”Mitt i alla livets nyanser”

Vi har Frälsarkransen på många sätt hos oss i Kiladalens församling.

Vi har vandringen i Lunda kyrka med glaspärlor som av en församlingsbo har skapat. Konfirmanderna i församlingen har i många år använt sig av Frälsarkransen, och vid flera redovisningar har vi haft en krans av ballonger fyllda med helium. Vi har en krans i tyg, sydd av församlingens textilgrupp – den används i barnverksamheten, och pärlorna har olika textur: ökenpärlan är sträv, kärlekspärlorna är mjuka och bekymmerslöshetspärlan blank som havet. Vi har haft andakter där vi har format Frälsarkransen av ljus och där deltagarna får gå fram och tända sitt ljus på den ljus-pärla som är deras bön just nu. På dagläger för församlingens barn har vi samlat stenar i lagom storlek, målat dem i Frälsarkransens färger och ”tävlat” i att på tid lägga kransen rätt. Vi har tillsammans med barnen funderat över vilken pärla som känns viktigast just nu och vilken vi skulle vilja lägga till. Familjepärlan var ett alternativ. Vi pratade om dem som livets pärlor. Jag minns särskilt en pojke som la alla pärlor i en hög och sa ”såhär känns livet ibland”. Jag såg på den färgglada högen av stenar och höll med honom.

Min första kontakt med Frälsarkransen var via boken Själen av Martin Lönnebo och med illustrationer av Eva Norén. Den kom ut 1999, och då köpte jag också radbandet Frälsarkransen, som var av trä.

Frälsarkransen talade till mig direkt, och sedan stötte jag på fler böcker om den. Jag gjorde också mina egna ”bönekort”, ett kort för varje pärla, för att påminna mig om deras betydelse.

Numera ber jag nästan dagligen med hjälp av kransen, och jag bär den som ett armband. Det är så roligt när man ser andra som också bär den, och jag har fått många positiva kommentarer vid de mest skilda tillfällen – en gång på flygplatsen på Samos i Grekland. Det är härligt!

När vi skulle gå vår första pilgrimsvandring i Ekenässjön valde vi att göra den med utgångspunkt i Frälsarkransen. Det var innan Anna Alebos bok Vandra med Frälsarkransen kom, så det känns som om vi var lite pionjärer. Eva Stenkula och jag varvade korta texter om varje pärla med psalmverser som vi sjöng och med korta bibelverser och böner. Det blev totalt tio stationer – vi hade med någon tystnadspärla också, men vi hoppade över hemlighetspärlorna.

Senare har vi vandrat med Frälsarkransen vid fler tillfällen och i olika tappningar. Numera finns det ju flera färdiga förslag vandringar, bland annat i boken Ord för vandrare som har getts ut på

Verbum.

Under mina år som musiker och pedagog i Barnens Katedral i Karlstad blev jag ständigt inspirerad att skriva sånger. Det kunde hända mitt i stunden, tillsammans med barn.  Dagarna fylldes med möten där musiken var förtecknet – jag var bland de allra yngsta med föräldrar, musiklek med förskolebarn, barnkör, föräldrakör, gudstjänster, aftonsång, temakvällar och dramatiseringar. Ofta frågade jag barnen om vad man kunde sjunga om. Gissa om jag fick många tankar!

”Jag tänder ett ljus” kom till inför en gudstjänst där babyrytmiken skulle medverka. Vi skulle fira Kyndelsemässodagen, och de barn och föräldrar som var med i babyrytmiken skulle medverka.

Vi övade på sången några veckor innan. Ett stort ljus stod mitt i koret, och föräldrarna med sina barn i famnen framförde sången.

Sången används ofta vid dop men också vid andra tillfällen, och jag lägger märke till att melodin och texten tar fram ett lugn i oss. Den hamnade senare i Nya Barnpsalmboken och Hela familjens psalmbok.

Martin Lönnebo var en enastående predikant – han hade en existentiell förankring som gav budskapet både enkelhet och bråddjup. Den predikan han höll på Gärstads återvinningscentral i Linköping 1993 glömmer jag aldrig. Den blev början på en kristen miljörörelse, och nyckelordet i den var Jesus som de store Återvinnaren.

