Med spanande öga

”När diakonissaken i Indien nu kommit så långt, att vårt Erstahem lovat mottaga två indiska kvinnor, utsedda av tyska missionärer, som elever, så att de genom samarbete och samliv med våra systrar och genom deltagande i lektioner skola få leva sig in i diakonins idé …”

Greta Jahn, som sedan mitten av 1920-talet har arbetat i Indien, är inte bara en av Svenska kyrkans missionärer. Hon är också diakonissa, utbildad på Ersta i Stockholm, och en del av hennes arbete är att skriva brev hem till systrarna i Sverige. En del av dem finns på Ersta, många i församlingar runtom i Sverige, och alla läser de det månatliga Olivebladet. Hon har med sig en syster i Indien också: Tullia Engqvist.

Nu, i början av 1930-talet, finns det en tydligt uttryckt önskan hos missionsledningarna och kyrkorna i de båda länderna: Indien behöver också diakoni och diakonissor, och visst kan utbildningen börja i Sverige?

Kyrka, skola, sjukvård – och diakoni

Våren 2025 är Thanjavur, eller Thanjai som den också kallas, en stad med över 200 000 invånare, nummer tolv i storleksordningen i Tamil Nadu, den indiska delstat som är mest präglad av svensk mission. Här finns en grundskola med en byggnad uppkallad efter Carl Alexander Ouchterlony, en av de missionärer som Lunds Missionssällskap var med och sände ut i mitten av 1800-talet. Skolan har länge fungerat som internat för barn från den omgivande landsbygden där skolor inte har funnits. En liten bit bort ligger den lutherska församlingskyrkan.

Kyrka, skola och sjukvård – det var under lång tid missionens tre huvudpunkter, den klassiska missionsstationens tre byggnadstyper. Men i Thanjavur blev sjukvården något delvis nytt, en ansats, en vision: här var det indiska diakonissor som tog emot skadade och kroniskt sjuka kvinnor på ett slags vårdhem och utsatta barn på Bethlehem, som ibland fungerade som barnhem och ibland som förskola.

”Söker efter diakonissämnen”

Tanjore heter staden på 1930-talet. Johannes Sandegren är född i Indien, utbildad i Sverige och sedan utsänd som missionär. Han ska komma att bli både biskop och rektor för prästseminariet i den stad som senare blir Chennai, och han är en av dem som har stora förhoppningar om vad inhemska diakonissor ska kunna innebära för den lutherska kyrkan. Han skriver en omfattande artikel om ”den indiska kvinnan” i Erstas nyhetsbrev 1933, men ett par år tidigare har Greta Jahn förberett systrarna:

”Det är ju förlåtligt, om en för diakoniens sak intresserad, som redan hemifrån fått med sig drömmen om att den inhemska kyrkan i Indien snart nog skall få sina egna indiska diakonissor, genast från första stund i detta sagoland med spanande öga söker efter diakonissämnen …”

Hon har berättat att hon uppfattar unga kristna indiskor som alltför osjälvständiga, att de äldre bibelkvinnorna som är änkor är tyngda av familjebekymmer och tvungna att försörja sig, och att sjuksköterskeyrket är så föraktat att de som söker sig till det inte är ”de bästa element”. Bland de unga kvinnor som studerar andra ämnen saknar hon istället medkänsla och vilja att tjäna.

Men det gäller bara att hitta två till att börja med, och hon uppmanar sina systrar: ”Låt oss sluta upp omkring de kommande i förbön, att Ersta-vistelsens frukter måtte bli av evighetsvärde!”

Besök på skyddshem

Det blir en som kommer. Lydia Vedanayagam heter hon. Hon är utbildad lärare, biträdande föreståndarinna vid ett läroverk i Tanjore och bekant med Greta Jahn och Johannes Sandegren, som båda har uppmuntrat henne att utforska sin kallelse att bli diakonissa. Arbetet i en diakonikommitté i de lutherska kyrkornas förbund beskriver hon som avgörande, men dessutom har Johannes Sandegren satt lite press på henne genom att be om besked ett visst datum för att hennes resa ska kunna planeras.
Sommaren 1935 får hon först vara på skyddshemmet Mossebo i en månad och sedan på Sjötorps skyddshem och på Sjöliden. Hon deltar i lektioner på ”lilla kursen” och är gäst på skolor i Stockholm. När hon presenterar sig för Erstasystrarna berättar hon också om den tyska missionen:

”Jag har kristna föräldrar och har fått undervisning i en luthersk flickskola, som leddes av tyska diakonissor. En av dem var min gudmor. Jag fick en högre utbildning vid ett kristet college och har därefter tjänstgjort som lärarinna i en missionsskola. Behovet av kvinnliga arbetare är stort. Tamulkyrkan har fått erfara välsignelse av diskonissanstalterna i Tyskland och i Sverige (…). Tamulkyrkan hade att utföra ett pionjärarbete i Indien (…). Men det måste bli något fullständigt indiskt, inte en kopia av något västerländskt som icke skulle kunna möta Österns behov och ej heller bli förstått av Indiens folk i allmänhet. Indiska kvinnor måste börja ett sådant verk och leda det.”

