”Man måste ta chansen!”

Jag var i Malmö sommaren 2025 för att tjänstgöra i Sjömanskyrkan samt i S:t Matteus och S:t Johannes församlingar.

Min tid i Malmö är en av mina bästa erfarenheter – jag fick uppleva mycket, mötte många fina människor och fick nya vänner i Malmö och Lund, bland besättningen på alla båtar vi besökte och i Ludvika. Jag fick vara med i olika miljöer med olika traditioner, och ingenstans behandlade människor varandra som olika. Jag var långt från min församling, min familj och mina vänner, men jag kände mig hemma tillsammans med alla jag träffade.
Nu när jag kommer fram eller hem efter en längre resa eller när jag är klar med veckans arbete tar jag en paus och fikar. Ibland är jag helt ensam, ibland kan jag bjuda församlingsmedlemmar eller vänner, men fika blir alltid ett tillfälle att reflektera och att be.
I missionen och när man tjänstgör som präst behöver man arbetskamrater som hjälper en att nå ut med det glada budskapet bland människor. Tack vare min sommar i Malmö har jag insett att det är viktigt att komma ihåg att både prästen och församlingsmedlemmarna är med i arbetet med att utföra Guds uppdrag här på jorden.
Jag är glad att Svenska kyrkan och Iglesia Filipina Independiente har ett konkordat, ett band som gör att vi kan dela sakramenten, ta emot varandras präster och engagera oss i samarbeten och teologiska utbyten. I alla sammanhang där vi möter andra kan vi hitta dem som ska komma att bli våra vänner och vår familj. Vi kan uppleva varandras kulturer och traditioner och dela uppdraget att tjäna Gud och människor.
Och innan jag glömmer det: det var härligt att bada i havet! Ganska kallt först, men sedan njöt jag.

Våren 2022 var jag i Kenya med Läkarmissionen/LM International.

Jag genomförde en fältstudie under en månad och innan dess några veckors förarbete i Sverige tillsammans med flera organisationer, bland andra ADRA och IAS Kenya. Vi intervjuade flickor om deras erfarenheter av att delta i ett program som informerar om konsekvenserna av kvinnlig könsstympning. Vi intervjuade också en del av dem som bidrar till att sedvänjan upprätthålls och beslutsfattare om hur arbetet mot könsstympning bedrivs och hur förändringsarbete kan drivas på nationell nivå i Kenya.

Tiden i Kenya har betytt oerhört mycket för mig. Jag gick en del av gymnasiet i Nairobi, och resan blev ett fint sätt att återvända dit samtidigt som jag fick fördjupa mig i ett viktigt och aktuellt ämne. Mötet med de flickor och familjer vi träffade gav mig en djupare förståelse för både människors utsatthet och deras styrka. Fältstudien blev en viktig grund för mitt fortsatta engagemang och öppnade dörrar till flera internationella uppdrag, bland annat på Sveriges ambassad i Kigali, på Utrikesdepartementet och nu i Nigeria. För mig har resan blivit ett konkret exempel på hur tro, kunskap och engagemang kan gå hand i hand i arbetet för människors värdighet och rättigheter. Den visade också vilken betydelse religiösa aktörers lokala förankring kan ha för att skapa långsiktig och hållbar förändring.

2017 åkte jag till Tanzania med kören Nova från Jönköping – jag var 12 år då. Vi hade Bukoba som utgångspunkt och reste till vår vänförsamling Katare någon timmes väg bort, till andra städer, till Mwanza och Serengeti. Vi åkte runt en del i området och hälsade också på i skolor, i församlingar och på barnhem.

Bussen som fraktade runt hela kören var varm och aldrig tyst. Längst bak lekte vi billeken ”spöket”, och där framme satt de vuxna och problemlöste diverse tidsplaner och svårigheter utom när de slappnade av och ledde allsång.

