Slutet för ekumeniken?

Under den ekumeniska veckan i Stockholm i augusti 2025 mötte många deltagare Regina Elsner när hon medverkade i panelsamtal om ekumenik och fred. I februari i år stämde Ulrich Schmiedel, professor i missionsvetenskap vid Lunds universitet och vän till Lunds Missionssällskap, träff med henne för att ställa sju frågor om det ämnet. Läs gärna intervjun så som han skrev ut den, på engelska, på Uppdrag Missions webbplats!

Rysslands angrepp på Ukraina – först 2014 och sedan 2022 som en fullskalig invasion – skickade chockvågor över världen och genom den ekumeniska världen. Du har studerat ekumenik och kyrkor i öst i mer än tio år. Hur skulle du beskriva situationen?

Jag skulle vilja lägga till att i början registrerade de ekumeniska organisationerna knappt de ryska angreppen mot Ukraina. Det är i sig en indikation på hur komplicerad situationen är. Anfallet 2022 blev, precis som du säger, en chock för alla kristna kyrkor, i alla fall i Europa. Det beror på det faktum att ett storskaligt militärt aggressionskrig bröt ut mitt i Europa – det hade varit omöjligt att föreställa sig fram till dess.

Krigets brutalitet – som blev synlig för oss när ryska trupper drog sig tillbaka från Bucha och Irpin och i rapporterna från Mariupol som fortfarande är belägrat – chockade kyrkorna djupt. Men chocken beror också på att den rysk-ortodoxa kyrkans ledare försvarade kriget. Den rysk-ortodoxa kyrkan hade varit en uppskattad medlem i olika ekumeniska organ, men att den deltar i propaganda som rättfärdigar kriget var något som inte på något sätt kunde diskuteras med Moskvapartiarkatet. En del av ställningstagandet innebär att de av kyrkans egna som är emot kriget blir skoningslöst behandlade. Alla kontaktförsök och samtal ignorerades av den ryska sidan – eller blev utnyttjade. Alla ekumeniska organ misslyckades. Den hjälplösheten förlamade ekumeniken ett tag.

Idag skulle jag säga att de ekumeniska relationerna har gått tillbaka till ”business as usual” –  kriget är ett faktum liksom andra krig i världen. Under Nicea-året 2025 skapade det här kriget inga rubriker. Ekumeniska diskussioner om dogmatiska frågor fortsätter trots att de ortodoxa kyrkorna är splittrade på djupet. Det som medierna i mittfåran sällan lägger märke till är att små ekumeniska möten på gräsrotsnivå fortfarande äger rum. Men tyvärr är de ideologiska frågor som utgör bränsle för kriget fortfarande inte en del av samtalen.

Ett begrepp som du, med inspiration från den belarusiska filosofen Tatiana Shchyttsovas arbete, har myntat för den situation vi befinner oss i är ”Ökumene der Erschütterten”. Man skulle kunna översätta det som ”de skakades ekumenik” eller ”de chockades ekumenik”. Hur skulle du beskriva den?

Jag är övertygad om att vi måste hitta ett nytt ekumeniskt paradigm, ett som flyttar oss bort från konsensusmetoden och dess fokus på kyrkoledare. Båda de aspekterna har bromsat den ekumeniska rörelsen i årtionden och skymt det profetiska i den kristna tron, det som var ett kännetecken för den ekumeniska rörelsen i början. ”De skakades ekumenik” bygger på idén om solidaritet så som den beskrivs av filosoferna Jan Patočka och, mer nyligen, Tatiana Shchyttsova. Det är en solidaritet som växer ur en gemensam förmåga att låta det här obegripliga kriget ifrågasätta oss i vår kristna identitet.

En sådan ekumenik letar nästan automatiskt upp de marginaliserade. Till exempel gör den rum för ortodoxa dissidenter från Ryssland och Belarus, samvetsvägrare från Ukraina och fältpräster från fronterna. På sätt och vis går en sådan ekumenik tillbaka till den första impulsen, den från mötet i Stockholm 1925. Det är oacceptabelt att vi som kyrkor betraktar en skillnad i liturgi eller biskopshierarki som viktigare än den svåra situation som människor lever i på grund av kriget.

