Världen är en

Två till tre gånger i veckan samlades ett fotbollslag i mitt barndomshem.

Min far var lagledare, och spelarna kom både efter träningarna och efter matchen på söndagen.

Alla fick inte plats vid bordet i köket. Dessutom stod det en kökssoffa där, och det var den som jag och min bror sov i. Det var svårt att sova med massor av folk i lägenheten, och spännande …

Idag förstår jag inte hur det gick till – mitt barndomshem bestod av ett rum och kök – och inte heller förstår jag hur min mor lyckades fixa något ätbart till alla.

Men jag minns värmen, skratten, diskussionerna, sångerna – för det sjöngs mycket.

Där fanns hjärta. Och därmed också rum för varenda en.

Det kanske inte ens behövs ett större bord.

Det hade vi inte under åren i Afrika eller Mellanöstern heller.

Vi behöver bara större hjärtan. Hjärtan som är berörda av Guds kärlek.

Detta skriver jag efter en nyligen avslutad valrörelse i vårt land. Den har präglats så mycket av privatekonomi, med stigande elpriser och matpriser, och av våldet i förorterna. Det kändes trångt, det kändes som om vår utblick mot världen saknades. Nu hotas biståndet, och miljoner människor svälter på Afrikas Horn, i Jemen och i Afghanistan.

Högernationalistiska krafter har tagit makten i Italien.

Man fruktar staket mot Afrika och Mellanöstern.

Liknande saker händer på flera ställen i vår omvärld.

Samtidigt pågår ett krig i vår närhet, i Ukraina.

Vi delar upp världen. Men världen är en.

I detta nummer av Uppdrag Mission flödar, mitt i allt, uppfinningsrikedom. Här får vi också läsa om tre svenskor som har fått ett stort uppdrag i Kyrkornas världsråd, och betraktelsen kommer från Etiopien.

När vi delar det bröd som han oss ger – då räcker brödet. Till alla!

När hjärterummet är tillräckligt stort, då finns det plats för alla runt bordet.

Håll hoppet levande!

Kerstin Börjesdotter är präst och ledamot i Lunds Missionssällskaps styrelse