Det jag tydligast kommer ihåg från våra möten med andra barn och grupper var den märkbara kulturkrocken. Vi svenskar var blyga och tog till artighet, men vi fick helt enkelt skaka loss lite när barnen drog med oss i dans och lek. Mötena var varma och uppskattade av båda parter. Det var fint att få inse att man inte behöver språk för att umgås.

Ungefär såhär gick det till: vi sjöng en Nova-låt för dem och de en sång för oss, så lärde vi varandra någon lek eller rytm, och sedan var det fri lek och lite mat, och kanske fick vi en rundtur hos dem.

Resan till Katare kommer jag aldrig att glömma! Det är så härligt att resa i grupp, och när resmålet är en bit bort geografiskt och kulturellt får utbytena en helt annan funktion. Perspektiv vidgas, förståelsen ökar och resan blir ett oförutsägbart äventyr. Vi fick också lite ny luft i körens repertoar. ”Var har ni lärt er den låten?” Mycket häftigt att kunna svara: ”I Tanzania såklart!”

Jag åkte till Rossing Center i Jerusalem sommaren 2023 – det var ett praktikstipendium som Lunds stift, Kyrkokansliet och Lunds Missionssällskap samarbetade om.

Jag läste Religious Roots of Europe, en masterutbildning i Lund, när jag fick höra om stipendiet, och vi hade varit i Jerusalem och träffat John från Rossing Center som föreläsare. Jag är intresserad av religion, historia, politik, samhälle – och jag tänkte: man måste ta chansen!
Vissa av de saker som min praktikantkamrat och jag gjorde på Rossing Center blev kanske inte så relevanta eftersom läget förändrades, men att jag har varit i Jerusalem är en tillgång för mig i mitt arbete. Många i församlingen vet det och är intresserade. De undrar över konflikten, och det gör ju stor skillnad att ha perspektiv från människor som lever där och har sina berättelser, att kunna vara nyanserad. Något jag tar med mig i mitt arbete här är hur de arbetar på centret – det var spännande att vara med på workshops och bibelstudier och se deras metoder. De arbetar med så många målgrupper: skolor, universitetsstudenter, utländska gäster …
Det har hänt så mycket sedan jag var där, och jag tänker ofta på människor och platser och blir väldigt berörd – vissa platser kan man ju inte ens besöka nu. Det är platser som har så stor betydelse och som vi hör om i vår vardag i kyrkan.
Jag är från Borås, och när några från Rossing Center kom till Skara stifts präst- och diakondagar i Borås fick jag vara med. Det var som att jag visade dem mitt hem, och jag hade ju hört nyheterna, men då fick jag också höra av dem vad som hade hänt.

Våren 2025 var vi i Arusha i Tanzania med Evangeliska frikyrkan i tre månader.

Klara undervisade i religion, bild, och idrott och var lärarassistent på en kristen internationell skola och hade också en svensklektion i veckan för svenska missionärsbarn. Simon hjälpte till på svenskan och idrotten. Utöver det höll Simon i en datorkurs på ett ungdomscenter. Där hade vi också andakt, engelska och idrott tillsammans på fredagar. Varannan lördag var vi med och höll i barndagar med gudstjänst, mat och lek för föräldralösa barn.

Vi är så tacksamma att vi fick möjligheten att göra det här. Det har verkligen gett oss ett bredare perspektiv på livet. Vi fick utmanas i vår tro, vår generositet och språket, och inte minst att anpassa oss till en helt annan kultur. Vi tyckte att det var både roligt och givande att känna att vi verkligen kunde hjälpa till och bidra med det vi gjorde samtidigt som den här tiden formade våra liv och vår relation. Vi fick nya insikter, upplevde vardag och äventyr tillsammans och fick på så sätt känna ”vi-teamet” i en helt ny kultur. Och vi fick ta oss igenom utmaningar som vi aldrig skulle ha stött på i Sverige.

I min undervisning här i Sverige kan jag, Klara, ibland göra kopplingar till det vi fick uppleva i Tanzania. Det intresserar och fångar eleverna på ett helt annat sätt när jag kan berätta utifrån min egen erfarenhet.

