För fred, mot kärnvapen

– Detta var hennes sätt att arbeta för fred: ”Jag är författare, jag skriver.”

Det är förläggaren Gertrud Gidlund som berättar om författaren Edita Morris i dokumentärfilmen Do Something!, som gjordes av Athenafilm på uppdrag av The Edita and Ira Morris Hiroshima Foundation for Peace and Culture och hade premiär 2010.

– Små, enkla berättelser, fortsätter hon. Aldrig mer krig.

Det pris som stiftelsen delar ut med lite oregelbundna mellanrum gick senast, 2025, till PEN Belarus. Två år tidigare gick det till Burma News International, en paraplyorganisation för 15 nyhetsbyråer och mediabyråer som arbetar för att nå fram till landets befolkning och omvärlden med nyheter som har med mänskliga rättigheter och demokrati att göra. Ytterligare tre år tidigare fick Bicommunal Choir for Peace in Cyprus ta emot det, en kör som består av både grekcyprioter och turkcyprioter och som har en repertoar på flera språk.

Troligen har få av pristagarna har känt till Edita och Ira Morris, och filmen blev när den gjordes en presentation av stiftelsens bakgrund. Men under sin mest aktiva tid som författare och fredsaktivist var Edita Morris känd över stora delar av världen.

Världskatastrofer i romanform

Historikern, journalisten och japanologen Monica Braw har skrivit Edita Morris-biografin Jorden är vårt hem och berättar i förordet om hur hon kom hem till Europa från Japan med sin finske man på 1970-talet och fick en liten bok i present av sin svärmor. Svärmor hade hört att hon intresserade sig för Hiroshima och trodde att romanen Hiroshimas blommor kunde vara intressant för henne. Den hade varit en internationell succé runt 1960 och översatts till finska från engelska – sammanlagt kom den ut på 29 språk och såldes i ungefär 3,5 miljoner exemplar.

Den blev den absolut mest spridda av Edita Morris romaner, men hon hade debuterat redan 20 år tidigare och skrev mycket, och i en rad genrer. Gertrud Gidlund berättar i dokumentärfilmen om dem som blev mest framgångsrika och lästa, korta romaner eller långa noveller som utspelar sig i skuggan av några av 1900-talets mest dramatiska händelser:

– Framför allt speglar hon en världskatastrof – andra världskriget, Hiroshimabomben, Vietnamkriget – i den så kallade lilla människans historia. Det personliga ödet blir bärare av sin tids katastrofer. Det vill säga: hon målar, med få medel, en bild som så småningom visar sig innehålla väldigt många olika intryck av de pågående världshändelserna. Det ser man inte först, men det kommer fram så småningom.

Medkänsla

Hur kom Edita Morris på att skönlitterära berättelser kunde vara ett sätt att nå fram till människor och få dem att inspireras till arbete för fred?

I ett klipp från en av de få inspelade intervjuer som har bevarats berättar hon dels om sin son, dels om en ung japansk kvinna som hon lärde känna.

Men långt innan dess hade hon som ensamt barn på en gård i Skåne strax efter förra sekelskiftet lekt med statarbarn och fått en första inblick i vad det kan innebära att inte ha mat och inte kunna göra något åt sin situation. Hon återkom till de upplevelserna i intervjuer och berättelser och talade om hur de hade väckt hennes medkänsla och pekat ut hennes väg.

Hennes pappa som tillhörde en adelssläkt rörde sig i flera länder, fick uppdrag och startade verksamheter, och mamman bodde i Stockholm med de tre äldsta döttrarna. Edit, som Edita hette på den tiden, hade skickats till släkten i Skåne för att äta upp sig. Inför skolstarten fick hon komma tillbaka till mamma och systrarna, men föräldrarna skildes, och trots att flickorna hade ett adligt namn levde de och mamman under mycket små omständigheter och hade inte alltid mat.

Slott utanför Paris

Storasystern Elsa fick gå på bal, gick ut på vad hon trodde var en balkong, trampade igenom ett glastak, föll och dog av sina skador.

Lillasyster Edit gick några år senare på en annan bal och träffade den amerikanske ambassadörssonen Ira Morris. Hans familj var judisk men hade en förmögenhet från slakteribranschen i Chicago. När de hade gift sig kunde de röra sig mellan bostäder i flera länder. En litet slott i Nesles-la-Gilberde utanför Paris blev ett slags extra hem för många av deras konstnärliga och intellektuella vänner.

Under andra världskriget bodde de i USA, och deras ende son, Ivan, studerade japanska på Harvard. Han blev inkallad och kom till Japan som en del av den amerikanska ockupationsmakten.

Edita Morris hade inte varit oengagerad i världshändelserna innan dess, men det han berättade från ett besök i Hiroshima blev början till något nytt och större för henne.

