”Det är församlingen som är kyrkan”

Anne Sörman lämnar snart sin tjänst som komminister i Botkyrka församling. Hon berättar att hon känner vemod inför att pensioneras efter sju år i en församling som rymmer några av Sveriges mest våldsutsatta platser men också ett starkt engagemang.

En predikan som Beatrice Lönnqvist, Botkyrka församlings kyrkoherde, höll på en medarbetarsamling för några år sedan har Botkyrka församlingens arbete sedan dess.

– Hon uppmuntrade oss att våga gå ner från Förklaringsberget och inte vara rädda, berättar Anne Sörman. Den bilden gjorde något med oss, den stannade kvar. Att ha ett ledord för församlingsarbetet har visat sig vara väldigt, väldigt fruktbart.

Vardagen

I boken När vi gick ner från berget – en teologisk reseskildring har Anne Sörman intervjuat sina arbetskamrater i församlingen, och i organisationer som den samarbetar med, för att spegla hur man kan gå ner från berget och landa i Fittja, Alby, Norsborg och andra områden i Botkyrka kommun.

En av församlingens musiker, Tobias Helldin, tog med sig pianot ut på torget i Alby centrum, spelade, informerade om kyrkan och samarbetade med det lokala caféet om kaffeserveringen. Han berättar i boken att det innebar en del utsatthet: ”Det går inte att vara lika på som till exempel vid ljusutdelning kring allhelgonadagen. […] Jag blev mer återhållen i min attityd, det var mer hållbart i längden. Det var en viktig erfarenhet.”

– Jag ville skildra vår vardag, vad vi gör, säger Anne Sörman, men också problematisera vad vi som kristna gör i relation till demokrati, hur vi gör vår omvärldsanalys och vilken plats kyrkan har i det offentliga samtalet. Vi lever i en brutal, politisk värld. Därför måste också vi vara politiska.

Överbyggnad

I Botkyrka mer än på många andra platser i Sverige är våldskapitalet stort och närvarande, förklarar hon, men också arbetslöshet, fattigdom, utsatthet.

– Naturligtvis är vår uppgift att lindra nöd, säger hon. Men för alla oss i kyrkan måste det också innebära att vara dessa människors röst. Det kan inte enbart vara diakonens uppgift, utan det är alla församlingsmedarbetares. Att ”kyrkan ska vara som en kropp” måste vara mötet mellan två människor, när bultande hjärtan träffas. Inte styrelser, kyrkomötet eller ärkebiskopen. Det är församlingen som är kyrkan! Den formella kyrkan och dess överbyggnad är inte lika betydelsefull för oss, i synnerhet inte i den här typen av församling. För oss handlar det om att relatera till evangelium och till dem vi möter.

I intervjuerna refererar hon till praktisk teologi, där medarbetare är ”vända mot människor, marken, det lokala och konkreta”.

– Kyrkans ”vi” är det som finns nära marken, säger hon.

”Vad kan vi göra?”

Att arbeta i Botkyrka församling innebär för Anne Sörman att hon på väg till församlingens lokaler går genom gångtunneln där en pappa mördades. En medelålders kvinna sköts ihjäl på Ica Maxi, och några av husen har drabbats av sprängningar. Just när hon började i församlingen dog 13-åriga Adriana i en uppmärksammad skjutning.

”Vad gör vi då mot våldet? Ja, vad kan vi göra?” frågar hon sig i boken.

Prästkollegan och industridesignern Peter Johansson berättar för henne om hur han på Konstfack fick lära sig att gestalta det som inte syns. ”Det är ju exakt samma sak som vi gör i kyrkan”, säger han.

När han fick en fråga från biblioteket i Tullinge att delta i existentiella boksamtal sa han ja. Sedan flera år är han en av flera som diskuterar aktuella böcker. Han har sin prästskjorta på sig, och ibland blir reflektionerna teologiska. Men deltagarna dyker sällan upp i kyrkan. ”Det är inte det viktigaste”, säger han. ”Om ’gå ner från berget’ betyder att vi ska gå ut i samhället kan vi inte förvänta oss att de vi möter där ska komma till oss och sitta i kyrkbänken.”

I boken använder Anne Sörman begrepp som radical affection och hämtar inspiration hos den franske filosofen Michel de Certeau. Han är jesuit och har bland annat studerat kyrkans roll i moderniteten. Anne Sörman diskuterar den med pastorn Ulf Bergsviker och berättar att de Certeau hävdar att kyrkan idag inte har egentlig makt över något annat än sina interna handlingar, som dop och nattvard. ”Går vi med på det, och hjälper den tanken oss att förstå?” frågar hon. ”Jag vet att vår kyrkoherde Beatrice Lönnqvist har tagit stöd i några av de Certeaus texter – inte minst den om att komma tomhänt till förhandlingsbordet.”

Ulf Bergsviker säger: ”För de Certeau finns inte frågan om Gud finns eller inte. Frågan är om kyrkan finns? […] Han menar att kyrkan måste göra ett val. Vill vi förbli den kropp från vilken vi utövar vår strategi eller vill vi vara en av många kroppar som liksom förtjänar vår plats bland andra?”

Hantera vanmakten

Anne Sörman berättar också om ett projekt som blev stort och betydelsefullt för både församlingen och området.

– Vi blev tvungna att hantera vanmakten!

Det började med att barnboksförfattaren Viveka Sjögren kom till kyrkan för att tala om boken Någons bror. Hon har skrivit den tillsammans med barn på Fittjaskolan, och den gestaltar de svallvågor som morden och våldet ger upphov till.
Tobias Helldin började tonsätta texterna. Han upplevde dem som ett bönesvar – det berättar han i den intervju som Anne Sörman gjorde med honom senare. Idén utvecklades och blev Någons bror-festivalen 2024: föreställningar i Fittjaskolan, gudstjänster i Ljusets kyrka och en heldag med tusen deltagare på Folkets hus i Hallunda där det nya musikverket framfördes.

– Sedan dess har projektet bara vuxit och fått vingar, säger Anne Sörman.

Hon har just varit i Riksdagen med en grupp barn som framförde en del av sångerna.

– Vi själva har ingen barnkör, utan det var Kulturskolan och andra körer som medverkade. Den formen av arbetssätt vill jag skildra i boken. Det är ett fint exempel på hur man kan samverka med andra.

___
Botkyrka församling

Botkyrka församling ingår i Botkyrka-Huddinge pastorat och innefattar bland annat Botkyrka (kyrkan med samma namn är från 1100-talet), Hallunda (Ljusets kyrka är församlingens yngsta, invigd 2004), Tullinge och Storvreten (Ängskyrkan har rötter i EFS).