Under vår tid i Tanzania fick vi verkligen möjlighet att skapa fina relationer. De gav oss många tankar om tron, vardagslivet, stress, generositet och vad som faktiskt är det viktigaste i livet. En del av våra nya vänner har vi fortfarande kontakt med.

2006 var jag Ung i den världsvida kyrkan-stipendiat hos Iglesia Filipina Independiente på Filippinerna.

Min reskamrat Helena och jag lärde känna varandra under utbytesresan och fick åka runt till många platser och församlingar. Vi deltog i gudstjänstliv, fick en inblick i värdkyrkans och församlingarnas arbete och deltog också i vanliga vardagssysslor med vänner och familjer som vi bodde hos eller som var anslutna till de församlingar som vi besökte.

En viktig del av utbytet var att uppleva hur det är att vara ny på en plats på andra sidan jordklotet, och att orientera sig i den nya kulturen. Det var en mycket fin upplevelse att möta alla människor och att se hur kyrkan och de olika församlingarna vi besökte fungerar och verkar.
Nu har det gått 20 år sedan jag var där, och tyvärr har jag inte tagit mig tillbaka till Filippinerna, men jag ser tillbaka på IFI, landet och människorna jag mötte med stor värme och tacksamhet, och är väldigt glad att jag fick chansen att åka på utbytet. Och jag kan fortfarande Filippinernas nationalsång, som vi fick sjunga minst en gång om dagen under hela vår vistelse, utantill!

Jag var med på Kyrkornas världsråds generalförsamling i Karlsruhe 2022, och jag hittade min plats i en ekumenisk gemenskap som tog mig in i centralkommittén. Här finner jag både hopp och mod att tillsammans ta ansvar för hela skapelsen och stå med dem som lever nära naturen och som först drabbas av klimatkrisen. För mig går urfolksrätt hand i hand med mänskliga rättigheter och omsorgen om skapelsen.
Uppdragen i Kyrkornas världsråd har betytt mycket för mig. I frågor som gäller hårda rättigheter, som människors rätt till sina traditionella marker, har urfolk i andra länder kommit mycket längre än vi här i Sverige. Att leva med naturen är den rakaste och säkraste vägen framåt. Vi kan inte bygga framtiden på en natur som vi samtidigt förbrukar. Rent vatten, levande skogar och biologisk mångfald är inte råvaror – de är själva grunden för live.
Att dela erfarenheter med andra ungdomar och urfolk har gett mig nya perspektiv och framför allt mod att våga ta mer plats och stå upp för urfolksrätt och klimaträttvisa. Samtidigt har mina egna kristna rötter fått växa sig djupare.

Hösten 2022 reste jag som ledsagare till Arusha och Tabora med Syskonbandet för att besöka Tanzania Christian Association for the Blind. Vi var där i två och en halv vecka. Vi var med på gudstjänster och besökte skolor. Resan har betytt väldigt mycket för mig – att få dansa, äta bröd med ris och gryta, dricka det starka kaffet som var så gott … Vi fick många nya vänner, och jag håller kontakten med dem och skickar bibelord och skriver på swahili – jag lär mig på appen Duolingo. En medarbetare på Kibreli Education Centre for the Blind bjöd mig till ett bröllop, så jag har åkt till Tanzania en gång till. Nu är jag engagerad i en missionsgrupp, och jag har blivit inbjuden att komma tillbaka för att hjälpa till med undervisning och gudstjänster.

Jag kom till Sverige med Ung i den världsvida kyrkan våren 2025 – till Järfälla i Stockholms stift och till Alnö och Skön i Härnösands stift.

Det var en fantastisk möjlighet att få vara med i gudstjänster, predika, sjunga på olika språk, hjälpa till i barngrupper och vara med i konfirmationsgrupper där vi talade på djupet om om olika ämnen. Det stärkte min tro och gav mig ett nytt perspektiv.
Förutom samlingarna i kyrkorna upplevde jag den svenska kulturen genom vardagssaker som att laga mat och ordna fika – det blev ett särskilt sätt att bygga gemenskap. Jag var med i trädgårdsarbete och arbetade i skogen, besökte sjukhus, skolor, restauranger, en fotbollsmatch och ett krematorium. Jag fick också besöka äldreboenden, och där lärde jag mig värdet av att ta hand om de äldre och visa dem respekt.

