inte för det här. Kom bara tillbaka.

Han sluter ögonen, lutar huvudet bakåt och börjar sjunga en gammal psalm:

I’m pressing on the upward way.
New heights I’m gaining every day.
Still praying as I’m onward bound.
Lord, plant my feet on higher ground.

Vakterna stannar upp. Bryan sitter kvar, helt tagen. I det ögonblicket vet han att han vill ägna sitt liv åt att hjälpa dödsdömda att nå ”en högre plats”.

140 felaktigt dödsdömda

– Vi är alla mer än det värsta vi någonsin gjort, säger han.

Det har gått många år mellan timmarna i besöksrummet och vårt möte i Stockholm. Bryan Stevenson är här för att ta emot 2025 års Stockholmspris i kriminologi.

Större delen av sitt yrkesliv har han tillbringat i södra USA:s rättssalar, dödsceller och fängelsekorridorer. I början av 1990-talet grundade han Equal Justice Initiative, och sedan dess har den organisationen varit hans plattform i arbetet med att försvara fattiga, felaktigt dömda och dödsdömda. Hans arbete har lett till historiska segrar i USA:s högsta domstol och till frigivning av över 140 felaktigt dömda fångar som väntade på sina dödsstraff.

För några år sedan gav han ut Just Mercy (Riggad sanning på svenska), en självbiografisk bok som har fått flera litterära priser.

Förstå orättvisa

Bryan Stevenson är inte ensam om att ha försökt få politiker, media och domstolar att uppmärksamma att det finns många oskyldigt dömda i USA:s fängelser och att en majoritet av dem är mörkhyade män. När George Floyd dog 2020 blev denne för hela västvärlden ansiktet för ett besläktat problem: poliskårens förutfattade meningar, bristande impulskontroll och benägenhet att utöva våld mot svarta.

Men vad kan man göra åt ett sådant samhällsproblem?

Bryan Stevenson återkommer ofta till begreppet proximity, närhet.

– Vi kan inte arbeta för rättvisa utan att förstå orättvisa, säger han. Det kräver att vi är nära de fattiga, de utestängda, de fängslade och de marginaliserade.

Han föddes 1959, växte upp i ett segregerat samhälle, Milton i Delaware, och fick tillträde till offentliga skolor först när advokater tvingade fram det.

– Jag är ett resultat av människor som valde att vara nära oss, säger han, och jag vill vara en sådan människa för andra.

Närheten ger perspektiv:

– Man hör saker man annars inte skulle höra, man ser saker man annars inte skulle se, och det formar ens förmåga att göra något åt missförhållandena.

”Avståndet är inte så stort”

När någon blir oskyldigt dömd innebär det ofta att en familj hamnar i stor utsatthet, och konsekvenserna kan röra sig både framåt och bakåt i generationerna.

Närhet kan visserligen ofta kan leda till att man själv blir utmanad, överväldigad och nedbruten av all den smärta och sorg och allt lidande som finns, men Bryan Stevenson betonar att den också öppnar dörren för något viktigt.

– Vi inser att avståndet mellan de som vi är och dem vi försöker hjälpa inte är så stort. Och det finns en viss styrka i det. När vi själva är nedbrutna förstår vi nådens kraft. När vi är nedbrutna förstår vi upprättelsens kraft, kärlekens kraft.

Nåd är, säger han, både något han fått och något han ger vidare:

– Jag var den första i min familj som fick studera på universitet. Det är nåd, inte min egen förtjänst.

Han förklarar att hot och risker förekommer men att han vägrar att leva i rädsla.

– När man står nära de föraktade och använder barmhärtighetens kraft kommer något vackert ur det – också när det gör ont.

Representera något annat

– Vi växte upp som marginaliserade, men vi var ändå tvungna att tro på vårt värde och vår jämlikhet, säger Bryan Stevenson. Det är vad tron handlar om – att tro på det man ännu inte ser.

Han citerar Mikas bok i Bibeln: att göra rätt, älska barmhärtighet och vandra ödmjukt.

– De orden är valda med omsorg, säger han. Tron driver oss till handling.

När han får en fråga om kyrkans politiska allianser i dagens USA suckar han och svarar:

– När kyrkan allierar sig med politisk makt leder det ofta bort från dess sanna budskap. Kyrkan försvarade slaveriet. Den blundade för lynchningar. Men tron var också det som gav kraft åt de förslavade att uthärda och älska mitt i smärtan. Det var den som gjorde det möjligt för människor att vara uthålliga, att stå ut, att överleva och att älska mitt i all smärta.

Han påminner om att vi i konfliktfyllda tider, som nu, kommer att se samma sak. Tudelningen kommer alltid att finnas.

– Den hämndlystnad, det våld, det förakt och den nedlåtande retorik vi ser i dagens politik skulle aldrig accepteras av verkligt troende, om vi faktiskt levde efter vår tro, fortsätter han. Därför är det upp till oss andra att representera något annat. Det viktiga är att fråga sig själv är: Vem är jag i den här berättelsen? Är jag en av dem som dömer andra? Eller är jag en av dem som fångar upp stenarna innan de hinner kastas?

En burk jord

En central del av Bryan Stevensons arbete är sanningssökande. Han förklarar att rasism och brist på jämlikhet mellan etniska grupper i USA är en kvarleva från slaveriets tid, när amerikaner med europeiskt ursprung framställde svarta människor som mindre värda för att rättfärdiga förtrycket.

