Tanzania: Leva i samhället

– Det är ett stort åtagande, säger Elistaha Nikolao Mlay. Barnen är helt beroende av oss. Vi måste hitta skolor åt dem allihop, ordna mat och mediciner. Men på vägen har vi bett våra vänner om stöd, och vi har anställt fler som hjälper till med arbetet på centret.

Elistaha Nikolao Mlay, syster Elistaha i Ushirika wa Neema-kommuniteten, var med när hiv och aids spreds som snabbast i Östafrika. Nu är det den politiska situationen som skapar de mest påtagliga problemen i Tanzania, men efterverkningarna av epidemin finns fortfarande kvar.

– Att arbeta med utsatta barn är vårt sätt att bidra till fred i samhället, säger Elistaha Nikolao Mlay. Fred genom handling, inte genom ord eller politik. Om barnen blir starka, om de känner till Guds ord … En av orsakerna till att vi arbetar just med dem är att vi vill hjälpa dem att förstå vad fred är och att leva i samhället.

Diakonkommunitet

Elistaha Nikolao Mlay beskriver Moshi som en ganska liten stad, utan storstadsmiljöer, men urbaniseringen har påverkat den mycket.

– Under en period var det massor av barn som kom hit. Deras familjer hade hamnat i svårigheter. När en familj förlorar hoppet kan barnen lätt hamna på gatan. De saknar allt, de bryter mot lagar.

Ushirika wa Neema-kommuniteten består av diakonvigda kvinnor som bor dels tillsammans i Moshi, dels utsända till andra städer och områden. De är en del av Evangelical Lutheran Church in Tanzania, och kommunitetsnamnet betyder ”nåd och barmhärtighet”.

– Hela vår kyrka försöker stötta de barn som behöver hjälp, säger Elistaha Nikolao Mlay. Det viktigaste är att få dem att gå i skolan, och för de stora pojkarna är det viktigt att de får en yrkesutbildning och bibellektioner. Vi har satsat mycket på bibelstudierna och på hygien och det vi kallar livsfärdigheter.

Förskoleval

Genom sitt engagemang i Montessoripedagogik och sin Montessorilärarutbildning har Ushirika wa Neema-systrarna fått många vänner i Sverige, och den vänskapen har lett vidare till bland annat medverkan i den ekumeniska veckan i Stockholm i höstas och besök av gymnasiekonfirmandgrupper från Nyköping. När den här intervjun görs är Montessori-pedagogen Kerstin Forsberg från Nyköping i Moshi för att arbeta tillsammans med systrarna, och lärarstudenterna är på praktik. Tidigare studenter finns utspridda i Tanzania.

– En del av dem arbetar i församlingarna, fast utan lön, säger Elistaha Nikolao Mlay. Det finns också de som har öppnat egna förskolor. Det kan vara ett sätt att få arbeta självständigt och kunna bestämma över verksamheten.

I Moshi började systrarna själva med en förskola.

– Föräldrarna här är noggranna när de väljer förskola. För många av dem är det viktigt att den är kristen, en del vet att pedagogiken är bra, en del vill att barnen ska lära sig engelska. Men det är barnen från vårt område. Det är viktigt för oss att finnas här för dem. När föräldrarna bad oss att bygga en skola också gjorde vi det.

Motorcykeltaxi

Elistaha Nikolao Mlay berättar om familjesituationerna: ungefär 40 % av föräldrarna är utan fasta anställningar, och många av dem arbetar med gatuförsäljning.

– De kommer själva med barnen på morgonen, säger hon.

En ungefär lika stor grupp föräldrar tillhör medelklassen och har kunnat studera. De flesta är sjuksköterskor eller lärare.

– De är inte rika, men de är inte riktigt fattiga heller.

Det finns barn som kommer med motorcykeltaxi eller trehjulig taxi till förskolan, utan förälder – de har oftast ensamstående mammor som själva måste ta sig iväg vid samma tid.

Och så är det alla de barn som bor hos en äldre generation.

– Det finns många unga par där pappan ger sig av för att söka arbete någon annanstans, och sedan ger mamman sig ofta av, hon också. De kanske tar med sig de minsta barnen, och skolbarnen lämnar de hos mormor, eller ibland hos farmor.