Månaderna i Sverige är mycket viktiga för mig, och de är en välsignelse, för jag har lärt mig saker som jag alltid kommer att bära med mig: öppenhet för andra kulturer, glädjen i gemenskap i en annan tradition, och så insikten att unga kan klara ledaruppgifter, vara kreativa och arbeta.
Det blev mer än bara ett besök – det blev en resa där jag lärde mig mycket, delade mycket med andra och växte.

Hösten 2000 var jag i staden Beni Suef i Egypten, 12 mil söder om Kairo, med den koptiska kyrkan som värd.

Jag kom till en klosterorden, Deir Banat Maryam, Mariadöttrarna. Det var på den tiden en av få socialt verksamma ordnar i den koptiska kyrkan, och jag var knuten till en skola i Beni Suef men besökte också mycket av deras övriga verksamhet.

Det knappa halvåret i Egypten har betytt så oerhört mycket för mig, på flera olika nivåer. Jag var teologistudent när jag fick stipendiet, och intresset för den orientaliska ortodoxa kyrkan blev stort för mig under den tiden. Jag har haft mycket nytta av en praktisk kunskap om en av de orientaliska kyrkorna, inte minst när jag har arbetat i församlingar där ekumeniken har varit stor och många kristna från Mellanöstern har varit en del av församlingens verksamhet och gudstjänstliv. Men det som har påverkat mig mest är på ett personligt plan: en varm känsla för den koptiska kyrkan med dess teologi, historia och liturgi, och för landet Egypten som är så fascinerande.

Jag åkte till Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan i Sydkorea 2013. Det var mitt första möte med Kyrkornas världsråd, och jag var ungdomsdelegat för Svenska kyrkan. Jag var med och planerade ungdomsförmötet och ägnade mycket tid åt att försöka förstå komplexiteten både i organisationen och själva mötet. Kyrkornas världsråd är på samma gång enkelt och komplicerat, men framför allt glädje och gemenskap. I Busan blev jag invald i centralkommittén och ungdomskommissionen.

Jag har fått vänner för livet, och ynnesten att få vara med och påverka. Arbetet i Kyrkornas världsråd utmanar mig på ett annat sätt än mina andra kyrkliga förtroendeuppdrag. Hemma är Svenska kyrkan i majoritet, i Kyrkornas världsråd representerar jag en kyrka av flera hundra och får möta andra erfarenheter, traditioner och perspektiv.

Vid generalförsamlingen i Karlsruhe 2022 blev jag omvald till centralkommittén. Det betydde mycket för mig, dels för att det är ett sammanhang där jag verkligen trivs och känner att jag tas i anspråk, dels för att jag tycker att det är viktigt vilka som finns runt bordet. Kontinuitet är viktig, men den får inte bara bäras av äldre prästvigda män. Vi behöver människor med olika bakgrunder, erfarenheter och livssituationer. Vilka röster som finns kvar för att berätta om den förra perioden påverkar också vilka perspektiv som följer med in i nästa. Under den här perioden har jag också uppdraget att stötta centralkommitténs ledning med hur vi arbetar med konsensus som beslutsmetod.

Våren 2025 var jag på Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi i Tanzania.

Jag är fysioterapeut, och under min grundutbildning var jag i Tanzania i två månader. När jag var klar ville jag göra ett kliniskt utbyte och lära mig mer. Svenska kyrkan samarbetar med Kilimanjaro Christian Medical Centre, och det var deras koordinator som berättade att jag kunde söka ett resestipendium hos Lunds Missionssällskap. Jag arbetade med mobilisering av patienter, träning och behandling, och jag hade också kontakter med människor i byarna runt Moshi. Tiden där har betytt mycket för mig. Jag har fått perspektiv, jag har fått lära mig mycket i en föränderlig miljö, och jag har fått vara delaktig och stötta andra. Nu har jag läst det naturvetenskapliga basåret på Stockholms universitet och sökt till läkarprogrammet, men tyvärr har jag inte kommit in än. Jag brinner för biståndsarbete, och min dröm är att arbeta för till exempel Läkare utan gränser.

