Lyfta blicken
Jag sitter 12 496 meter över Svarta havet och färdas i en hastighet av 939 kilometer i timmen. Vad kan vara mer fel än skriva det här numrets ledare på en sådan plats? Har jag ingen skam i kroppen?
Som tonåring var jag med i Fältbiologerna. Vi pratade om ”resursslöseri i överflöd” och såg det som en stor seger när vi fick opinionen i Sverige att kräva oblekta kaffefilter och pappersindustrin lyssnade.
Många av oss som har velat göra gott i världen har samlat in pengar till bland annat trädplantering och dammbyggen. Ibland blev det bra, många gånger fel. Nya tåliga trädsorter skapade nya problem, dammarna bevattnade en del marker och dränkte andra.
Nu talar vi i Sverige om hur elektrifieringen ska skapa det hållbara samhället, men mineralerna som behövs till batterierna bryts ofta i fattiga länder i syd. I bergen på ön Dinagat i Filippinerna har jag sett gigantiska öppna sår som bara har lämnats för att mineralerna är slut. Före jul kom en supertyfoner, Odette, och de övergivna dagbrotten gjorde att hela bergssluttningar drogs med. Allt i deras väg utplånades. Först nu i maj fick vi kontakt med en av våra vänner, prästen Fil, igen. Hon hade klarat sig, men Odette tog 410 människoliv.
Jag har fått lite svårt för ordet hållbart. Det som vi tror är hållbart i en tid eller på en plats kan visa sig vara ohållbart i ett annat sammanhang.
Därför är missionen och utbytet i den världsvida kyrkan så viktiga. Vi får möjligheter att lyfta blicken från bara vår egen tid och vår egen plats och dela liv, tro och hopp med andra.
Därför sitter jag i ett flygplan på väg till Lunds stifts vänstift i Tanzania idag, och därför är Lunds Missionssällskaps arbete med att ge unga människor möjlighet till detta delande så värdefullt.