Gaza: En ny vän på väggen
Innanför Gazas stängda gränser arbetar Dar al-Kalima University med stöd till barn och vuxna.
– Den här övningen har ett konstnärligt värde, och ett socialt, men den fungerade också som terapi – att barnen fick släppa fram sina känslor och lätta på sin stress.
Det berättar Rasha Alrayes, en av Dar al-Kalima Universitys medarbetare i Gaza, när hon visar bilderna från ett gemensamt bildprojekt som en liten grupp barn bjöds in till i mars.
De fick uppgiften att skapa en bild av en ny vän och montera den på väggen i lokalen. När de hade kommit överens om namn, kläder, hårfärg och ögonfärg ritade de de olika kroppsdelarna, klippte ut dem och klistrade ihop dem till ett porträtt i helfigur, ungefär lika högt som de själva. Det blev en mansfigur, och barnen gav honom namnet Omar.
Dar al-Kalima University, som har nära band till den lutherska kyrkan i Det heliga landet och Jordanien, har en svensk vänförening som bland annat arbetar för att unga palestinier ska kunna få finansiering för att studera konst. Universitetets verksamhet inne i Gaza kallas helt enkelt ”Gaza projekt” och började som en satsning på att skapa intresse för kultur och kulturutövande bland Gazas invånare – ett slags psykosocialt stöd i en situation som universitetets medarbetare beskriver som att människor har levt i ett friluftsfängelse sedan 2007.
”Det finns missuppfattningar i samhället om att konst skulle vara en lyx och inte ’ett sätt att ordna mat på bordet’”, skriver de på universitetets webbplats. ”Konst ses som en yrkesbana med begränsade möjligheter till inkomst, och konstnärer ses fördomsfullt som ekonomiskt utsatta.”
En del av Dar al-Kalima Universitys satsning har därför varit att uppmärksamma konstnärer bland Gazaborna och ge dem professionell handledning och möjligheter att visa sin konst.
Vänskapstimmarna med den lilla barngruppen är en annan del av ”Gaza project”, och den kallades helt enkelt ”Klipp och klistra din vän” och var tänkt som en kreativ och terapeutisk gruppaktivitet.
– Vi ville bygga upp deras förmåga att arbeta i grupp, berättar Rasha Alrayes, och de var så noggranna när de bestämde hur Omar skulle se ut, valde hans kläder och gjorde i ordning hans hår. Det var som om de kände att de gav sin fantasivän liv. Genom att delta i en kreativ process tillsammans hittade de en trygg plats där de kunde känna stöd och fick en chans att arbeta med sina känslor och bygga motståndskraft. När de diskuterade Omar kunde de sätta ord på sina tankar, och det gjorde att övningen blev både helande och bemyndigande för dem.
