Mänsklig mångfald som grundförutsättning

Den globala politiska teologin (Global Public Theology) blommar när den lyssnar till röster och perspektiv från majoritetsvärlden, globala syd, särskilt röster och perspektiv från dem som reflekterar i skärningspunkterna mellan tron och det offentliga. Genom att skapa utrymme för en mångfald av insikter kan den politiska teologin röra sig bortom de västerländska epistemologiernas dominans. På det sättet kan den samverka på ett mer inkluderande sätt med trons komplexiteter i ett globalt religiöst landskap som blir alltmer sammanflätat. Migranters religiositet, afrikansk och annan icke-västerländsk kristendoms växande inflytande, och religionens uthållighet i offentliga sammanhang utmanar sekulariseringsnarrativ och berikar det teologiska samtalet. Den sortens inkluderande hållning stärker inte bara den politiska teologin utan hjälper oss också att förstå tron och det offentliga livet på ett djupare sätt i en värld som är präglad av mångfald och ömsesidigt beroende.

Det som skiljer teologin från andra discipliner är vårt sammanhang, vår medvetenhet om att vi talar med utgångspunkt i och med riktning in i en specifik tradition. Det som skiljer god teologi från dålig teologi är det sätt på vilket vi använder vår medvetenhet: ser vi vår tradition som en resurs som hjälper oss att samlas och arbeta tillsammans i världen sådan som den är – den värld som, Hanna Arendt påminner oss om detta, har den mänskliga mångfalden som grundförutsättning? Eller använder vi den för att stängsla in oss, som en ursäkt så att vi kan undvika ärliga samtal och samarbeten med människor som inte har samma referenspunkter som vi? Var drar vi gränsen mellan att tala med utgångspunkt i en tradition och att på ett epistemologiskt sätt lämna företräde för de argument som talar för vår egen tradition? När vi betonar hur viktigt det är att förstå sammanhanget, är vi då verkligen villiga att gå in i andras sammanhang? Eller är vi bara ivriga att få andra att förstå vårt sammanhang? Vår uppgift är att hålla oss borta från att fiffla med det heliga, det upphöjda och det avskilda och att istället möta det fruktansvärda, skräckinjagande och oändliga som det innebär att stå ansvariga inför varandra.

Det började röra sig!

Flera gånger har jag imponerats av hur trygga kvinnor och män från religiösa minoriteter verkar vara i Norge. Kanske har oljepengar spelat in för att göra norska samhället överlag lite mer resursstarkt än det svenska? Kanske spelar också erkännandets politik, med grundhållningen att minoritetstraditioner har något att bidra med till det gemensamma goda, en roll?

En tredje anledning till minoriteters relativa trygghet skulle kunna vara att de har varit länge på platsen, men där skiljer sig ju inte Norge från Sverige. Också i Sverige finns idag stora grupper av andra och tredje generationens invandrare. Och det är här jag ser att det börjar röra på sig.

Jag har mött det i förortsnätverk. Där finns en stolthet och expertkunskap om orten, vad som behövs för att navigera i samhället, om vilken politik som är bra för ens område och vilken som behöver kritiseras och så vidare.

Det här är nätverk i supermångfaldsområden och inte bara etnisk eller religiös förståelse utan verkligen en intersektionell supermångfald, med en mängd olika variabler. Det förväntade vore kanske att mångfalden skulle leda till att den enskilde håller sig till sin grupp av likasinnade. Så kan det ha varit tidigare, men jag tycker mig se att det börjar röra på sig, att solidariteten verkar vara mer ”färgblind” nu. Det finns ett självklart erkännande av att vi behöver varandra för att möta de utmaningar vi står i.

Minoritetspersoner tar för sig, de är steget före, de vet ofta mer än människor från majoritetssamhället. Detta är stort.

