En bland många

”Under vilka omständigheter är det dags att överge folkkyrkotanken?”

Frågan hänger kvar i luften. Är folkkyrkan en fråga om antal eller om uppdrag? Kan Svenska kyrkan fortsätta vara ”för alla”? Vilket är folket i folkkyrkan?

En av paneldeltagarna svarar:

– Det beror på om man ser det kvantitativt eller kvalitativt. Uppdraget att be för världen förändras inte med siffrorna.

En man i publiken säger:

– Vi ska aldrig ge upp folkkyrkotanken.

Diskussionen är inte ny, och den här gången aktualiseras den av slutrapporten En stilla susning – Svenska kyrkan i minoritetsblivandets tid, som i mitten av februari presenterades vid ett symposium vid Enskilda högskolan i Bromma. Boken sammanfattar tre tidigare rapporter i projektet Folkkyrka i minoritet som Stiftelsen Sverige och kristen tro tog initiativ till 2019.

31 olika svar

Att driva en tes har inte varit syftet.

– Det är för tidigt, säger Sven Thidevall.

Han är tidigare biskop i Växjö stift, docent i kyrkohistoria och redaktör för rapporten.

– Grundfrågan som projektet ställt har varit enkel: Vad innebär det för Svenska kyrkan att förutsättningarna ändras? fortsätter han. Svenska kyrkan befinner sig ännu mitt i processen att ställa om från majoritetskyrka, med självklar ställning som kulturell norm, till att vara en av många.

Och så tillägger han:

 – Sedan är vi 31 författare med 31 olika svar.

Brytningstid

Stiftelsen Sverige och kristen tro grundades med syftet ”att bidra till dialog präglad av saklighet och kunskap”. Det var 1916, en brytningstid, under pågående världskrig. Sverige gick från fattigt jordbrukssamhälle till industrination. Folkrörelserna var djupt engagerade i samhällsutvecklingen och drev fram sociala och demokratiska reformer. I urbaniseringens spår växte hembygdsrörelsen och nationalromantiken som ville värna svensk byggnadstradition, hantverkstradition och kulturhistoria.

Den gamla kyrkligheten låg också under lupp. ”Kyrkan angreps från väckelserörelser, arbetarrörelse och borgerligt kulturradikala”, skriver Stiftelsen Sverige och kristen tro på sin hemsida.

Andra ville förnya den inifrån, som ungkyrkorörelsen i Uppsala i vars spår initiativ som Sigtunastiftelsen, Diakonistyrelsen med sitt bokförlag (föregångare till Verbum), tidskriften Vår Lösen och Kyrkobrödrarörelsen följde.

I likhet med övriga folkrörelser reste stiftelsens företrädare landet runt och höll möten och föreläsningar. Studiecirklarna de anordnade la grunden för Sensus studieförbund.

Öppen gemenskap

Det är också under det tidiga 1900-talet som folkkyrkotanken via Tyskland kommer till Sverige. Vid den här tiden är över 95 procent av befolkningen kyrkotillhörig, och i svensk tappning formuleras en folkkyrkoteologi som utgår från att dopet är folkkyrkans grund. Alla döpta tillhör kyrkan, och kyrkans uppgift är att väcka tron och vara samhällets andliga centrum. Det är ett försök att flytta fokus från staten till folket: kyrkans företrädare börjar kalla statskyrkan för folkkyrka.

Genom åren har begreppet omtolkats, och på 2000-talet, efter förändringen av relationen till staten och med vikande medlemstal, har folkkyrkotanken kommit att betyda en öppen gemenskap. Den betonar kyrkans roll som en kulturell och andlig bärare i samhället, ofta med låga trösklar.

”Hade kunnat se annorlunda ut”

”När folkskolans psalmsång, bibliska berättelser och böner upphörde på 1960-talet klarade inte Svenska kyrkan att sätta in någon annan bred undervisningsinsats”, skriver Sven Thidevall i den avslutande diskussionen i rapporten. 