– När vi talar sanning om hur falsk den berättelsen är erbjuder vi något till dem som lärt sig hat, säger han.

I ett av de projekt han arbetar med, National Memorial for Peace and Justice och dess systerverksamhet Legacy Museum, reser ideella medarbetare till platser där lynchningar ägt rum. På varje plats sätts en minnesplakett upp, och de samlar jord från marken där våldet ägde rum. Han berättar om en äldre svart kvinna som deltog i arbetet.

När hon kom till en av platserna fylldes hon av en oväntad oro. Hon bad innan hon steg ur bilen.
Sedan gick hon ner på knä och började gräva.
Då kom en vit man i pickup körande. Han stannade, stirrade, klev ur bilen och frågade:
”Vad gör du?”
Hon svarade att hon samlade jord för att hedra en svart man som hade blivit lynchad där.
Mannen bad att få en informationsbroschyr och läste den noga.
Till hennes förvåning sa han sedan:
”Får jag hjälpa till?”
Hon räckte fram redskapet, men han skakade på huvudet och började gräva med bara händerna, tog upp jorden, la den i burken. Han gjorde det med sådan övertygelse att hon blev rörd.
När de var nästan klara såg hon att hans axlar sjönk. Han ansikte blev rött, och han fick tårar i ögonen.
Hon frågade:
”Är allt som det ska?”
Han svarade:
”Nej, frun … jag tror att min farfar var med och lynchade den här mannen.”
De satte sig vid vägkanten och grät tillsammans.
Hon berättade att hon skulle ta med burken till museet i Montgomery, och han frågade om han fick följa med.

Församlingars engagemang

Vår intervjutid är slut, och Bryan Stevenson har bråttom i väg mot nästa punkt i programmet – han ska träffa Sveriges drottning. Kontrasterna mot de dödsceller och rättssalar som format hans liv är enorma, men också viktiga: på det här sättet kan han nå ut med sitt budskap.

En sak som han arbetar för är att fler församlingar ska engagera sig för intagna och före detta intagna. Han berättar om en kyrka som ”adopterade” en man som hade släppts efter 30 år i fängelse.

– Han såg ut som en vuxen, men socialt sett hade han varit fjorton i tre decennier. Församlingen gav honom stöd, vägledning och gemenskap – och fick i gengäld hans livserfarenheter.

___

Bryan Stevenson
Bryan Stevenson är jurist, människorättsadvokat och grundare av Equal Justice Initiative, som han också leder, i Alabama. Hans bok Just Mercy (Riggad sanning) har blivit mycket uppmärksammad och har också filmatiserats. Flera fall som han har tagit till USA:s högsta domstol har inneburit förändringar, till exempel skydd för dödsdömda med demens och att barn under 18 år inte ska kunna dömas till livstidsstraff utan möjlighet till frigivning. För sitt arbete har han fått flera internationella utmärkelser, bland andra Stockholmspriset i kriminologi (2025) och Right Livelihood-priset (2020).

Stockholmspriset i kriminologi
Stockholmspriset i kriminologi delas ut av Torsten Söderbergs Stiftelse och den svenska regeringen för framstående forskning eller praktiska insatser som minskar brottsligheten och stärker mänskliga rättigheter. Prisutdelningen äger rum i samband med Stockholm Criminology Symposium som arrangeras av Brå. Första gången det delades ut var 2006, efter det har nya pristagare utsetts varje år, och 2025 gick priset till Frances Crook från Storbritannien och Bryan Stevenson från USA för deras arbete med att motverka oproportionerliga straff genom att använda kriminologisk forskning i praktiken.

Equal Justice Initiative
Equal Justice Initiative (EJI) grundades av Bryan Stevenson 1989 och är en ideell människorättsorganisation med kansli i Montgomery i delstaten Alabama. Organisationen arbetar för att bekämpa massfängsling, överdrivna straff, orättvisa straff och dödsstraff samt för att skydda de människor som är mest utsatta i det amerikanska rättssystemet och se till att deras mänskliga rättigheter respekteras.
EJI har drivit hundratals rättsfall som lett till frigivning eller omprövning av felaktigt dömda. Organisationen arbetar också med utbildnings- och minnesprojekt som Legacy Museum och National Memorial for Peace and Justice. De belyser den del av USA:s historia som utgörs av slaveri, lynchningar och rasdiskriminering.

Lynchning
Lynchning är en form av utomrättslig avrättning där en folkmassa dödar en eller flera personer utan rättegång, ofta genom hängning. I USA genomfördes lynchningar främst mellan slutet av 1800-talet och mitten av 1900-talet och fungerade som verktyg för rasistisk terror mot afroamerikaner. De utfördes ofta offentligt, ibland inför stora folksamlingar, och syftade till att både straffa och skrämma den svarta befolkningen. Företeelsen präglades av straffrihet för förövarna och har lämnat djupa spår i det amerikanska samhället.

Oskyldigt dömda
Sedan 1989 har över 3 000 personer i USA blivit frikända efter felaktiga domar. De felaktigt dömda har sammanlagt suttit över 27 000 år i fängelse för brott de inte begått. Vanliga orsaker till felaktiga domar är felaktiga ögonvittnen, falska eller vilseledande rättsmedicinska metoder och myndigheters slarv eller ovilja att beakta bevis för oskuld. Afroamerikaner är kraftigt överrepresenterade bland de felaktigt dömda – de står för cirka 47 % av de oskyldigt dömda trots att de bara utgör cirka 13 % av befolkningen.