”Alla barn tillhör släkten”

Att barn bor hos släktingar är överhuvudtaget vanligt, förklarar Elistaha Nikolao Mlay.

– Alla barn tillhör släkten här, säger hon. Det hjälper oss att överleva. Men individualismen växer här också, ekonomin och samhället förändras, och det finns de som inte vill ta hand om andras barn.

Under de värsta aids-åren var det vanligt att ensamma mammor födde barn och sedan dog. Det var då systrarna startade ett slags barnhem.

– Vi tänkte att vi kunde ta hand om barnen i tre år, hålla kontakten med deras släktingar och låta barnen flytta till dem sedan, berättar Elistaha Nikolao Mlay. Men på grund av livsstilsförändingarna började det komma barn som inte hade någon alls, till exempel för att deras mammor hade kommit till stan för att läsa på universitetet och blivit gravida. Det kom också barn med funktionsnedsättningar. Vi blev tvungna att ändra vårt mål och fortsatte att arbeta med dem – vi har ansvaret för dem tills de kan klara sig själva. Det är en utmanande tid.

Kyckling och pommes frites

En mycket konkret fredsbyggande insats på mycket lokal nivå provade Elistaha Nikolao Mlay att göra när det hade blivit problem med bråk bland tonåringarna i systrarnas skola.

– Vi skäller inte på dem, men jag sa till dem att på lördag ska vi göra en vandring tillsammans, berättar hon.

Skolkocken lagade kyckling och pommes frites att ta med, något att dricka ordnades också, och eftersom det var ungefär 160 tonåringar som skulle med fick de hjälpas åt att bära matsäcken.

– Vi gick ungefär fem kilometer, och sedan satte vi oss i gräset för att samtala, berättar hon. Jag såg till att det var varannan flicka, varannan pojke och bad dem att titta på varandra och berätta vad de såg. ”Hur ska vi lösa problemen i klassrummet?” frågade jag dem sedan.

En pojke som var ny sa: ”Vi tar tur som går i en skola där man kan prata med läraren. I min förra skola fanns det bara spö.”

– Andra sa att de höll med om att de borde uppskatta det, säger Elistaha Nikolao Mlay. Jag lät dem prata, och de pratade massor. Och en annan pojke sa: ”Jag är fri här, jag är inte rädd för att berätta.”

Stanna upp och förhandla

– En konflikt är inget problem, säger Elistaha Nikolao Mlay. Om man har en konflikt kan man stanna upp och förhandla. Problemen uppstår när det inte finns något utrymme för diskussion.

De oroligheter som bröt ut i samband med valet i höstas drabbade städer som Dar es Salaam, Iringa, Ausha och Mwanza hårt. Många unga dog, och gatuförsäljare drabbades hårt.

– Här i vårt område var det inte så mycket protester, säger Elistaha Nikolao Mlay. Det var lite på marknaden, men det stoppades. Media stängdes ner, men vi fick nyheter på andra sätt – alla följde nyheterna. Grundskoleeleverna vet vad som hände och pratar om det.

Enligt Elistaha Nikolao Mlay är människor inte rädda för att tala om det politiska läget, men de är försiktiga med vem de talar med.

– Alla vet att om man säger något till fel person kan man försvinna, säger hon. Ens familjemedlemmar kan försvinna. Människor fruktar för sina liv. Biskop Bangonza har blivit hotad och lämnat landet ett par gånger.

Vad kan en skola i Moshi göra i en sådan situation?

– På morgonen innan lektionerna börjar har vi vår trosundervisning. Eleverna är så uppmärksamma när de kommer. Det är då vi talar om hopp. Vi läser bibelställen där hoppet är ute men där Gud skapar en väg. Gud kan hjälpa oss också, och vi måste göra vår del av arbetet.
___
Ushirika wa Neema
Kommuniteten Ushirika wa Neema (”nåd och barmhärtighet” på swahili) består av kvinnor som är diakonvigda i Evangelican Lutheran Church in Tanzania. Den har sitt moderhus i Moshi, och förutom vigningen för kyrkan är systrarna utbildade i Montessoripedagogik. Sedan många år har kommuniteten vänner i Sverige, och särskilt i Nyköping. Lunds Missionssällskap har stöttat systrarna bland annat genom att vara med och finansiera deras besök i Sverige och besök från Nyköpings församling hos dem.