Mission i förändring

Den nyutkomna festskriften Religion i gränsland, tillägnad Kajsa Ahlstrand, professor i Missionsvetenskap vid Uppsala universitet, ger inblickar i ett dynamiskt forskningsfält i största allmänhet och i pågående missionsdebatt i synnerhet. Den rymmer nitton nyskrivna artiklar på fyra teman: möten och dialog, praktik och materialitet, identitet och makt, samt religion och politik. Dessa fyra är centrala för global kristendom som internationellt forskningsfält, och tillsammans pekar de på hur kristendomen som religion formas i gränsland. Sådana gränsland framträder bland annat i mötet mellan religioner, genom praktiker som förhandlas i relation till olika traditioner och i hur kristen identitet gestaltas i skilda kulturella kontexter. När kristen tro rör sig mellan kontinenter, språk och kulturer formas nya kontaktytor där olika traditioner hamnar i dialog, och ibland i konflikt. Det är just i dessa skärningspunkter, där olika horisonter möts, som vi får syn på hur kristendom tar sig uttryck och omformas i ett globalt perspektiv. Här nedan följer ett något bearbetat utdrag ur festskriftens inledningskapitel, som är skrivet av Julia Kuhlin, Magnus Lundberg, Anita Yadala Suneson och mig. Boken är tillgänglig för fri nedladdning på Digitala Vetenskapliga Arkivet, DiVA.
Johannes Zeiler

Temat möten och dialog lyfter fram en av kärnfrågorna inom studiet av global kristendom: att religion aldrig kan förstås som ett isolerat fenomen, utan alltid står i relation till sin omgivning. Dessa möten kan se mycket olika ut, men alla rör sig i spänningsfältet mellan inkludering och gränsdragning. Jakob Wirén belyser hur Hamas attentat den 7 oktober 2023 påverkade förutsättningarna för interreligiös dialog i vår samtid. Hans analys visar hur politiska och kulturella gränser kan hota samtalet, men också hur de kan utmana oss att finna nya, mer konstruktiva former för dialog. På ett annat plan visar Håkan Bengtsson hur dialogen mellan religion och samhälle kan belysas genom den judiske tänkaren Martin Buber. Genom att analysera tre faser i Martin Bubers liv – den mystika, den dialogiska och den som är präglad av ”uppmärksam tystnad” – visar Håkan Bengtsson hur hans tänkande formades av den judiska traditionen, av mötet med kristendomen och av utmaningen från den framväxande staten Israel. En annan form av dialog möter vi i Emma Milerud Sundströms bidrag, där konvertiter från islam till kristendom i Sverige reflekterar över sina dubbla religiösa erfarenheter. Hennes kapitel visar hur röster i gränslandet utmanar givna kategorier: de tolkar likheter och skillnader mellan traditionerna, relaterar till kyrkliga doktriner och prövar dem i vardagens praktik. Resultatet är en dialog som inte bara förs om dem, utan av dem.

Utifrån ett historiskt perspektiv visar Pär Eliasson hur missionären Enok Hedberg brottades med sina föreställningar om bhil-folket i Indien. Enok Hedbergs liv och texter illustrerar hur synen på ”den andre” kan förhandlas och omförhandlas över tid, och hur språk och kultur fungerar som broar snarare än murar. Att leva i och genom gränsöverskridanden är också ett tema i Jan-Åke Alvarssons skildring av missionärsparet Daniel och Sara Berg. Paret Bergs missionsresor mellan Sverige, USA och Brasilien påminner oss om att global kristendom alltid har formats genom överskridanden av geografiska, sociala och konfessionella gränser.

Oulia Makkonen vidgar perspektivet mot det visuella minnet av möten. Genom sin analys av dokumentären Cemetery Stories – A Rebel Missionary in South Africa visar hon hur film kan fungera både som historiskt källmaterial och som skapare av kollektiva minnen av mission. Här framträder dialogen inte bara mellan människor, utan också mellan historia och minne, mellan levd erfarenhet och eftervärldens tolkningar.

Om global kristendom som forskningsfält i hög grad handlar om möten, rör en annan central aspekt praktiker, med andra ord hur religion gestaltas genom kroppar, handlingar och materiella uttryck. Religion är inte enbart en fråga om idéer och läror. Den tar form i vardagens levda religion. Temat praktik och materialitet belyser därför en grundläggande dimension av global kristendom: hur tro blir till i förkroppsligade och konkreta former, alltid i relation till en specifik social och kulturell kontext.

Denna del av festskriften visar hur praktiker både formar och omformar kristendom i olika miljöer. Kristina Helgesson Kjellin analyserar Svenska kyrkans mission i Zimbabwe som en kontaktzon där missionsstationerna blev sammanhang för att förhandla vad som skulle räknas som sakrala ljud – från trummor till kyrkklockor – och där lokala uttryck och kristen mission ömsesidigt påverkade varandra. Från en annan afrikansk kontext visar Erik Egeland hur en karismatisk pingstförsamling i Etiopien formas genom körsången. Här blir musiken en praktik som utmanar rådande normer om kön och kropp, men som samtidigt kan befästa dem.