Den professur som du har vid Universität Münster, östkyrkostudier och ekumenisk teologi, är känd för sitt kombinerade fokus på ekumenik och fred. Nu, med upprustning eller återupprustning runtom i Europa, är den kombinationen slående. En del skulle nog säga att den är föråldrad. Vad kan den som är intresserad av ekumenik lära sig av fredsstudier nu?

Freds- och konfliktforskning ger oss många redskap för att förstå och förändra de maktstrukturer som ofta förekommer i ekumeniska sammanhang. Peter Lengsfeld, Heinz-Günther Stobbe och Maria Wernsmann har forskat i det i Münster – jag ser deras resultat som värdefulla än idag. Två aspekter som har blivit viktiga för mig är ett bredare sätt att se på säkerhetsfrågor. Det har mycket gemensamt med de ekumeniska samtalen om kyrkoidentiteter och samfundsidentiteter och med frågan om genus som en del av rättvisa. Det förändrar vårt sätt att se på konflikt och på hur konflikter kan förändras.

Om man tittar på attackerna mot genusforskning vid universitet i Europa och Amerika är det slående hur genus har blivit ett kodord för alla sorters frågor som den politiska högern och den politiska extremhögern – om det fortfarande är en meningsfull distinktion – är emot. Och naturligtvis är genus också en viktig aspekt i krig och i krigsförbrytelser. Vad finns det för band mellan genus och det du kallar ett bredare sätt att se på säkerhetsfrågor?

I det tyska sammanhanget tycker jag att det fortfarande finns en poäng med att skilja mellan extremhögern och extremvänstern. Jag hörde nyligen att det särskilt i östra Tyskland är så att ”höger” används som motsats till ”vänster” som syftar på den kommunistiska vänstern. Många känner sig orättvist misstänkta när allt som är konservativt kategoriseras som ”radikalhöger”, och det är ofta så att deras respons på sådana misstankar blir att de lämnar de demokratiska samtalen. Men ja, gränserna blir mer och mer flytande. Motståndet mot så kallad wokeness, som ofta kopplas till genuskonceptet, är en gemensam nämnare för flera rörelser. Det radikaliserar dem. För många har genus blivit ett nyckelkoncept för förstörandet av den gamla ordningen. Motstånd signalerar en känsla av hot, och den kan lätt manipuleras.

Naturligtvis är det absurt att se genus som ett större hot än till exempel ryska cyberattacker. Men den här upplevelsen visar hur viktig identiteten är, och den ifrågasätts mer av genusdebatten än av cyberattacker. Om vi lyckas med att öka medvetandet om genus som en rättvisekategori igen kommer våra demokratier att bli starkare. Då kommer vi att bli mer motståndskraftiga inför verkliga hot. Säkerhet är inte enbart militärt försvar. Det är också det vi kallar en ontologisk säkerhet, den säkerhet som innebär att jag får vara mig själv. De regeringar som säger att genus är en ideologi – som Ryssland, men också Vatikanen – försöker skapa säkerket och trygghet för en del till priset av trygghet för andra, och det i samma land. Sådant provocerar fram våld istället för att förebygga det.

Finns det fortfarande någon risk eller politisk dragkraft i tanken att samarbete mellan kyrkor bygger på en gemensam tro, den kristna tro som delas av alla kristna kyrkor?

Problemet är att ekumeniska dialoger har vridits från ett gemensamt sökande till en ny konfessionell identitetspolitik. Man försöker bygga en identitet genom att göra avgränsningar mellan dem som befinner sig på insidan och dem som är på utsidan, och den verkar ha blivit viktigare än den gemensamma tron. Det jag har sett är också att det här går ihop med den allmänna nedgången för kyrkorna i Globala Norr – de är inte längre lika relevanta, och det har haft en tydlig inverkan på ekumeniken. I ett sådant klimat, med osäkerhet överallt, kan det verka mer effektivt att dra tydliga gränser än att fortsätta vara radikalt öppen för andra och för olikheter.