”Klarade inte”? Hade det varit möjligt att stoppa eller bromsa Svenska kyrkans medlemstapp, tidsandan till trots?

– Ja, historien är inte mekanisk, säger Sven Thidevall. En utbildningsinsats hade varit möjlig. Svenska kyrkans situation hade kunnat se annorlunda ut.

Han pekar på det massiva folkliga stödet för att bevara kristendomsundervisningen – våren 1964 yttrade det sig i över två miljoner namnunderskrifter.

– Det är den största opinionsyttringen i Sverige någonsin, berättar han, och det rådde politisk enighet.

Pedagogiskt ansvar

Gymnasiereformen gick ändå igenom. Det fick Svenska kyrkans centralråd, tidigare Diakonistyrelsen, att ge Karl-Erik Brattgård uppdraget att lägga fram en plan för Svenska kyrkans arbete bland barn och unga. Utredningen publicerades 1970 med titeln ”Kyrkans dopundervisning”. Men centralrådet lyckades inte enas, och utredningens förslag antogs inte. Istället tillsattes en religionspedagogisk arbetsgrupp för att följa upp utredningens frågor och arbeta vidare med dem.

– Kristendomsundervisningen var dopundervisning på skoltid, säger Sven Thidevall. Den gav en grundkunskap om andaktsliv, psalmer, böner och hela det kristna språket. Brattgårds utredning föreslog att kyrkan skulle ta det pedagogiska ansvaret för dopundervisningen, och det fanns en stark bas att bygga på. Söndagsskolan var på sin höjdpunkt, det fanns ett väl utbyggt ungdomsarbete och studiearbete i församlingarna. Att det inte gick att enas kring frågan var en klar miss.

Uppdraget

I början av 1970-talet konfirmerades omkring 80 procent av alla 15-åringar. År 2025 var den andelen 23 procent, och då hade den ökat för tredje året i rad. Forskare och kulturdebattörer tolkar trendbrottet som ett uttryck för att den trygghetssökande generation Z i stigande grad söker sig till existentiella frågor om döden, gemenskap, identitet och ondskan i världen.

Men vad säger denna ökning egentligen om kyrkans ställning? Är den ett tecken på förnyelse, eller riskerar den att dölja en oklarhet kring kyrkans uppdrag?

Anneli Öljarstrand är lektor i pedagogik vid Stockholms universitet med inriktning mot organisation och ledarskap.

– Vi jublar över konfirmandstatistiken har ökat, säger hon, men jag vill backa ett steg och fundera över vad syftet med församlingen är. Av kyrkoordningen framgår att syftet är att människor ska komma till tro.

Kapitlet med rubriken ”Där det kan bränna till” utgår dels från hennes avhandling Den mångtydiga församlingen (2011), dels från hennes erfarenheter som förtroendevald. När förtroendevalda resonerar kring de utmaningar som deras församlingar står inför framträder, förklarar hon, två centrala spänningar: att fylla kyrkan eller att vara kyrka, att vända utvecklingen eller att acceptera den.

– Vi måste återvända till vad kyrkans bidrag ska vara och vad som ger kyrkan dess existensberättigande, säger Anneli Öljarstrand. Jag märker att det finns anställda i kyrkan som tappar fokus. Nyligen talade jag med en diakon. När jag sa att kyrkans grundläggande uppgift är att människor ska komma till tro svarade hon: ”Nej, det är gemenskap.” Det behöver man inte vara kyrka för att skapa. Då är tanken om att tron ska fördjupas borta. Gemenskap är en konsekvens av tron.

Omorientering

I Botkyrka församling blir dessa frågor om uppdrag och makt högst konkreta. Här bor omkring 90 000 människor, och kyrkotillhörigheten ligger på cirka 24 procent – tre av fyra står alltså utanför kyrkan.

Beatrice Lönnqvist var kyrkoherde här mellan 2017 och 2025. Inspirerad av jesuitprästen Michel de Certeau och hans tankar om kyrkan i marginalen började hon tillsammans med sin biträdande kyrkoherde arbeta mer medvetet utifrån en enkel fråga: Var har vi reell makt, och var finns vårt faktiska handlingsutrymme?

