Ukraina: I en ring

– Vi hade en blandad fokusgrupp nyligen – vi försöker blanda generationer i grupperna så att olika perspektiv och intryck kommer med och så att deltagarna kan förklara för varandra. De yngsta är 18, de äldsta över 70. Det var så fint att höra dem reagera på varandras berättelser. Ibland säger någon: ”Jag känner mig yngre nu!”

Kristna Fredsrörelsen är Tetiana Kalenychenkos värd under några majdagar i Stockholmstrakten. För tio år sedan grundade hon tillsammans med några andra organisationen Діалог у Дії, som på engelska kallas Dialogue in Action, och nu för hon å dess vägnar samtal med den svenska organisationen om hur ett samarbete skulle kunna utformas.

Göra läxan redan nu

Det var alltså ett par år efter den ryska invasionen av Krim-halvön som en ny organisation för samtal, fred och möten mellan människor som annars inte ses grundades i Kiev, men Tetiana Kalenychenko berättar att det var en upplevelse i ett annat land som fick henne att ta initiativet:

– Jag arbetade som journalist då och kom till Balkan 2014. Jag fick se hur det såg ur 20 år efter kriget. Jag var i Sarajevo och Mostar, jag såg fönster som inte hade blivit lagade … När jag kom hem blev jag fredsarbetare. Nu är det ju mycket värre för oss än det var 2014. Vi är mitt i kriget. Men vi måste tänka på vad som kommer sedan. Vi måste göra den läxan redan nu.

Att Dialogue in Action fyller tio år den här senvåren har hon och kollegerna bestämt sig för att ta vara på:

– Vi tar vara på den möjligheten. Vi tar vara på krigets möjlighet också – människor är öppna för att komma och samtala nu. Det som händer skapar ett utrymme för samtal.

Vintrigt Kiev

I vintras kom två representanter för Kristna Fredsrörelsen, Erik Nilsson och Andy Carl, till Ukraina för att besöka Dialogue in Action i Kiev och Bucha. De båda organisationerna hade blivit tipsade om varandra av gemensamma vänner.

– Det var stort för oss att Erik och Andy var villiga att komma och se hur vi har det, säger Tetiana Kalenychenko. Det har varit många trosbaserade organisationer som har hört av sig och sagt att de vill komma och be, men de ställer oftast in sina resor, eller så vill de bara komma till västra Ukraina. Erik och Andy kom en vecka när vi hade -20°, så de fick verkligen uppleva Kiev så som det har varit nu i vinter!

Hon skrattar och fortsätter:

– Det är när man möts som man kan skapa tillsammans.

Tetiana Kalenychenko är noga med att berätta att hon arbetar i en dialogorganisation, inte i en fredsorganisation, och med att förklara att dialogerna än så länge förs inom Ukraina. Ett stående skämt under de första månadernas kontakter har varit att hon får frågan om vad hon gör och vad organisationens verksamhet är.

– Då svarar jag: vi placerar människor i en ring och tvingar dem att tala med varandra. Resten åstadkommer de själva.

Första chansen

Vilka är det som ska sitta i ringen? Hur får man dem att komma dit och att sätta sig?

Tetiana Kalenychenko berättar om John Paul Lederachs bok Moral Imagination – The Art And Soul of Building Peace.

– Hur kan man föreställa sig fred när man inte ser fred någonstans? Det är en viktig fråga, säger hon. Man kan tro att fred inte fungerar. Men det fungerar. Det tar bara tid. Vi i Ukraina måste hitta vårt eget sätt.

Hon säger att en sak som kännetecknar det samhälle hon lever i är att det kan vara lätt att skapa en första kontakt men svårt att bygga tillit.

– Man vet ju aldrig vem det är man talar med. För många av våra deltagare kan de här samtalen vara den första chansen att samtala om vissa ämnen. Och vi berättar alltid om det som vi kallar radikal ärlighet: vi har problem, vi har olika tro och olika världsåskådning, men vi måste våga tala med varandra.

Horisontella inbjudningar

Tetiana Kalenychenko och hennes arbetskamrater bjuder in till samtalsträffarna genom det hon kallar horisontella nätverk.

– Vi bjuder dem som behövs för samtalen, men det finns så mycket som är vertikalt: om du vill nå präster så ska du gå genom biskoparna … Vi började med att bjuda in dem som hade varit först med att visa intresse för vårt arbete. Vi har fortsatt med att bjuda in människor som vi träffar i olika sammanhang där vi representerar vår organisation. Och vi bjuder bara in – det finns grupper som inte kommer.