Dölja ärr

– Jag lärde känna, i Hiroshima, en ung kvinna, en ung japanska, som blev som min sekreterare – hon hjälpte mig att översätta och så vidare. Det är hennes liv som jag har beskrivit, precis som det var.

Så berättar Edita Morris själv om Hiroshimas blommor, den roman som hon skrev efter att själv ha kommit till Japan i sin sons fotspår 1953.

I den tar en barnfamilj emot en ung amerikan som gärna vill undvika hotell och betalar för att få vara inneboende i det lilla huset på en gata där många atombombsöverlevare bor. Berättarrösten är småbarnsmamma och vill inte att amerikanen ska se hennes stora brännskadeärr på armen, ställa frågor om en man utan öron eller förstå varför en granne väser istället för att tala. Att han är så oskuldsfull och trevlig gör situationen ännu farligare för henne – hon kan själv råka försäga sig.

Utöver alla översättningar blev berättelsen opera i Tyskland, och det fanns också planer för en amerikansk film.

Tröstens hus

Men engagemanget stannade inte vid att den unga sekreterarens berättelse blev skönlitteratur. Ivan Morris hade berättat om de konsekvenser som atombomben hade fått utöver att den utplånade staden och dödade många av dess invånare (antalet är oklart, men en siffra som nämns är 70 000 direkt och över 100 000 vid årets slut). Edita Morris fick bland annat veta att Hiroshimabor med synliga skador blev utstötta i sin egen hemstad, och tillsammans med sin man inrättade hon 1957 en verksamhet som hon kallade Tröstens hus. Där bjöds det in till bland annat gemensamma måltider. Finansiering för 30 år ingick i gåvan, och för den och för sin närvaro i staden blev Edita Morris utsedd till hedersmedborgare – hon var den första utländska kvinnan som blev hedrad på det sättet.

Ett annat resultat av besöken i Hiroshima var att både Ira och Edita Morris blev övertygade om att arbete för fred och mot kärnvapen var något av det viktigaste de kunde ägna sig åt.

En från vardera sidan

Ivan Morris var gift tre gånger men fick aldrig några barn. Enligt sin mamma hade han blivit utsatt för strålning när han kom till Hiroshima och blivit steril av den. När både maken och sonen hade dött hade hon först svårt att se någon mening med att leva vidare, men efter ett tag blev arbetet med att inrätta en fond som skulle dela ut ett fredspris en motivation. Det skulle vara ett pris för både fred och kultur, och ett pris som inte bara belönade insatser i det förflutna utan också uppmuntrade pågående. Hennes släkting Christopher Toll berättar i dokumentärfilmen:

– Det vi mestadels gjorde under min tid som ordförande var att vi sökte ut en plats på jorden där det var en konflikt, och sedan försökte vi finna en från vardera sidan som hade visat en vilja till dialog med motparten. Två av de första pristagarna var en palestinsk läkare (Muhammad Abu-Zaid, grundare av Palestinian Centre for Jewish Studies, red:s anm) och en israelisk kvinnoorganisation (Israeli Women’s Peace Net, red:s anm) som från var sin sida hade arbetat för fred i Israel och Palestina. Sedan fortsatte vi i stort sett på den vägen.

___

Edita Morris
Född i Örebro 1902 som Edit Toll, fjärde dottern i familjen. Växte delvis upp hos släktingar i Skåne och sedan i Stockholm tillsammans med mamman och systrarna. Gick i flickskola. Mötte Ira Morris och gifte sig med honom 1925. De fick sonen Ivan och bodde i flera länder. Mötte lite senare också Nils Dardel, och de blev mycket förälskade, men hon skilde sig aldrig från Ira Morris. Bodde i USA under andra världskriget. Gav ut sin första roman 1939 och sina två sista böcker 1980. Hiroshimas blommor tilldelades The Albert Schweitzer Prize for Humanitarianism 1961. Edita Morris dog i Paris 1988.

Om Edita Morris
Monica Braws biografi, Jorden är vårt hem, gavs ut av Gidlunds förlag 2018. Dokumentärfilmen Do Something! från 2010 finns på YouTube.

Edita Morris romaner
De flesta av sina böcker och noveller skrev Edita Morris på engelska. Många av hennes noveller publicerades i den amerikanska tidskriften Harper’s Bazaar. I slutet av sitt liv skrev hon två självbiografiska böcker, Tvångströjan och Sjuttioåriga kriget.
Här är ett urval av romanerna:
Mitt liv undan lejonen (1944)
Echo in Asia (1958), i svensk översättning: Eko i Asien
The Flowers of Hiroshima (1959), i svensk översättning: Hiroshimas blommor
The seeds of Hiroshima (1965)
Love to Vietnam (1968)
Comment ça va, bien j’espère (skriven på franska, 1975), bearbetad till radiopjäs och scenföreställning i Sverige av Suzanne Osten