Under flera år när han arbetade i Uppsala var han en omtyckt lärare i homiletik, och 1977 gav han ut en egen lärobok, Homiletik – en introduktion i kyrkans förkunnelse. Utgångspunkten för den var kyrkofadern Augustinus retorik som ”helig vishet”. Boken blev så populär att den sålde slut på några månader, så andra upplagan kom samma år.

Två år tidigare, ungefär samtidigt som Martin Lönnebo hade gett ut boken Religionens fem språk, hade hans homiletikkollega i Lund, KG Hammar, kommit ut med boken Dialog i kyrkan. De tre böckerna markerar idag ett epokskifte för predikokonsten i Sverige. De här orden ur KG Hammars bok beskriver de nya ideal och strategier som Martin Lönnebo själv praktiserade, och han citerade dem ofta:

”Herren Jesus själv är en kommunikationens mästare, även efter modern måttstock. Hans predikan är en inkluderande dialog. Han tog alltid utgångspunkt i något som tillhörde åhörarnas erfarenhetsvärld. Ofta var upptakten en direkt fråga eller något problem som han visste att människor bar på. Han bemödade sig om att använda ett språk och symboler som var fullt begripliga för hans lyssnare.”

I mitt arbete som konfirmandkonsulent hade jag i sju år huvudansvaret för de nationella samiska konfirmandlägren som Härnösands och Luleå stift ordnade tillsammans. För ungefär 15 år sedan fick vi Martin Lönnebos och Verbums tillåtelse att utveckla en samisk version av Frälsarkransen. Pärlornas material hade en stark koppling till den samiska traditionen och kulturen, och de gjordes för hand av samer och enbart till samer.

I den samiska Frälsarkransen är den stora Gudspärlan gjord i äkta silver, och den mindre, fasetterade Jagpärlan, som är en spegling av Gudspärlan, är gjord i samma material. Tystnadspärlorna är i renhorn, Ökenpärlan i renskinn, Doppärlan av glas i samiska färger och Nattens pärla i svart sten. Kärlekspärlorna är av alspånsfärgat björkträ, och de övriga pärlorna är av ull.

Tillsammans med de samiska konfirmanderna kunde vi koppla ihop tre identiteter: att vara ung, att vara kristen och att vara same. Pärlorna gav en tredimensionell koppling till livet, till tron och till ursprunget på ett jordnära sätt och med himmelskt perspektiv. Den samiska Frälsarkransen är en gåva, och den har verkligen berikat och stärkt det samiska konfirmandarbetet i Svenska kyrkan.

Sommaren 2011 fick jag en idé. Det var som om någon knackade på min dörr och levererade en hälsning. Den sommaren målade jag, de tragiska händelserna i Norge påverkade min målning, och under ”levande ateljé” med mina vänner fick jag många samtal – jag målade tillsammans med andra som använder olika slags bönekransar. Genom målandet fick jag många insikter, både om mig själv och vem Gud är, och jag hoppas också att tavlorna ska ge betraktaren något.

Frälsarkransen har betytt oerhört mycket för min bön, och som pedagog har jag fått tillgång till ett språk och ett verktyg. Jag är också glad över att det finns så många kreativa sätt att gestalta Frälsarkransen i olika församlingar. Det är så roligt och fint – en bönerörelse runtomkring.

Jag var blott 20 år när jag efter en längre vistelse i USA kom tillbaka till Uppsala. Några veckor tidigare hade Kyrkornas världsråds generalförsamling ägt rum där. Jag sökte mig till domkyrkan. Och där fanns den vid ingången, Martin Lönnebos inbjudande ljusglob, som redan hade blivit en så betydelsefull gåva till den ekumeniska världen. Jag tände där och då mitt första ljus, ett litet böneritual, som jag därefter upprepat varje gång jag träder in i domkyrkan.