– I princip handlade det om begravningsverksamheten, säger hon. Där har vi ett tydligt uppdrag, lagstiftning och mandat. I övrigt är vi en aktör bland andra.

Insikten blev början på en omorientering med fokus på att släppa föreställningen om inflytande genom struktur och istället söka det i relation.

– Vi är ju inte längre statliga. Vi är fria. Jag undrar varför församlingar över landet är så lika när vi är fria att förhålla oss till de lokala behoven.

Där strategier förutsätter kontroll över rum, resurser och institutioner, verkar taktiken – Michel de Certeaus begrepp – i det tillfälliga, i mötet, i det som ännu inte är fastlagt. Den som saknar makt över systemet kan ändå agera inom det.

”En av många små aktörer”

I mötet med kommun och myndigheter kunde irritationen över att behandlas som ”en av många små aktörer” lätt ta över. Men i det gemensamma arbetet i arbetslaget formulerades en annan fråga: Vad är det egentligen vi bidrar med?

– Det är inte bara lokaler eller att vi kan koka kaffe. Vi kommer med något annat. Försoning. Ett diakonalt förhållningssätt.

Omställningen innebar förändrade prioriteringar. Om kyrkans styrka ligger i det relationella och närvarande måste resurserna följa efter.

– Utsattheten bland människor i församlingen var nästan förlamande. Vi började fråga oss: var finns de fruktbara samarbetena? Vad ska vi lägga vår tid på?

Svag och stark

Svaret blev en tydligare betoning av diakonin och en ambition att minska administrationen, i hopp om att gemensamma system skulle frigöra tid. Mindre fokus på att upprätthålla strukturer, mer på att vara i rörelse – att ”gå ner från Förklaringsberget”, som blev hennes och församlingens ledord för vad det innebär att vara folkkyrka i Botkyrka.

Här blir frågan om folkkyrkotanken konkret: handlar det om att bevara en institution eller om att gestalta kyrkans uppdrag i människors liv? Botkyrka visar att en kyrka som vågar vara sårbar och närvarande kan behålla sin relevans, även när majoriteten står utanför. För den gamla folkkyrkan är det kanske en provokation, men också en påminnelse om kärnan: styrkan ligger inte i antal eller makt, utan i förmågan att vara närvarande och trofast mot sitt uppdrag. Som det står i Andra Korinthierbrevet 12:10: ”När jag är svag, då är jag stark.”

Församlingen omsatte insikterna i praktiken och placerade medvetet en diakon i alla sammanhang där den bjöds in: i styrelser, samverkansforum och lokala nätverk.

– Det förändrade samtalet. Det kom in ett annat språk, säger Beatrice Lönnqvist. Ett slags lågmält inflytande, svårt att mäta men med påtagliga konsekvenser.

___

En stilla susning
Stiftelsen Sverige och kristen tro tog 2019 initiativ till projektet Folkkyrka i minoritet. Slutrapporten En stilla susning – Svenska kyrkan i minoritetsblivandets tid (Artos 2026) sammanfattar tre tidigare delrapporter. De medverkande författarna är Kajsa Ahlstrand, Ann Aldén, Kerstin Billinger, Almut Bretschneider–Felzman, Sven–Erik Brodd, Jonas Bromander, Jan Eckerdal, Gunnar Edqvist, Charlotta Ekelund, Anders Ekhem, Thomas Ekstrand, Judith Fagrell, Sune Fahlgren, Stefan Gelfgren, Bo Hanson, Ragnar Håkanson, Jonas Lindberg, Göran Lundstedt, Beatrice Lönnqvist, Mattias Martinson, Leif Nordenstorm, Henrik Rudsäter, Fredrik Santell, Katariina Sjöblom, Eva Sundelin Isaksson, Sven Thidevall, Carol Wardman, Linda Vikdahl Gunséus, Björn Vikström, Allan Willny och Anneli Öljarstrand. Sensus bidrar med en samtalshandledning till boken.