Emblem och sari

Erstasystrarna försöker ge sin indiska syster ett så brett perspektiv som möjligt på vad diakoni kan vara, och på många sätt blir hon en av dem. När hon till slut vigs till tjänst i Trankebars stift i Tamil Nadu, det stift där många svenska missionärer alltså har tjänstgjort sedan mitten av 1800-talet, får hon det svenska emblemet att bära i en kedja runt halsen. Den svarta dräkten med vit hätta är inte så praktisk i det sydindiska klimatet, så det blir sari istället.

I Tanjavur har de svenska missionärerna och deras församlingsvänner byggt sin kyrka och sin skola – nu finns också diakonin på området i form av bostad för diakonissorna, ett kvinnohem och ett barnhem.

Syster Lydias vänner i Sverige och Tyskland stöttar hennes arbete med insamlingar och förböner.

Svensk hjälp med utbildningen

Bethesda blir namnet på syster Lydias diakonicentrum i Tanjavur. Tamil Nadu är stort, men systrarna sänds aldrig ut för att bo och arbeta i församlingar över hela kyrkans verksamhetsområde – de som inte arbetar på centret reser fram och tillbaka till platser i närheten på ett slags evangelisationsuppdrag.

Astrid Jonasson är en av de Ersta-diakonissor som tar ett stort ansvar för systrarna i Thanjavur, och efter sin pensionering i mitten av 1980-talet reser hon vid flera tillfällen dit för att hjälpa till med utbildningen.

Samtidigt som den lutherska kyrkan har ganska svårt att hitta unga kvinnor med diakonikallelse växer katolska ordnar i delar av Indien – moder Teresas systrar blir många och sänds ut över världen, Birgittinorden får fler indiska systrar än svenska trots sitt ursprung. Hade syster Greta och syster Lydia rätt när de undrade vilka indiska kvinnor som skulle kunna uppleva kallelsen, hitta till utbildningen och klara av arbetet?

Struvor och present

Efter syster Lydias död får ett nytt, större och mer ändamålsenligt systrahem hennes namn.
Syster Shanta, tidigare ledare för arbetet, nu pensionär, är en av de diakonissor som tar emot gäster där våren 2025. Det är dukat med koppar och fat till alla, och på kakfatet ligger något som både ser ut och smakar som struvor. Vid varje plats ligger också en liten present, ett paket med en etikett där systrar och barn hälsar från Bethesda.

Syster Shanta visar kedjan med emblemet och berättar om banden till Ersta och om resor åt båda hållen.

Syster Padma, hennes efterträdare, berättar:

– Det är svårt för oss att så få yngre kvinnor kommer. Vi har alla blivit äldre, och det är mycket arbete. Nu har vi några som gärna skulle vilja bli vigda, men de är gifta. Då måste vår kyrka ta bort kravet på celibatslöfte, som hos er, så det hoppas vi på.
___

Diakonin i den lutherska kyrkan i Tamil Nadu – några årtal

Mitten av 1920-talet Ersta-systrarna Greta Jahn och Tullia Engquist reser ut som missionärer för Svenska Kyrkans Mission – de kallas missionssystrar.

1927 Landshövdingen i Madura lägger grundstenen till en barnkrubba som ska drivas av missionssystrarna, och pastor Sandegren är med och säger bland annat: ”Hur kunna vi predika om Jesus Kristus, om vi ej, som han väntar av oss, tager vara på de nödställda utanför våra egna dörrar?”

1931 Syster Greta Jahn skriver i Olivebladet om ”diakonissaken i Indien” och berättar att Ersta har lovat att ta emot två indiska kvinnor för att de ska få påbörja sin utbildning till diakonissor.

1935 Lärarinnan Lydia Vedanayagam reser från Tanjore till Sverige för att auskultera och studera.

1937 Lydia Vedanayagam återvänder till Indien ”för att påbörja grundläggandet av en kvinnlig diakoni i Tamulkyrkan”.

1939 Bethesda-hemmet invigs i Tanjore och börjar ta emot skadade och sjuka kvinnor. På Bethesda hålls också kurser för blivande diakonissor.