Sedan dess har ljusbärare införskaffats till en stor majoritet av Sveriges kyrkor och ljuständning har blivit en naturlig handling i svensk kristenhet. Jag skrev med tiden en sång som ett sjunget, upprepat inslag i samband med kyrkans förbön och där alla inbjöds att vid ljusbäraren tända ljus i bön:

Ett ljus i mörkret, en stilla låga

mot mörkrets makter, världens plåga.

Ett ljus för livet, ett ljus för hoppet,

en bön i omsorg och i tro.

Ett rop ur djupen från sorgens hjärta

mot våldets meningslösa smärta.

Ett rop om helhet, ett rop om kärlek,

en bön i omsorg och i tro.

Frälsarkransen har betytt mycket för mig under åren, och jag har använt den i en mängd olika sammanhang: vi har firat Frälsarkransen-mässa och gjort vandringar, jag har använt den i konfirmandundervisningen.

Ibland bär jag den själv som en påminnelse i vardagen. Den gör det lättare att med några få ord åter fokusera på det viktigaste i livet.

Några av förra årets konfirmander ville göra en presentation av den vid konfirmationen. Vi funderade på hur pärlorna skulle kunna synas bra i den stora kyrkan och kom fram till att ballonger fyllda med helium skulle få bilda en stor krans i luften. Det gick att få tag på extra stora, pärlemorskimrande ballonger, och resultatet blev fantastiskt! Tyvärr är ett suddigt foto det enda vi har som minne. Det klurigaste var att göra lagom långa snören, knyta fast vikter och sätta varje ballong på precis rätt plats på golvet.

Konfirmanderna förklarade kort varje pärlas innebörd och bad en bön till varje pärla. Det blev ett mycket vackert och effektfullt inslag i konfirmationen.

När Sveriges Television skulle spela in sin första serie gudstjänster i studio, ”En plats för dig” med Martin Lönnebo, fick Ulla-Carin Börjesdotter och jag uppdraget att stå för musiken. Sedan gjorde jag också sånger till ”Hjärtats nycklar” med honom – det blev åtta Helgmålsringning.
Vid ett tillfälle gjorde vi ett ”Hjärtats nycklar”-program med kören i Ekensbergskyrkan där jag arbetade då. Den gången körde jag honom i bil från Linköping till Solna, och det blev en extra lång färd med extra mycket samtal eftersom E4 var delvis avspärrad. Jag minns speciellt en sak som han sa:
”När man ser på nyheterna och läser tidningarna kan man tro att världen är i huvudsak ond. Men det är det ovanliga som blir nyheter. Om världen hade varit i huvudsak ond hade det varit mest goda nyheter.”

Livet är ett mysterium. Livet är fantastiskt och underbart, sårbart och skörstarkt. Livet är också smärtsamt och svårt. När vi gestaltar livet och talar om livet, så som det kan vara – med både de fantastiska livsperioderna och de svåra, knappt förståeliga eller uthärdliga – är Frälsarkransen ett hjälpmedel.
Konfirmander har fått göra sin krans, och vid varje undervisningstillfälle har vi stannat upp vid en av pärlorna, symbolerna för livet, livet i Gud. De har gett oss utrymme att tala om och hantera det ljusa såväl som det mörka i livet, och vi har kunnat vara med varandra inför Guds ansikte och tillsammans försöka klä livet i ord.
För konfirmanderna har Frälsarkransen varit ett redskap både i nuet och in mot framtiden. Minnet av att tala sant om livet har gett orden och livet trovärdighet och en djup innebörd. Vi har talat sant vad gäller både tårar och glädje, och vi har talat om vetskapen om att Gud är med oss i allt som blir och som formar livet.
På kyrkogården har vi en stor Frälsarkrans. Varje allhelgonadag gör vi en kyrkogårdsvandring där vi visar att vi lever mitt i alla livets nyanser som Frälsarkransen ger: sorgen har sin plats, kärleken sin, dopets tydning av våra komplexa liv finns där.
Ibland ställer jag mig mitt i den stora kransen och tar in det heliga livet. Jag vet att även om jag är i Nattpärlan idag, så kommer det dagar av andra färger, nyanser, pärlor – och i varje natt och i varje dag är Gud med mig och andas i mig.