2022 blev jag erbjuden ett postdoc-stipendium vid University of the Western Cape i Sydafrika. Min dåvarande arbetsgivare, Church’s Auxiliary for Social Action India, gav mig inte ledigt för studier, så jag kunde bara samla ihop semesterdagar och vara på plats i Kapstaden i två månader, men jag bestämde mig för att använda den tiden så bra jag kunde. Jag bad vänner som arbetar i många olika rörelser och på olika platser att skriva ett kapitel var på temat The Feminist Impetus for Sustainable Development Goals, Peace and Security (”Den feministiska impulsen i arbetet med målen för hållbar utveckling, fred och trygghet”). Det blev en blandning av vetenskapliga artiklar, sådant som är mer som reportage från verksamheter och så personliga vittnesbörd. För mig var målet att samla positiva krafter och låta många komma till tals och berätta, men det blev mer kontroversiellt än jag hade trott: min medredaktör hoppade av arbetet när hon såg några av namnen och ämnena, och jag gjorde boken färdig på egen hand. Under tiden jag arbetade med den blev CASA India av med sin statliga licens och på det viset tvungna att säga upp nästan alla anställda, och jag var en av dem som fick sluta. Jag valde att se det som en chans att arbeta mer med boken och med ämnet, och nu hoppas jag att den ska leda till många samtal i olika sammanhang här i Indien.

Det rör på sig i projektet Tillit Malmö. Jag arbetar tillsammans med två fantastiska kollegor med muslimsk tro och med god förankring i muslimska sammanhang i Skåne. Vi har tillsammans arbetat fram och genomfört en serie utbildningsträffar. Målgruppen är imamer och andra nyckelpersoner i muslimska församlingar i Malmö som har efterfrågat höjd kompetens inom psykosociala frågor. Präster och diakoner från Malmö pastorat har också deltagit, dels för eget lärande, dels för att bidra med kunskap från kyrkans diakoni och själavård. Prästerna och diakonerna har samtidigt fått viktiga insikter i hur det är att leva som muslim i Malmö och hur det

är att som minoritet hantera psykosociala svårigheter.

Föreläsningarna har haft var sitt tema: Hantering av kulturkrock, Så fungerar socialtjänsten,  NPF-diagnoser, Svenska skolsystemet idag, Psykisk hälsa hos barn och unga, Hur trauma påverkar barnets utveckling och riskfyllda miljöer för unga, Parrelationer, Våld i nära relationer och Samtalsmetodik. Föreläsarna har varit professionella som arbetar inom respektive område – forskare, lärare, psykolog, socionom – och som är muslimer. Utbildningstillfällena har präglats av fokus på ämnet, hög kompetens från föreläsarna, starkt engagemang hos deltagarna och öppet diskussionsklimat.

Vid varje tillfälle har vi delat en måltid, och det har bidragit till gemenskap och givande samtal.

Antalet deltagare har ökat varje gång. Den höga kvaliteten och det givande innehållet har spridit sig så att fler velat vara med. Nu deltar ungefär 30 personer.

Vi har reflekterat över hur vår religion kan vara en resurs i vårt arbete med dessa frågor och hur vi kan samarbeta mellan trossamfunden och samverka med samhällets stödinsatser.

Utbildningstillfällena har gett oss alla erfarenhet av hur mycket vi har gemensamt, oavsett tro, i engagemanget för människor i utsatthet och för en bättre psykosocial hälsa i Malmö.

Många av oss är medvetna om de meningsskiljaktigheter som hör ihop med uppdelningen mellan ”religiöst” och ”sekulärt” som den gräns som avgör vad som går an att tala om offentligt och vad som bör hållas privat. Medvetenheten om att det är lika kontroversiellt att dela upp världen i ett antal ”religioner” är inte lika utbredd. Många ser det bara som en självklarhet.

Men, som de forskare som arbetar med critical religion påpekar, själva idén att det finns världsreligioner har i stort sett sitt ursprung i ett kolonialt projekt, ett sätt att hantera mångfald när den blev en del av förutsättningarna för globala imperialistiska satsningar. Med andra ord: gränserna är till stor del konstgjorda.

