Barn med särskilda gåvor
Helena Berggren
Pojken med drakärret – det stora slaget
Mirka förlag
Något som nästan alla barnromaner i genrerna saga och fantasy har gemensamt är kampen mellan det goda, oftast representerat av en huvudperson eller flera, och det onda. Många författare och läsare har upptäckt att sagovärldarna rymmer möjligheter att arbeta med stora och viktiga frågor – sådant som skulle kännas patetiskt i en nutidsskildring kan bli både engagerande och övertygande i en saga eller om barn som lever i vår värld får resa till en annan.
Helena Berggren har använt sagans form för att berätta om hur många konflikter uppstår och om hur de kanske skulle kunna redas ut. Det är i alla fall mitt intryck, och hennes sätt att bygga upp spänningen inför det stora slaget i bokens titel och sedan steg för steg börja så tvivel hos huvudpersoner och läsare är en av berättelsens poänger.
Hon berättar om Vide, en hövdingason som plötsligt har fått ett stort uppdrag men inte riktigt kan lista ut vad det är, om Lot, hans bäste vän, och om Finja, en varelse som dyker upp hos dem och beter sig som ett människobarn för det mesta. Hon beskriver landet som de bor i och många olika väsen som de delar det med.
Men kanske är det egentligen Lot som är anledningen till att berättelsen kom till. Han drar sig i örsnibben, snubblar över ord, studerar tekniska konstruktioner på ett nästan maniskt sätt, lyssnar inte alltid på andra och kan absolut inte korsa en bäck om det är tre stenar som utgör bron.
Det skrivs och ges ut så oerhört mycket saga och fantasy att jag inte kan påstå att Lot är unik – så mycket har jag inte läst. Det räcker förstås att han är en lite ovanlig hjälte, någon som den som själv ibland eller alltid känner sig ovanlig kan identifiera sig med, ett barn som inte beskrivs som ”person med npf-diagnos”, för det här är ju en sagovärld, utan som ett barn med särskilda gåvor.
Helena Berggren, som själv driver Mirka förlag, signalerar att berättelsen kommer att fortsätta. En mer genomgripande redaktörsinsats skulle behövas för att hennes idéer ska komma till sin rätt, för språkets och strukturens skull men också därför att Vide, Lot och Finja skulle kunna bli mer levande och deras bekymmer mer angelägna. En bok som ska läsas av barn och läsas högt för barn förtjänar mycket kärlek och arbete, och Vide skulle nog hålla med om att alla behöver hjälp ibland.