Jag kom till Anafora första gången 2006. Eller: livet slungade mig dit, tror jag allt. Under tio års tid var jag på Anafora i korta och längre perioder. Sedan Maria kom till världen har det varit läge en gång. Igår frågade hon var bilden med sandslotten är från, och om vi kan åka dit. Så nu vi har Anafora på önskelistan igen!
Mest minns jag att jag tog emot stora, och små, grupper med gäster. Enskilda värdefulla möten och att vägleda runt på Anafora och försöka visa. Försöka vara till hjälp för gäster eller översätta fråga med min 1 %-arabiska.

Några gånger har jag tagit grupper till Anafora och vi har arbetat i vår egen process, mitt i alltet.

Sedan har jag försökt hjälpa till lite här och där utifrån vad det har funnits för behov och utifrån vad jag tycker att jag klarar av. Anafora förändras, och varje tillfälle där ger någon ny möjlig ingång.

Arbetet i vänföreningen i Sverige är också ett sätt att hålla Anafora-glöden vid liv för mig.

Anafora och människorna där har satt sin prägel på mitt liv och förändrat och fördjupat min tro och mitt liv. Att se hur biskop Thomas leder och delegerar ledarskap är inspirerande. Anafora fick mig att se tro i praktiken, radikalt, och hur en gemenskap kan byggas till en form som håller och ger utrymme för var och en av de som lever på platsen och för dem som är gäster. Att arbeta i kommun nu är nog det närmaste jag kommit Anafora på hemmaplan: att tillsammans skapa för alla.

Jag åkte till Tanzania med barnkören Nova från Jönköping 2017. Vi bodde på en stiftsgård i Bukoba och besökte två olika barnhem för olika åldrar, en församling i Katare och olika byar som hade väldigt olika förutsättningar. Vi fick se städer och marknader och nationalparken Serengeti. Det var spännande att få se så olika delar av landet och hur olika sammanhangen och omständigheterna var på de olika ställena.
Framför allt mötte vi människor i sång, lekar och samtal. Vår kör sjöng något ur vår repertoar, de gjorde likadant, och sedan bjöds vi in till att sjunga och dansa alla tillsammans. Vi fick uppleva delar av deras kultur och förhållningssätt, och vi hälsade på i flera hem, pratade om hur deras vardag såg ut och åt middag tillsammans.
Vår körresa till Tanzania är utan tvekan den häftigaste och mest givande resa jag har gjort. Det var så mycket nytt att uppleva, och det utmanade mig på ett positivt sätt. Mötet med människorna var det bästa – att få en inblick i hur andra lever och få syn på likheter och olikheter mellan våra liv. Det måste man åka dit för att få uppleva!

