Hoppet är som, som, som
I livet finns det företeelser som inte kan beskrivas i konkreta termer. Så är det till exempel med livets treklang, tro, hopp och kärlek.
Genom kyrkohistorien har dessa begrepp fyllts av ett otal metaforer och bilder i försöken att beskriva deras existens och innehåll, framför allt med hjälp av det lilla ordet ”som”.
Om man går till psalmbokens register, så finner man att så många som femtio psalmverser börjar med det där lilla ordet – ”Som ett klockspel hör jag dig”, ”Som en härlig gudomskälla”, ”Som när ett barn kommer hem om kvällen” och ”Som spridda sädeskornen” är bara några exempel.
När jag av Svenska kyrkan i utlandet för några år sedan blev tillfrågad att skriva några sånger kring de ord som utgör dess värdegrund fanns ordet hopp med. Jag kände efter ett tag att hoppet inte kunde beskrivas på något annat sätt än med bilder och metaforer med hjälp av ordet ”som”. Det här är nog den mest som-fyllda text jag någonsin skrivit.
Som bönens låga bär sin tro på läkedom,
som svagheten får kraft av nådens rika blom,
som fågelns gryningsdrill långt innan soluppgång,
som rädslan hör en ton av modets varma sång,
så finns hoppet där,
det hopp som oss bär
igenom vår tillvaro här.
Som livet ständigt närs av drömmar, mening, mål,
som djupens längtan hörs igenom ytans sorl,
som kvinnan bär sitt barn förväntansfullt i bön,
som vintern längtar vår, då marken klär sig grön,
så finns hoppet där,
det hopp som oss bär
igenom vår tillvaro här.
Som långfredagens sorg förbyts till glädjens sång,
som sådden blir till skörd, fast väntan tycks så lång,
som oron finner ro i utsatthetens tid,
som stormens öga ger en efterlängtad frid,
så finns hoppet där,
det hopp som oss bär
igenom vår tillvaro här.