Luften bär mig
”Att hålla sig fast
är att aldrig våga ta ett enda kliv
Jag håller så hårt
i det fuktiga och kalla lever jag mitt liv
Väntande i mörkret här
Jag känner hur jag vill ta spjärn
för varje andetag …”
I mitt liv är kreativitet själva livskraften, mitt ”go”. Jag har mött och inspirerats av psalmförfattare som Fanny Crosby, Lina Sandell, Emil Gustafsson. De kämpade på i personliga svårigheter och skrev fantastiska sånger som fortfarande sjungs i kyrkan och talar till nutidens människor. Ett för mig särskilt drabbande möte var med en kvinna som levde för 900 år sedan.
Hildegard av Bingen, 1100-talsnunnan, var oerhört kreativ, hon var författare, visionär, abbedissa, politisk rådgivare till påvar och härskare. Och hon skrev musik. Som kompositör är Hildegard originell, hennes liturgiska sånger skiljer sig markant från den vackra, men mer likriktade gregorianska sången som skrevs av hennes kollegor. Hon skriver dramatiskt, med halsbrytande språng och krumbukter, och hennes ord är djärva, fylld av känslosamma utbrott. Där andra kompositörer använder små intervall och ett litet omfång gör hennes sånger stora språng, och de kan spänna över två och en halv oktav.
Att lära sig sjunga hennes sånger tar tid och tålamod, latinet känns ovant, fraserna långa och sångarna lämnas andlösa. ”Det är så roligt med något som vi får kämpa med”, sa en av mina elever, och det är förvisso en kamp. Så svårsjunget, och ändå ska sången sväva lätt. Hildegard uttrycker det själv:
”Det fanns en gång en konung som satt på sin tron. Runt honom stod väldiga och underbart vackra pelare med elfenbensornament, som bar kungens banér med stor stolthet. Så behagade det konungen att lyfta en liten fjäder från marken, och han befallde den att flyga. Och fjädern flög, inte av egen kraft, utan därför att luften bar den. Sådan är jag… en fjäder på Guds andedräkt.”
Inte ett ögonblick inbillar jag mig att det var lättare att leva under medeltiden, eller i ett kloster för den delen. Hildegard av Bingen led mycket av sjukdom och verkar ha kämpat en hel del med vad hon skulle göra av sitt liv. Ändå är hon en stor förebild, hennes starka personlighet fick verkligen ta sig uttryck (en tidig feminist om man så vill), och hon tycks ha varit sann mot sig själv och sina gåvor.
”Sann mot sig själv-kampen” utkämpar jag varje dag. Vill vara en sann konstnär genom att vara en sann människa. Och det är svårt. Alltför ofta känner jag mig som det där fröet som inte vågar lämna mörkret. Men varje gång som jag lyssnar till Hildegards musik, dess höga valv och hisnande löpningar, påminns jag om hennes ord. Jag flyger inte av egen kraft utan för att luften bär mig.
Katarina Josephsson är producent och programledare för Andliga sånger i Sveriges Radio och arbetar också med radiogudstjänster. Hon är sångpedagog och leder musikallinjen på Örebro Kulturskola, och hon har arbetat mycket med gospelmusik och sjunger nu egen musik i Katarina Josephsson Trio.