Det gemensamma i dessa exempel är att religiösa praktiker alltid innebär ett slags förhandling, eller kanske snarare en ständig omtolkning, vare sig det gäller ljud, kroppar, handlingar eller sociala normer. Denna dynamik blir också tydlig i Helene Egnells analys av inkluderandet av praktiker som yoga, qigong, tikva, meditation och olika former av dans i svenskkyrkliga sammanhang. Här framträder gränslandet mellan etablerad kyrklighet och alternativa andliga uttryck. Denna rörelse över gränser synliggörs även i Lisa Bukhaves och Joakim F. Björkelids studie av kulten av en svart madonna i Indien. I denna kult flätas katolska och hinduiska traditioner samman i folklig praktik och materiella uttryck.

När religion tar gestalt i möten och i praktik väcks också frågor om vem som ges möjlighet att tolka och definiera tron. Mot denna bakgrund introduceras festskriftens tredje tema: identitet och makt. För oavsett om det handlar om individers, gruppers eller institutioners identitetsanspråk är identitetsanspråk alltid förbundna med en dimension av maktanspråk. Det som förenar kapitlen i denna del är med andra ord deras kritiska blick på makt och hur den tar sig uttryck i ojämlika relationer, i styrelseskick och maktutövning.

Göran Janzon studerar utvecklingen inom den centralafrikanska kyrkan Église Évangélique Baptiste som självständigt samfund genom bland annat dimensionerna självstyre, självfinansiering och självteologiserande. Han visar hur kyrkans självförståelse och relation till den svenska ”modermissionen” Örebromissionen (sedermera Evangeliska Frikyrkan) har omdefinierats och omförhandlats över närmare sex decennier. Mika Vähäkangas diskuterar, på ett mer tillspetsat sätt, liknande frågekomplex i relation till den kongolesiska kimbanguistiska kyrkan. Efter närmare sextio års medlemskap uteslöts kyrkan 2017 ur Kyrkornas världsråd av läromässiga skäl. Mika Vähäkangas analyserar kristendomens gränser och ställer frågor om vem som får och kan definiera dem.

Magnus Lundberg introducerar oss i sitt kapitel till det teokratiska samhället Nueva Jerusalén i den mexikanska delstaten Michoacán. Nueva Jerusalén etablerades i början av 1970-talet och präglas av en apokalyptisk föreställningsvärld. Kapitlet behandlar formell och karismatisk auktoritet och är en studie av hur befolkningsgrupper i Nueva Jerusalén förhållit sig till olika former av religiösa auktoritetsanspråk.

I Anders Göranzons bidrag står istället en individ i centrum, nämligen den unga walesiska flickan Mary Jones. Han undersöker hur olika bibelsällskap världen över använder berättelsen om henne i sin kommunikation för att uttrycka olika individuella och sociala identiteter.

Också Ernils Larssons kapitel kretsar kring en enskild person, den kristne japanske kamikazepiloten Hayashi Ichizō (1922–1945), vars egen identitetsförhandling diskuteras. I kapitlet analyseras nyckelteman i Hayashi Ichizōs efterlämnade dagböcker och brev, samt förutsättningarna för kristet liv i Japan under andra världskriget.

Det fjärde och avslutande temat i boken är religion och politik, ett tema som belyser forskningsfältets tvärvetenskapliga karaktär och teologins eller religionsvetenskapens relation till andra akademiska discipliner. Förhållandet mellan religion och politik har länge stått i centrum för internationell forskning inom global kristendom. Det märks inte minst i de studier som vuxit fram i nära samverkan med kyrkor inom den ekumeniska rörelsen. Göran Gunner diskuterar i sitt kapitel religions- och övertygelsefrihet i relation till situationen i dagens Pakistan. Han tar sin utgångspunkt i en nypublicerad rapport från Pew Research Center, men anknyter också till sin och Kajsa Ahlstrands tidigare forskning, för att diskutera individers möjlighet att leva ut sin tro utan att drabbas av förföljelse och diskriminering.

Erik Berggren analyserar i sitt kapitel diskussioner om urfolk inom den ekumeniska rörelsen från slutet av 1960-talet till början av 2020-talet. Fokus ligger på Kyrkornas världsråd och hur dess arbete för urfolkens rättigheter har förändrats över tid, samt vilka faktorer som påverkat möjligheterna att omsätta arbetet i konkret handling. Centralt i undersökningen är urfolks ökande aktiva deltagande i denna ekumeniska process. I Olle Kristensons kapitel analyseras ett centralt begrepp i latinamerikansk teologi, nämligen den katolska kyrkans särskilda ställningstagande för de fattiga (la opción preferencial de los pobres). Hans diskussion kretsar kring de fyra stora möten som den latinamerikanska katolska biskopskonferensen (CELAM) samlats till efter Andra Vatikankonciliet (Medellín 1968, Puebla 1979, Santo Domingo 1992 och Aparecida 2007), samt en befrielseteologisk diskussion, representerad av framförallt befrielseteologen Gustavo Gutiérrez.

Festskriften avslutas med ett fristående kapitel av Anders Wejryd. I denna text belyser han missionsvetenskap som ämne ur ett institutionellt och ett personligt perspektiv genom en historisk överblick som spänner över närmare hundra år. Med en kronologisk och tematisk genomgång synliggör han hur ämnets profil, inriktning och förändring har formats i nära samspel med det omgivande samhället. Hans kapitel knyter samman boken genom att kommentera och sammanbinda mycket av den forskning som bedrivits under Kajsa Ahlstrands tid som professor.