Igenkänning
Det stämde – det var inte bara en skröna jag hade hittat på.
Ibland börjar jag tvivla på mig själv när jag berättar om något som hänt för länge sedan.
”Har det här verkligen hänt, eller är det något som jag tror har hänt?” Speciellt tänker jag så här när jag märker att det är en ”bra historia”.
Men för ett år sedan fick jag bekräftat att en sak verkligen hade hänt. Jag träffade Eivor på en församlingsafton i Össjö där jag skulle tala.
Rubriken var ”Världen efter Össjö”.
När jag var ung pastorsadjunkt var Eivor den som höll ordning på mig. Hon var kyrkoskrivare och kunde allt om folkbokföringen och mycket, mycket mer.
Min fru Gunilla och jag hade sökt till det då helt purfärska stipendiatprogrammet Ung i den världsvida kyrkan.
Telefonen ringde på pastorsexpeditionen, och det visade sig att det var från Svenska Kyrkans Mission som ville gratulera till att vi hade blivit uttagna som stipendiater med destination Malaysia.
Malaysia … Jag visste knappt vad det låg, jo någonstans i Asien, och visst var det ett konstigt namn på huvudstaden, Kuala någonting?
Det var då Eivor ryckte in och letade upp en kartbok på expeditionen, och så kunde vi se vart Gunilla och jag skulle åka.
Jo då, Eivor bekräftade på församlingsaftonen att det hade gått till just så när ”Världen efter Össjö” öppnades.
Att komma till Malaysia och få ta del av kyrkans liv där blev en helt avgörande upplevelse för oss. Därefter har vi varit med om glädjen och rikedomen i att få dela flera kyrkors liv runtom i världen under kortare eller längre tid.
Jag känner igen mig i så mycket i de unga människor som vi möter i detta nummer och som berättar om vad alla möten har betytt och betyder för dem.
”Jag blev superinspirerad av den tro de har”, säger Theodor Stenberg efter tre månader på Anafora. ”Den är så självklar för dem, och så stark. Eleverna var så glada över att få fira gudstjänst.”
Eller som Makiko Nakamura-Ottosson berättar om erfarenheten av körresan till Japan: ”Vi är ett i Kristus, och vi är ett med våra medmänniskor, var de än lever i världen.”
Ja, vi är på ett särskilt sätt ett med kristna i den världsvida kyrkan, men också ett med alla människor på vår jord.”Allt verkligt liv är möte”, säger Martin Buber, och Ann Heberlein anknyter till det i sin krönika om upplevelser och möten under en resa med teologistuderande till Egypten. Hon konstaterar: ”Att möta den Andre är, tror jag, det bästa sättet att rasera fördomar och destruktiva föreställningar.”
Lunds Missionssällskap har möjliggjort dessa möten i mer än 175 år, och vår bön är att vi ska få fortsätta bidra till många i framtiden. Möten där människor kan dela tro och liv, möten som leder till Guds rikes tillväxt.