Och den konstruktionen börjar falla sönder när det börjar röra på sig.

Att allt fler människor lever utan religiös tillhörighet, alltså inte vill kännas vid någon formell religiös tillhörighet, behöver inte nödvändigtvis innebära att de undviker alla delar av det som konventionellt sett skulle beskrivas som religiositet. Istället lever de i sammansatta system av tillhörigheter, praktiker och tro, system som de var och en förhandlar inom sig själva. På liknande sätt har inte de som fortfarande räknar sig som tillhöriga något starkt focus på formella uttryck för den tillhörigheten.

De förändringarna gör religionen mindre tydlig eller ”läsbar” för utomstående betraktare, som administratörer eller forskare, men den kan resultera i ett förnyat intresse för teologi och i kreativa sätt att ta sig an teologin.

I grunden handlar det om hur vi kan leva tillsammans, om olikhet, samhörighet och tillhörighet, om religionens plats i samhället. Den teologiska reflektionen över frågor av det här slaget tillhör ämnesområdet religionsteologi.

Under de senaste åren har den svenska offentligheten engagerat sig i teologiska diskussioner om Koranen, om dess status som helig skrift och om hur fysiska exemplar av Koranen ska behandlas. Till bakgrunden hör naturligtvis offentliga koranbränningar, starka antimuslimska strömningar och Sveriges försök att bli medlem i NATO.

Samtidigt har Sveriges interreligiösa sammanhang genomgått betydande förändringar. Långvariga samarbeten har brutits och grundläggande dialogprinciper varit svåra att upprätthålla. Terrorattacken mot Israel den 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget i Gaza har på djupet påverkat både offentliga och privata relationer och förändrat dynamiken i Sveriges interreligiösa relationer.

Under det senaste året har allt fler dagstidningar och opinionsbildare proklamerat kristendomens återkomst i Sverige. Ibland triumfatoriskt, ibland mer avvaktande diskuteras hur kristen tro tycks spela en större roll, också bland unga människor.

Exemplen visar hur religion och politik hänger ihop, både lokalt och globalt. Religionsteologins roll är utforska detta med religiös mångfald som lins. Att religionsteologiskt belysa frågor om konflikt och samexistens, antisemitism, islamofobi och sekularisering är inte bara viktigt för det religionsvetenskapliga fältet, utan för samhällsutvecklingen i stort. Det handlar om hur vi kan leva tillsammans.

”Skapa lä åt ljusen, vi behöver deras sken!”

Världen värms upp, ismassorna smulas sönder och permafrosten smälter. Det är inte bara en beskrivning av vad som händer i naturen – det är en perfekt bild av utvecklingen för mänskliga rättigheter i Europa, särskilt de rättigheter som gäller skydd och mottagande av flyktingar och migranter. Vår demokratis grund – rättsstatsens principer med tillhörande rättigheter och skyldigheter, född ur en trosbaserad världsåskådning – verkade en gång i tiden vara en klippa under våra fötter. Men stenen visade sig vara is, och den var ingen match för den hetta som den oheliga alliansen mellan globalt storkapital och faktabefriad nationalism genererar.

Rättsstatens principer faller samman med ljusets hastighet – den håller samma tempo som klimatförändringarna. Medan jag skriver detta berövas överbelastade skyddssystem sin finansiering. Europa skäller på auktoritära regimer för deras sätt att behandla människorättsaktivister men har inget sätt att stötta sina egna människorättsförsvarare när de ställs inför rätta för att de har delat ut soppa eller filtar till människor som dör i skogarna vid gränserna.

”När det är natt: klaga inte på mörkret, utan tänd ett ljus” – det var A World of Neighbours-nätverkets nyårshälsning. Det är det vi gör. Men natten är stormig, och ljusen är sårbara. De behöver skydd, lite struktur som skyddar dem från vindarna. Enkla strukturer, så att vi kan bära dem till de platser där behoven är som störst. Våra ljus behöver människor, trosgemenskaper, samhällsstrukturer, familj – som kan skapa lä åt dem och skydda dem från blåst och regn. Att hålla varandras händer, stärka banden mellan alla fredens vänner tvärsöver kulturer, religioner och livssituationer. En natt med ljus.

