Uppdrag i brytningstid

Görrel Espelund
Kallelsen
Eddy.se

Görrel Espelund är ett välkänt namn för många av oss. Som korrespondent på den afrikanska kontinenten har hon inspirerat och fascinerat en hel generation svenskar.

Hennes ambition att nu fördjupa bilden av missionsarbetarnas liv och betydelse är lovvärd. Hon rör sig hemtamt i dessa miljöer och skildrar ett smärtsamt vackert Afrika med blommande jakarandaträd, hibiskus, akacia och bougainvillea, cikadornas nattliga ljudkuliss, den blå himmelen, barnens skratt och människornas generositet.

Men hon ger sig också i kast med de autentiska berättelser som så ofta sakas i missionslitteraturen, de som ger en djupare bild av förhållandena och som synliggör missionsarbetarnas livsvillkor.

Hennes roman kretsar kring Märta, en ung kvinna som vill följa sin kallelse trots omgivningens motstånd. Hon blir en av de svenska missionärer som verkar i Centralafrika under den dramatiska brytningstiden mellan kolonialism och självständighet och som väljer att stanna kvar också när inbördeskrigen på 1960-talet bokstavligen sliter sönder de unga nationerna.

Görrel Espelund beskriver hur skräckvälden växer fram i det dåtida Kongo Kinshasa, Ruanda och Urundi. Här finns de nya politiskt oerfarna ledarna, nationalismen, tribalismen, förföljelserna, stympningarna och massmorden men också missionsarbetarnas aktiva motstånd mot den brutala belgiska kolonialmakten, mot slavarbetet och övergreppen.

Hos missionärerna finns övertygelsens kraft och en hängivelse med livsavgörande betydelse. Görrel Espelund beskriver deras ansträngningar för att hålla verksamheten igång trots att deras egna liv är i fara. Sjukvårdsarbetet vid de enkla dispensärerna bidrar successivt till ökad livslängd och minskat lidande bland befolkningen samtidigt som läs- och skrivkunnigheten växer fram genom skolorna.

Otvivelaktigt bidrar detta missionsarbete till demokratiseringen på kontinenten. Det är knappast en tillfällighet att presidenter och demokratikämpar som Julius Nyerere i Tanzania, Jomo Kenyatta i Kenya, Kwame Nkrumah i Ghana och Nelson Mandela i Sydafrika har gått i missionens skolor.

Görrel Espelund låter berättelsen växla mellan dåtid och nutid, mellan Kongo i mitten av 1900-talet och nutid hemma i Sverige. På ett trovärdigt och ömsint sätt gestaltar hon missionsarbetarna som fick en rikedom av upplevelser men som så ofta belönades med hemlöshetens gåva.

Tonen är äkta när hon skriver om hur det är att vara driven av sin kallelse men samtidigt kluven mellan Afrika och hemlandet, mellan gemenskap och smärtsamma separationer, mellan en glädje i uppdraget och ett ständigt bråkande samvete. Rotlösheten och hemlösheten som infinner sig efter hemkomsten. Ja, säkert finns det kompletterande perspektiv också bortom evangeliska framgångar.

Stilsäkert förenar hon tidlösa perspektiv med tidsbundna villkor. Hon låter oss möta människor som har svarat ja på kallelsen att utifrån en kärleksfull gudsbild och solidarisk människosyn tjäna mänskligheten och som har låtit idealen väga tyngre än såväl konvenans som materialism. Som har låtit ordet bli viktigare än siffran. En generation med andra mål och andra hjältar.

Med tiden har missionskritiken bleknat och inordnats i en mer seriös debatt om missionens betydelse, och den slutgiltiga boken om mission återstår ju alltid att skriva.

Jag drar mig till minnes den kongolesiske Nobelpristagaren, läkaren och pastorn Denis Mukweges ord vid ett besök i Sverige 2015:

”Ett stort tack för det slags revolution som gjort mitt liv möjligt. Ett tack till missionärerna som till skillnad från de förtryckande kolonisatörerna försakar sin trygghet och bekvämlighet för andra människors skull.”