Mycket gemensamt

– Egentligen hade Rodney och jag planerat för ett besök ett år tidigare, ett utbyte på två veckor, berättar Maya Skagegård.

De senaste åren har hon varit samordnare för Act Svenska kyrkans del av stipendiatprogrammet Ung i den världsvida kyrkan, men hon har också haft mycket kontakt med Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land. Rodney är en av prästerna där.

– Det vi planerade för var ett miniutbyte med ungdomar från kyrkan där och svenska ungdomar, säger hon. Vi hade en färdig svensk grupp med unga som hade ansökt och blivit intervjuade. Men sedan gick det ju inte att genomföra det.

När Act Svenska kyrkans ”Göra skillnad”-helg började ta form bestämde hon och hennes kolleger i alla tre länderna för att se det som en möjlighet att göra något.

– Då tänkte vi att eftersom Agera-volontärerna skulle vara på plats i Uppsala den helgen kunde det vara roligt för dem att träffas, säger hon. Dels kunde det vara fint för gästerna att få vara med under helgen och se hur stort det internationella engagemanget i Sverige är, och dels skulle de få träffa andra unga.

Mindre grupp

Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land har ungefär 2 500 medlemmar totalt, fördelade på sex församlingar i Jerusalem, på Västbanken och i Jordanien.

– Vi skulle ha tagit emot 16 gäster egentligen, men till slut blev det bara 11. För dem som har israeliskt pass, som Sally Azar, behöver det inte vara så svårt att resa, men alla pojkar med palestinskt pass blev nekade visum.

Två deltagare kom från församlingen i Amman – dem hade ingen av de andra träffat tidigare, så resan innebar också nya kontakter inom själva kyrkan.

Samtal om att vara kyrka under en kris

Maya Skagegård var själv på ett utbyteshalvår i Zimbabwe som ung vuxen och hörde om Kenneth Mtata där. När hon såg i programmet att han skulle komma till helgen i Uppsala frågade hon om han kunde tänka sig att träffa ungdomarna.

– Vi hade väldigt lite tid att planera, så det var bara att passa på. Att han är från Zimbabwe och att den politiska situationen där har varit svår så länge, att den nästan går baklänges nu – det gjorde att jag tänkte att det vore fint för ungdomarna att få prata med honom.

Hon berättar att samtalet med Kenneth Mtata och Sven-Erik Fjellström var en av de första punkterna i de palestinska gästernas program och att det var planerat som en workshop om hur man kan vara kyrka under en kris och i både hopp och hopplöshet.

– Jag har tänkt mycket på det efteråt, säger hon. Han talade om hopp inte som något glättigt, inte ens som något optimistiskt. En av de palestinska unga kvinnorna sa att det inte finns något hopp, och han mötte det med ett sådant lugn. Sedan kom han tillbaka till det och tackade henne för att hon hade varit så modig. Det var en speciell stund för alla, tror jag.

24 ombokningar

Vad få av dem som mötte den palestinska gruppen under helgen visste var att det in i det längsta var osäkert om de skulle kunna komma.

– Det var så många olika saker – olika pass, olika resvägar, berättar Maya Skagegård. Först verkade det som om det skulle bli lättast för dem som skulle resa från Jerusalem, ett tag blev det helt omöjligt. Sally Azar skulle ha varit i USA veckan före. De som skulle ha rest från Tel Aviv fick ta sig till Jordanien när konflikten med Libanon och Hizbollah blossade upp och alla flyg från Tel Aviv blev inställda. Jag var i ständig kontakt med resebyrån, och vi bokade om biljetterna 24 gånger. Det är helt otroligt att elva av deltagarna ändå kunde komma hit till slut!

Efter samtalet med Kenneth Mtata och Sven-Erik Fjellström hade de svenska och palestinska ungdomarna en praktisk workshop om hopp och gjorde collage tillsammans. Många av de palestinska ungdomarna använde olivträdet som symbol för hoppet.

– Så det fanns något ändå, säger Maya Skagegård. Det var en häftig resa under den timmen. Man sitter och planerar, och man hoppas att det ska bli bra. Ibland tänker man: Gud, nu får du ta hand om det här och leda det. Och det finns nåd – ibland blir det mycket bättre än man hade tänkt!

Hon berättar om hur en svensk och en palestinsk deltagare fann varandra i ett gemensamt fotbollsintresse och ville skriva om det i ett blogginlägg.

– Man kan ju fundera: kan två sådana här grupper ha något gemensamt? säger hon. Och det fanns så mycket.