Religionernas taxonomier och de gränser som finns mellan dem är utmanande, men vi kan inte avfärda dem. Det betyder inte att vi ska släppa vårt etiska ansvar gentemot den ”religiöst andre”. Om en religions teologi ska kunna vara global och kontextuell kan den inte stanna på sin trygga ö. Den måste erkänna att den har ett ansvar och vara beredd att stå till svars inför de andra. Både muslimer och kristna borde inte bara ta det som ett etiskt ansvar att befria dem som finns inom deras egna trosgemenskaper, utan de borde också se och urskilja dem som finns utanför deras trostillhörigheters gränser. I en komparativ och dialoginriktad kontext kan muslimer och kristna bli påminda om sina texttolkningars förgreningar.

Linköping sjuder av liv. Människor rör sig, söker och finner förhoppningsvis kontakt, relationer och livsutrymme. I församlingarna möts vi till bön och liv. ”Vår gudstjänst bärs av dem som kom till Sverige 2016”, berättar en av församlingsherdarna.

Livsvillkoren ser olika ut och ger olika förutsättningar för människor. Till migrationsmottagningen får vi många samtal om längtan efter att få inkluderas. Någon ansöker om att få eller förlänga sitt uppehållstillstånd, andra söker och väntar – länge! – på beslut om att få bli svenska medborgare. Vad behöver jag göra för att få ingå? Murarna upplevs som höga och är det också. Och så plötsligt händer det, och livet kan få börja. Många kämpar för att få återförenas. Ibland ofattbar glädje, ibland vilsenhet, ibland bottenlös sorg.

I vårt nätverk för religionsdialog bygger vi förtroende, kunskap och samverkan. En ny gnista är engagemanget från unga människor. Några av stadens unga var med på vår studieresa till England där de fick möta konceptet The Feast, en interreligiös verksamhet där unga av olika tro får träffas till aktiviteter och samtal om tro och identitet. Vår biskop Marika samlade engagerade unga till middag i höstas, och trots att det var första gången som många av dem träffades flöt samtalen på snabbt. ”Det är kul att vara här. Jag gillar att träffa nya människor och att nätverka”, sa en deltagare. ”Det är dags att vi bryter vår bubbla och lära känna andra församlingar mer”, sa en annan. Ungdomarnas öppenhet ger inspiration till alla.

Teologin ska, enligt mitt sätt att se det, erbjuda vad som faktiskt behövs vid en given tidpunkt. Det som vår globaliserade värld verkar lida brist på är goda attityder i hanteringen av olikheter. Att andra är olika oss upplever vi inte alltid som något berikande utan istället som ett hot. Samuel Huntington, som myntade den omtalade slogan “Clash of Civilizations”, låt denna motvilja få sista ordet.

Här har teologin ett mycket mer kreativt angrepssätt än Samuel Huntington. Teologin vet ju från sitt allra första andetag vad det innebär att känna sig alldeles överväldigad av sin motpart. På åtminstone ett sätt håller de bibliska texternas författare med tänkarna inom den filosofiska teologin: Gud skulle inte vara Gud om vi någonsin kunde veta exakt vem det är vi har att göra med. Därför har teologin alltid varit bra på att ta lingvistiska omvägar, medge att det finns begränsningar i det egna tänkandet, utveckla lekfulla och sofistikerade sätt att hantera det ogripbara och, när den är som bäst, till och med hålla humorn levande i denna process.

Enligt mitt sätt att se det är det detta som Global Public Theology har att komma med: att på synliga sätt visa att ens egen brist på förståelse i mötet med det som är annorluna kan betraktas inte som ett nederlag utan som en utmaning — och att det, trots alla svårigheter, inte bara är nödvändigt utan också meningsfullt att anta den utmaningen om och om igen.