Många av dem som deltar är religiösa ledare, och en del av dem är engagerade i ekumenik, religionsdialog och religionsmöten sedan tidigare, men Tetiana Kalenychenko berättar att också representanter för grupper som har hållit sig mer för sig själva, som adventister och mormoner, deltar.

– Vi säger att man får ställa alla frågor, alla frågor, säger hon. Det kanske mest talande var efter ett möte när en deltagare sa: ”Nu har jag sett präster äta för första gången!”

Förtroende

En viss förvirring uppstod i början eftersom flera internationella organisationer hade bjudit in till liknande träffar som mynnade ut i att lokala kyrkor och andra organisationer kunde ansöka om bidrag.

– Det blev stor förvåning när vi sa att det vi kan erbjuda inte är pengar utan expertstöd, säger Tetiana Kalenychenko. Det var också svårt i början att jag, en ung kvinna, skulle leda samtalen – jag fick ha med mig en manlig kollega som sa: ”Lyssna på henne och lita på processen.” Man måste vara lite kreativ ibland! Men nu är jag äldre än för tio år sedan, och mycket är enklare. Vi har fått mer och mer förtroende, och det har hjälpt att vi samarbetar med organisationer i andra länder.

Det som hon och kollegerna kan erbjuda, utöver samtalen som fortfarande utgör kärnan i verksamheten, är alltså stöd, bland annat av psykologer och traumaterapeuter.

– Alla experter i vår organisation har sina nätverk, säger hon, och en del deltagare kommer därför att de är nyfikna på ett ämne. Men i början var det också en del som sa att de inte trodde på psykologi, att det går emot deras tro.

Att känna någon att fråga

– Det har funnits så mycket rädsla och tystnad i Ukraina, säger Tetiana Kalenychenko, och vi har en stor identitetskris, vi kan inte vår familjehistoria och vet inte vad det innebär att vara ukrainare idag.

Hon berättar om de ryskspråkiga förbanden som strider på Ukrainas sida och om hur de soldaterna kontrolleras noggrant av myndigheterna. Själv är hon en av många i mellersta och östra Ukraina med en rysk och en ukrainsk förälder.

– Det finns en stor rysk befolkning i Ukraina, och det finns också andra grupper, och ukrainare som deporterades till Ryssland och fick komma tillbaka efter några år, och ukrainare som deporterades till Ryssland och blev kvar där. Vi har haft en blandning länge, massor av blandade familjer, och min mamma ser sig som ukrainare.

I hennes familj är en av krigets alla konsekvenser att kontakten med släkten i Ryssland bröts.

– 2022 sa släktingarna där till min mamma: ”Ni är nazister, vi har sett det på tv.” Min mamma försökte förklara att ryska tv-nyheter inte berättade sanningen och sa: ”Men ni har ju mig!” Det gick inte. Vi förlorade den personliga kontakten.

Det är inte bara en anekdot i familjens nutidshistoria utan fungerar också som bakgrund till ett exempel på hur vardagen förändras för deltagarna i grupperna:

– Nu säger en del av dem: ”Om jag hör något konstigt känner jag en som jag kan fråga.” Det har blivit en helt annan nivå av kritiskt tänkande.

”Det blev tvärtom”

Skulle Dialogue in Action finnas kvar om inte kriget hade brutit ut? Skulle dess verksamhet behövas? Tetiana Kalenychenko säger att hon själv antagligen skulle ha arbetat med något annat men att kriget egentligen mest har gjort ett stort behov tydligt.

– Före 2022 var vi ibland tvungna att lägga mycket energi på att förklara. 2022 trodde vi att människor skulle sluta sig. Men det blev tvärtom.

Eftersom arbetet redan hade pågått i över fem år vid det laget fanns det nätverk att sätta i arbete.

– Vi la ihop alla våra kontakter i en Telegram-grupp. En familj fick hjälp att komma med i en buss som kördes av protestanter, de togs omhand av muslimer när bussen kom fram, de fick resa vidare med en transport som ortodoxa kristna ordnade, och när de kom över gränsen tog katoliker emot dem. Så fungerar det i praktiken. Det är underbart. Och när kriget tar slut är vi redo att arbeta för förändring.

___

Dialog i praktiken
Den ukrainska organisationen Діалог у Дії, som på engelska kallas Dialogue in Action, grundades 2016 och arbetar för att skapa och upprätthålla en samtalskultur i det ukrainska samhället genom att bjuda in vuxna i alla åldrar till samtal. Medarbetarna arbetar också med akademiska studier – till exempel är två av dem medförfattare till rapporten ”Religion and the Russian-Ukraine War” (Georgetown University), och flera har varit med i arbetet med ”Return Impossible: Integrate. A Guide to Researching Veteran Reintegration Practices in Ukrainian Communities” (Robert Bosch Stiftung).