Efter trettioett års obruten kontakt är mappen med brev, kort, urklipp och inte minst konstnärligt utsmyckade kuvert från Martin Lönnebo omfattande. Jag vårdar den som man vårdar kärleksbrev ungefär.
2004 brevväxlade Martin och jag under sju månader i vetskap om att dessa brev skulle komma i bokform. På något sätt påverkade det säkert breven. Jag vet i så fall inte hur. Boken fick titeln Väder, vind och livets allvar.
Martins sista brev i boken är undertecknat ”Martin Lekbroder”. Titeln, som i klostren betecknade de munkar som främst skötte de praktiska sysslorna, säger också något om Martin själv. Trots, eller kanske tack vare, hans djupa allvar har jag alltid älskat det lekfulla hos honom. Experimenterandet med ord, lättheten i hans hanterande av det gravallvarliga och så det lyckliga skratt som var hans, det om vilket han i ett av breven skriver att det ger eko i himlen.
Att få brevväxla så pass intensivt en tid med en av vårt lands andliga förgrundsgestalter är naturligtvis en ynnest, men också väldigt roligt. Det småpojksaktiga som han vägrade överge lockade också, under de tyngsta perioderna i vårt liv, fram en lätthet som jag burit med mig sedan dess.
Vi skrev till varandra in i det sista, jag pratade med honom en av de sista dagarna han levde. Nu har Martin lagt det sista brevet på brevlådan och kilat vidare till den eviga lekplatsen.

Den blå boken Frälsarkransen – Övning i livsmod, livslust, självbesinning och i att leva nära Gud dök upp som en present för många år sedan, och jag hade inte hört talas om dess författare eller pärlorna då.

När jag bläddrar i den nu fastnar jag i de många understrykningarna, klottret i marginalerna, Post-it-lapparna här och där. Jag återupptäcker de samtal som jag en gång förde med texten. Vem var hon, kvinnan som fick boken? Vad var det i den som så talade till henne?

Understrykningarna talar ett språk. Här fanns någon som förstod. Frälsarkransen är en utsträckt hand som säger: Fatta mig! Det var som om den läste mig, speglade, tog på allvar. Stundtals uppfattade jag den möjligtvis som lite uppfordrande, men den bejakade längtan efter ett äkta, sant liv, livet som Guds avbild.

För att kunna börja ta steg in den riktningen behöver vi mod, men också människor, ord, platser och vanor som bekräftar för oss att det är möjligt.

Martin Lönnebo uppmanar oss att ägna kransen 30 minuter om dagen och att härda ut i 30 dagar. Det viktiga i livet måste erövras långsamt. All varaktig förändring tar tid för måste få rota sig.

Pärlorna är konkreta, lätta att fatta och rulla med fingrarna. De kan bäras runt handleden eller ligga i fickan eller handväskan som en påminnelse om den ständigt pågående bönen som vi alltid är inbjudna att träda in i. De visar på ett förhållningssätt, en livsstil. De är aldrig tvingande, alltid vidgande. De puffar mjukt, manar, viskar: Det är värt det, gå nu. Kasta loss. Du är redan utvald.

Tack, biskop Martin Lönnebo.

Frälsarkransen har följt mig under hela mitt vuxna liv. Och jag har följt den. Pärlor har lagts till, flera gånger. Frälsarkransen är inte statisk och inte lagisk. Därför har den fungerat för mig. Och jag har genom åren känt mig bekväm med att tala väl om Frälsarkransen just för att den rymmer frihet och kan användas på många olika sätt, alltid personligt.
Det går inte att överskatta den gåva som biskop Martin Lönnebo har gett svensk kristenhet med Frälsarkransen – och ljusbärarna. Att en av de första ljusbärarna kom till Uppsala domkyrka, på hans initiativ, var avgörande för spridningen till Svenska kyrkans församlingar.
Spridningen och bruket av Frälsarkransen beror i första hand på engagemanget bland konfirmandledare och andra som leder barn och ungdomar. Vuxna i olika åldrar har sedan tagit efter de ungas bruk.
När jag har möjlighet att genom uppmärksamhet ge andra som använder Frälsarkransen uppmuntran, då gör jag det. Jag är aktiv på Facebook och i en av de stora grupper där människor samlas kring Frälsarkransen, och jag gillar och delar när Frälsarkransen syns på Instagram. Den finns alltid med i min axelväska, ett par, tre stycken, så att jag alltid kan ge bort en i mötet med en annan människa på resa.

