Att bli ett

I år högtidlighåller vi att den nicenska trosbekännelsen kom till för 1 700 år sedan. Att reflektera över Jesu översteprästerliga bön i Johannesevangeliets 17:e kapitel – ”Jag ber att de alla skall bli ett” – och över de ansträngningar som görs överallt på jorden för att förmedla det ekumeniska vittnesbördet är en lämplig sak att göra, både teologiskt och andligt. Så det är en glädje för mig att belysa den här bönen lite grann från Indien, ett land som rymmer många religioner och mycket andligt liv.

Jesu bön är en enhetsvision – andlig, relationell, etisk, inte enbart ecklesiastisk eller strukturell. Han bad orden den kväll när hans lidande inleddes, och den är ett gudomligt imperativ för en enhet som är trinitarisk och som är gemenskap. Den innebär inte likformighet. Den innebär att vi ömsesidigt tar plats i varandra och att vi gör det på grund av kärlek. Den uppmanar oss att föreställa oss en förvandlad verklighet där vi alla lever i fred och harmoni trots våra olikheter.

Bönen blir relevant på ett nytt sätt när den världsvida kyrkan minns den nicenska trosbekännelsens tillkomst. Kyrkomötet i Nicea år 325 var både en teologisk nödvändighet, nämligen som svar på den arianska krisen med ifrågasättandet av Kristi gudomlighet, och en politisk strategi eftersom kejsar Konstantin ville ha enhet i sitt kejsardöme. Trosbekännelsen bekräftade Kristus som Guds evige son och hans gudomlighet, och när den antogs blev den också en symbol för hur teologi och världslig makt kan flätas samman. Poängen var inte bara läromässig tydlighet utan en gemensam identitet – ett kollektivt ”vi” med rötter i sanning och kärlek. Ja, på många sätt förkroppsligade den Jesu bön om enhet.

I vårt indiska sammanhang ger bönen en rik återklang och har burit frukt som har blivit avgörande. De filosofiska och religiösa traditionerna i Indien är som ekon av den.

I Advaita Vedanta är Brahman verkligheten, icke-dual och slutgiltig. Alla identiteter (Atman) är uttryck för denna enda natur. Denna ontologiska enhet blir en spegelbild av Jesu ord: ”liksom du, fader, är i mig och jag i dig …” Men Advaitas enhet är opersonlig, och Jesus ser en enhet som kommer till genom kärlek och relationell gemenskap.

Världen är en enda familj (Vasudhaiva Kutumbakam), och det urgamla indiska talesättet är en del av en världsåskådning där mångfald och enhet samexisterar. På ett liknande sätt ber Jesus att de som följer honom ska bli ett så att världen kan tro – en missionell enhet som har sin grund i Guds kärlek.

Indiska religioner sätter värde på andlig gemenskap. Inom buddhismen är Sangha, den monastiska gemenskapen, nödvändig för upplysningen. Inom hinduismen finns Satsang, gemenskapen med de visa, som bygger moral och andlig tillväxt. Båda betonar det gemensamma lärandet, medkänslan och disciplinen. Jesus målar upp en liknande gemenskap där lärjungarnas enhet blir ett vittnesbörd om Guds försonande kärlek.

Enhet i etiska frågor är ytterligare en konvergenspunkt. Den hinduiska filosofin berättar om Ahimsa, icke-våldet, och Dharma, den kosmiska och moraliska plikten, som redskap för att upprätthålla harmoni. Den etiska uppmaningen i Jesu bön – att leva i enhet genom fred, rättvisa och aktiv kärlek – återklingar djupt i den indiska strävan efter Dharma.

Indien känner också till splittringens djupa smärta genom kastismen, sekterismen och den religiösa exklusivismen. I Jesu sammanhang hade samhället sina sprickor. I Indien har det uppstått reformrörelser som traditionerna Bhakti och Sant, och ledare som Mahatma Gandhi har trätt fram och arbetat för jämställdhet och inkludering. I sin bön konfronterar Jesus många hinder och uppmanar till radikal inkludering och försoning – en enhet som avväpnar fientlighet.

Med inspiration från ett så rikt arv och av visionen om enhet i Jesu bön överbryggade en rad episkopala och icke-episkopala kyrkor historiska klyftor och bildade Church of South India 1947. Idag är bönen inte bara mottot för Church of South India utan också en hoppets fyr och Guds rike som har blivit verklighet i kyrkans enhet och uppdrag.

I tider som våra, när Kyrkan såras i krig, av orättvisor och av uteslutning, är vi kallade att vara ett tecken på hopp och försoning. Ekumeniska samlingar är inte bara ceremonier, de är profetiska handlingar som lagar den skadade världen. När den världsvida kyrkan samlas – i Stockholm och framåt – för att fira Nicea ber vi att detta ska förnya vårt engagemang för att bli en Kropp, en Ande, ett Hopp och att vi inte bara ska tro på en enda Kyrka utan arbeta för att bli ett, förenade i tro, i kärlek och i missionen, vårt uppdrag. Måtte kyrkan, som arvtagare till Jesu bön och till det som kyrkomötet i Nicea har kommit att innebära, bli ett levande vittne, så att världen kan tro …!

Songram Basumatary är rektor för Gurukul Lutheran Theological College and Research Institute, som utbildar präster för Church of South India, Tamil Evangelical Lutheran Church och en rad andra kyrkor i södra Indien.