1944 Barnhemmet Bethlehem öppnas i anslutning till Bethesda.

1944 Hittills har Lydias arbete varit fristående, men nu tillsätter Tamulkyrkan en diakonistyrelse och skriver stadgar för diakoniarbetet. Beslut om att Lydia ska vigas till diakonissa.

1945 Lydia Vedanayagam vigs och blir Tamulkyrkans första diakonissa. Hon bär Erstas emblem och har sari som ämbetsdräkt.

1945 Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag ger ut Tullia Engqvists bok Glimtar från Sydindien.

1948 Ytterligare tre diakonissor vigs. En provsyster har också anslutit. Syster Grace ansvarar för barnhemmet, syster Sellammel och syster Kamalam arbetar med evangelisation i Budabor, och syster Elizabeth arbetar med evangelisation i Trichinopoly.

1948 Syster Lydia skriver i tidskriften Febe: ”Den evangelisk-lutherska Tamul-kyrkan i Syd-Indien äger ett diakonisshem, vilket likt ett senapskorn begynt sin verksamhet i Tanjore. (…) Vi får just vad vi behöver genom indiska vänner, genom stora gåvor från Sverige, L.M.F, S.K.M.F., samt från enskilda vänner på Ersta, som ansvarar för några barn i Betlehem. Det finns också i Tyskland en stor grupp vänner, som beder för oss. Det största behovet är diakonisselever. Kan ni göra något för denna sak? Ja! Bed ivrigt till skördens Herre, att Han sänder arbetare till sin vingård.”

1958 Maja Jonsson pensioneras och reser tillbaka till Sverige. Hon blir en av dem som korresponderar med syster Lydia och ansvarar för Lydiakretsens arbete.

1985 Syster Astrid Jonasson pensioneras efter många års tjänst på bland annat Ersta och börjar resa till Indien för att hjälpa till med diakonissutbildningen.

2024 Biskoparna Christian (Tamil Evangelical Lutheran Church) och Andreas (Stockholms stift) undertecknar ett vänskapsavtal. De två stiften ska ”regelbundet be för varandra, föra en dialog kring aktuella ämnen, dela teologisk reflektion kring teman som fred, omsorg om Skapelsen, interreligiös dialog, genusrättvisa och kristen lära och utbildning, framförallt bland ungdomar”.

2025 På påskdagen undertecknar Nacka församling och Tamil Evangelical Lutheran Church-församlingen i Thanjavur, Holy Comforter’s Church, ett vänförsamlingsavtal.

Syster Lydia
Syster Lydia, Lydia Vedanayagam (i Erstas dokumentation Vedanayakam), föddes i en kristen familj och gick i en tysk missionsskola. De första diakonissorna hon mötte var också tyskor. Hon utbildade sig till lärarinna och blev uppmuntrad av bland andra syster Greta Jahn och Johannes Sandegren att utforska sin kallelse till diakoniarbete. Under ett par år på 1930-talet studerade och auskulterade hon vid Ersta. 1937 kom hon tillbaka till Indien och började bygga upp ett diakonalt arbete i Tamulkyrkan, och 1945 vigdes hon och blev kyrkans första diakonissa.
I Thanjavur finns ett diakonisshem som byggdes efter hennes död och som bär hennes namn.

___

Levande kontakt

Jemima Bentham Brodin, som är diakon och verksamhetschef på Ersta diakoni med ansvar för bland annat kyrkan och oblatbageriet, säger:

”Erstasystrarna som reste till Indien sändes som missionärer, inte som diakonissor, för mission ingick inte i diakonissornas arbetsfält då. Men deras dubbla yrken var ju en otrolig kompetens för missionen.

När vänstiftsavtalet hade skrivits under fick vi veta att Stockholms stift gärna ser att vi på Ersta har kontakt med diakonissorna i Thanjavur, och det skulle vara jätteroligt. Vi har mycket att lära av dem och deras specifika verksamheter, inte minst att arbeta med människor i svår utsatthet. Jag vet att celibatet är en fråga som de kämpar med, och det finns säkert flera protestantiska unga kvinnor som skulle kunna vigas om inte det kravet fanns kvar. Det vi kan göra direkt är att börja med bönegemenskapen och lägga in dem och deras böneämnen i vår förbönsalmanacka. Det skulle vara roligt med en levande digital kontakt också, kanske föreläsningar och webbinarier för yrkesverksamma diakoner.”