Hösten 2025 åkte jag till Karagwe stift i Tanzania som Ung i den världsvida kyrkan-stipendiat. Där var jag i fyra olika församlingar i två–tre veckor vardera och bodde hos församlingsmedlemmar. Man kan säga att syftet med utbytet är att lära sig om och ta del av kyrkolivet, kulturen och vardagen på den plats där man hamnar. Det kan bli väldigt olika beroende på var du hamnar och vad du själv är mest intresserad av. Det alla gör är att delta i vardagen där man befinner sig.
Jag själv fick bo på två olika skolor, så jag passade på att hjälpa till med undervisningen och fick vara lärare i engelska och datorkunskap för barn i åldrarna 10–14 år. Den uppgiften blev min chans att ge något tillbaka för all den fantastiska generositeten och gästvänligheten. Att jag kunde lära ut datorkunskap, som jag inte alls är expert på, gav mig också insikten att man kan göra väldigt mycket nytta på en specifik plats med kunskap som ses som självklar och grundläggande på en annan. Jag fick också hjälpa till med det roliga men slitsamma arbetet på en värdfamiljs bananodling en dag.
Tiden i Tanzania gav mig en massa fantastiska upplevelser och ett nytt och ovärderligt perspektiv på livet. Jag tror inte att det går att få på något annat sätt än genom en sådan här resa. Men resan får inte bli en isolerad händelse i mitt liv. Jag hoppas att jag får möjlighet att använda det jag har lärt mig ta vara på vänskaperna framöver. Internationella relationer och bistånd är något jag brinner för. Med hjälp av ett stipendium från Lunds Missionssällskap har jag varit tillbaka i Karagwe i en månad för att volontärarbeta på en av skolorna. För mig blev Ung i den världsvida kyrkan en fantastisk början på mina förhoppningsvis många meningsfulla internationella projekt i världen. Jag är tacksam att jag fick den möjligheten.

Jag åkte till Anafora i Egypten i april–juni 2018.

Det var min första resa ensam, och jag lärde mig mycket både om mig själv och andra. Jag hjälpte till med allt möjligt: diskade, dukade, målade i kyrkan, arbetade i trädgården och tog hand om hunden Troll, bland annat.
Anafora är en speciell plats som, i alla fall för mig, inte alltid var helt lätt att förstå sig på, och jag tror att jag bär tiden där med mig mer än vad jag kanske vet själv. Jag har ju också fått en liten inblick i den koptiska kyrkan – jag visste nästan ingenting om den innan jag åkte. Att under en tid i början av vuxenlivet få möta en helt annan kultur tror jag skulle vara nyttigt för nästan alla!

Jag åkte till Ushirika wa Neema-systrarna i Moshi i Tanzania med en gymnasiekonfirmationsgrupp från Nyköpings församling.

Vi träffade systrarna i diakonkommuniteten som driver kyrkan, skolorna och barnhemmet. Vi fick också träffa ungdomarna som utbildar sig till Montessori-lärare – en del av dem hade ekonomiskt stöd från Nyköpings församling – och barn på skolan och barnhemmet som vi besökte. Vi hjälpte till med att dela ut kläder och leksaker till barnen på barnhemmet och till barnen i massajbyn, och ris och socker till massajerna.

Jag åkte till Tanzania som en del av konfirmationen, så redan före resan hade jag tankar om kristendomen och om hur min relation med Gud såg ut, men veckan i Tanzania förändrade mig. Mina ögon öppnades, andligt och socialt. Här i Sverige känns det nästan läskigt att prata öppet om religion eftersom det inte är en självklarhet för många. För mig var det jobbigt att försöka förstå vad religion är helt på egen hand, men i Tanzania fick jag träffa människor som hade liknande tankar. Det hjälpte mig att navigera. Jag är inte lika rädd för att prata om min tro.

Hösten 2025 åkte jag till Zimbabwe där den luthersk-evangeliska kyrkan, ELCZ, tog hand om mig – jag var där i två månader och reste runt i nästan hela landet.

Inbjudan som jag fick var att komma och arbeta med barn, unga och demokrati. Jag var på flera av kyrkans skolor och på statliga och kommunala skolor, och min uppgift var ofta att leda samtal med ungdomar om hur de ville se sin kyrka och sitt land i framtiden. Det var också ett mer allmänt kulturutbyte – jag pratade mycket om hur det är i Sverige, hur vi arbetar och lever här.

Min tid i Zimbabwe har betytt otroligt mycket för mig: att få se hur livet kan levas med glädje och kärlek oavsett hur omgivningen ser ut, att det kan vara otroligt fattigt, man kanske inte vet eller kan garantera när nästa måltid kommer, men att man ändå kan vara så varm och kärleksfull mot alla. Men också hur mycket församlingen och en tro på Gud kan betyda för människor, att de har hopp och gemenskap.