Jag känner mig alltid uppmuntrad när kristna tar ställning tillsammans mot orätt och orättvisor utan att göra storstilade ekumeniska uttalanden. Ett exempel är motståndet mot regimens våld i Belarus, ett annat är kyrkornas fristäder i Tyskland och insatserna för att rädda flyktingar till sjöss, ett tredje är motståndet mot immigrationsövervakning i USA. Inget av detta handlar om lärofrågor – det gäller ett människovärdigt liv och att se Guds avbild i de förtryckta. Det skulle kunna vara den gemensamma utgångspunkten för kyrkor.

Den ekumenik som du både utforskar och ser framför dig här rör sig runt fall och frågor som har att göra med intrareligiösa relationer, men också interreligiösa. Ser du en sådan ekumenik som ett tecken på det nödvändiga i att samarbeta över religionsgränser också? Som i ”de skakades ekumenik”, ett slags samarbete där vi letar efter gemensamma drag och möjliga samarbeten bortom de olika lärornas hierarkidefinitioner?

Absolut. Inom en trosgemenskap är det ju enklare att fastställa vad det finns för gemensam etisk grund för att göra något, så det finns en skillnad mellan intrareligiöst och interreligiöst arbete. Man kan tala om sin syn på mänskligheten, om meningen med livet och om hopp för framtiden på ett gemensamt språk, och frågor om rätt och fel har tydligare kriterier. Men de utmaningar som mänskligheten står inför är för stora, och världen är för sammankopplad, för att vi ska kunna isolera oss från andra religioner. Många interreligiösa samarbeten bygger på just denna gemensamma chock över hur sårbart människans liv är. Jag tänker bland annat på Global Ethic Project och på Religions for Peace.

Men när jag tänker på vad vi har upplevt av kristen ”hatekumenik” – nätverk med medlemmar från olika kyrkor och samfund, och deras stora gemensamma sak är att de är fientligt inställda till utvecklingen – vill jag också säga att gemensam handling och gemensam teologi måste fortsätta att vara sammanflätade. Det har länge underskattats i den ekumeniska rörelsen, och ett av resultaten har blivit att den rysk-ortodoxa kyrkan nu på ett smart sätt kan hävda att dess världsåskådning faktiskt är ekumenisk konsensus.

I den politiska, kulturella och kyrkliga situation som råder nu är det svårt att föreställa sig att de ryska attackerna kommer att upphöra. Kan du det? Vilken roll kan ekumeniskt samarbete spela när det gäller att få oss att tänka ut konkreta steg i riktning mot en rättvis fred?

Ärligt talat: nej, jag ser inget slut på de ryska attackerna, åtminstone inte något bra slut.

Jag ser inte att den ryska sidan visar något intresse för att avsluta kriget, tvärtom.

Så som jag ser det kan ekumeniskt engagemang knappast spela någon avgörande roll i frågor som rör säkerhetspolitik eller militära strategier. Men det kan bidra mycket till att krigslogiken bryts ner, och det skulle bana vägen för en rättvis fred. Kyrkor kan hålla emot när fientliga stereotyper används, skapa rum för möten och ge röst åt de människor som annars inte skulle höras. Det finns initiativ man kan ta. De skapar sällan rubriker, men just därför blir de trygga platser för de människor som deltar i dem.
Och det är kyrkornas särskilda ansvar att avväpna den krigsideologi som är laddad med kristna teman och begrepp, det narrativ som påstår att det är nödvändigt att försvara sig mot liberala värderingar som beskrivs som kristendomsfientliga. Den krigsideologin påverkar inte bara det som händer i Ryssland utan också många andra platser runtom i världen. Teologiskt sett finns det inga vettiga skäl för kristna att vara så helt emot en liberal samhällsordning. Rysslands krig och den katolska integralismen i USA är bara två exempel, men de visar oss hur stor våldspotentialen är. Om de kristna kyrkorna kunde komma överens i den här frågan skulle det vara till stor hjälp för rättvis fred-tanken.