Antites till tidens vanvett

Margareta Andermo
Alla dessa längtans dagar
Visto förlag
Låt mig få säga det på en gång: Margareta Andermos nya bok imponerar. På över trehundrafemtio sidor, med ett gediget källmaterial och genom rikligt med ögonvittnesskildringar skapar hon ett tidsdokument som inom det litterära området torde vara svårslaget. Hon har en biografisk ansats och navigerar med kunskap, skärpa och trovärdighet. Stilen är ömsom taktil, ömsom har den en närmast förgörande densitet.
Hon tar oss med till 1940-talet, en tid när apokalypsens ryttare närmar sig, ungefär som idag. På nära håll får vi följa en tilltagande nedmontering av demokratiska kontrollstationer i Europa, en stegrande avhumanisering och demonisering av grupper.
I Italien och Spanien plågas befolkningen av den rådande fascismen. Det kommunistiska Sovjetunionen attackerar Finland, och Grekland invaderas av Turkiet. Europa brinner.
I Tyskland presenterar sig nazismen allt tydligare med sin perverterade nationalism och med skruplerna i bakfickan. De som är med på resan till Weimar kan njuta av allt som lockar. Det är ljuden av dekadens och av nöd och umbäranden, men här finns också det kollektiva minnet av förnedringen i Versailles.
Så nu ska det tredje riket byggas och presenteras för världen. En exkluderande och expanderande nationalism tar form, orkestrerad av en maktapparat som vädjar till människans mest primitiva känslor. Snart ska arbets- och koncentrationsläger i Tyskland, Polen, Belgien, Frankrike, Norge, Estland och Österrike skapa rubriker världen över. Medan nationalismen förföriskt vallar sin publik ska åtta miljoner människors röster, skratt, längtan, lycka, förintas.
Mänsklighetens slukhål.
Eftersom kriget gör att missionsarbetare inte kan sändas ut från Europa söker Margareta Andermos far, Kongomissionären Hemming Andermo, i stället tjänst som krigsfångesekreterare i YMCA, KFUM:s internationella organisation, med placering i Tyskland och Frankrike. Kvar i Sverige är hans hustru Marianne som väntar på att snart kunna följa efter.
Censurerade brev och osäker postgång är det enda sättet att hålla kontakt. Breven som Marianne och Hemming skriver till varandra är en livlina som håller hoppet och kärleken levande. Varje brev som landar i deras händer är som en försiktigt vibrerande vattendroppe. Ett hav av tankar och känslor ska rymmas på ett brevpapper, oftast formulerade med längtans och självklarhetens ord, ibland med vanmaktens vokabulär.
I Mariannes ofrivilliga diaspora finns kvällar då känslan av övergivenhet drabbar henne hårt. Det är som om världen krymper ihop till ett ingenting.
Ibland är det Hemming som i trångmål och uppgivenhet tänker på hur livets alla avtagsvägar har lett honom till denna plats.

Hemmings och Mariannes kvarlämnade brev och dagböcker är en berättelse om saknad och längtan, men också en unik källa till kunskap om krigsfångarna och dess svåra tillvaro. Häpnaden över att få leva idag. Hoppet om att få leva imorgon.
Deras gemensamma arbete är en kamp för att bevara människans värde och värdighet. Kreativitet och förmåga till improvisationer blir till dagliga utmaningar. Principerna är fasta men metoderna flexibla. En antites till tidens vanvett.
Här skildras samarbetet med andra internationella hjälporganisationer och de svenska utlandskyrkornas betydelse i bland annat Paris och Berlin. Några välbekanta namn sticker också ut från mängden, som prästen och motståndsmannen Birger Forell och biskop Erling Eidem, han som försökte tala Hitler till rätta i Berlin.
Hemming och Marianne hade läst bibelorden som leder djupt ner i människans inre, till hennes förståelse av vad som är sant och riktigt. Orden som inte muterar till grymhet men som kan få visioner om nya himlar och en ny jord att leva på nytt. En rätt och rättfärdighet som inte stannar i triumfen utan lever i medkänslan.
Förmågan att utmana orättfärdiga maktordningar vilar nämligen på erfarenheten av en kärlek som förädlas först när olika livsperspektiv kan förenas.
Alla dessa längtans dagar är högoktanig läsning som river i själen på mig.