Både ljuset och pärlan bär hoppet. Det återkommer jag till gång på gång när jag tänker på Ljusbäraren och Frälsarkransen.
Det är ett mycket skört hopp som många av de intagna som genomgått Försoningsgruppens försoningsprogram i anstalt bär i sina händer när de sätter ljuset i ljusbäraren i Kumlaanstaltens kyrkorum. Hoppet om att jag kanske ändå kan leva, får leva – trots vad jag gjort. Det är ingen självklarhet att kunna leva med de svåraste erfarenheterna en människa kan bära, att vara den som orsakar det värsta i andra människors liv. Vägen tillbaka till livet är lång, svår och kantad av djup sorg, skam, skuld och ett ansvarstagande som kräver allt. Ljuset bär allt detta.
Tillsammans med Jagpärlan i Frälsarkransen lyser ljuset upp nåden för den som fördömer och förkastar sig själv – och som fördöms och förkastas av andra. Jagpärlan är omsluten av de andra pärlorna på ett löftesrikt sätt. Den är inte villkorad, den omfattar alla människor som en ständig påminnelse om Jesu ord i Johannesevangeliet 12:32: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Inte somliga, utan alla.
Tack gode Gud för det!

I en åker mellan Lund och pilgrimsorten S:t Olof på Österlen ligger Frälsarkransen gömd. När Rut reste sig efter pausen under pilgrimsvandringen såg hon hur alla pärlorna i hennes älskade bönekrans låg på marken i gräset där hon suttit. Bandet hade brustit! Hon plockade snabbt upp dem alla, men Gudspärlan hittade hon inte. Den måste ha fallit ner i ett sorkhål.
Utan Gudspärlan är Frälsarkransen ingenting, tänkte Rut, och så lät hon alla de andra pärlorna också rulla ner i hålet.
”Så får de små sorkbarnen något att leka med”, skojade hon.
Vi log över den söta bilden men såg hennes saknad.
Händelsen öppnade för en gemensam reflektion över hur Gud själv lät sig föras ner i jorden och graven genom Jesus Kristus. Allt för att förinta dödens mörker och ge oss evigt liv.
Så kom det sig att en förlorad Gudspärla i en brusten krans blev till rik välsignelse i några pilgrimers sökande efter en fördjupad gudsrelation.

Under en kulen januarimånad 2021 skrev jag sånger för Frälsarkransen. Det var under en prövande tid för mig, personligen, och min tro var som ett senapskorn. Att snickra ihop både texter och musik blev ett bönearbete i sig.
Som musiker i Västerkyrkan i Lund hade jag senare den våren friheten att prova sångerna i våra sändningar på YouTube. Jag frågade Tobias Nilsson, numera organist i Sjöbo, om han ville sjunga och spela med mig. Vi spelade in allt och la ut en sång varje söndag under fastan. Efter pandemin började vi åka runt till kyrkor och med programmet LIVBOJ – En krans av sånger. Det gör vi fortfarande.
Martin Lönnebo fick alla sånger skickade till sig, och vi hade en fin korrespondens och kontakt fram till hans död. I ett av sina mail till mig skrev han: ”Dina texter är mycket bra. Jag har lyssnat med min dåliga hörsel, och tycker om det jag hört. Fortsätt du, att likt sångfåglarna prisa Guds härlighet och berätta om vår nöd.”

När jag besökte Martin i Linköping satt han och skrev på en bok, Pärlornas sånger. När han avled bestämde jag mig för att arrangera mina sånger för kör. Hösten 2023 framfördes körmässan i Lund. Till körprojektet skrev jag ytterligare en sång, ”Du är gränslös”, inspirerad av Martins egen bön: ”Du är gränslös, du är nära, du är ljus och jag är din.”