”När man förstår kan man göra medvetna val”

– Jag var på jobbet när advokaten ringde, berättar Mohammad Ebrahim. Jag blev så glad! Jag stampade i golvet och sa: ”YES!”

Mohammad Ebrahim har kommit upp från källarvåningen i S:ta Maria kyrka. Hoppet har öppet hus där varje torsdag under terminerna, och han har stängt gatuköket i Kävlinge efter arbetsdagen och skyndat hit för att träffa de andra och för att berätta om sin situation.

Farhad vill också berätta, men han vågar inte vara med på bild, och han vill bara använda sitt förnamn. För honom återstår en stor del av processen, och han vill inte göra något som saboterar hans möjligheter.

– Jag vill ge röst åt oss, säger han. Vi måste berätta. Jag har studerat, jag arbetar heltid och tar extratimmar, jag har förstahandskontrakt på min lägenhet. Vad ska jag göra?

Efter gymnasielagen

Både Mohammad Ebrahim och Farhad kom till Sverige 2015, och båda var minderåriga då. Liksom de flesta som dyker upp på Hoppet har de hunnit bli vuxna som har levt mer än en tredjedel av sina liv i Sverige. Mottagandet och alla insatser och initiativ i samband med det följdes av nyheter om något som kom att kallas gymnasielagen. Och så, i februari 2023, en dom som gjorde att alla deras framtidsplaner fick ställas åt sidan ännu en gång.

Migrationsöverdomstolen vid Kammarrätten i Stockholm meddelade: ”För att en anställning ska kunna ligga till grund för ett permanent uppehållstillstånd enligt gymnasielagen måste den ha förelegat redan när det tidigare tidsbegränsade uppehållstillståndet löpte ut.”

– När det beslutet kom förstod vi snabbt att det var något som skulle drabba många av dem vi möter – unga som har fått tillsvidareanställning efter att deras tillfälliga uppehållstillståndet hade löpt ut, berättar Åsa Ersborg. De hade kämpat så otroligt hårt för att klara gymnasiet och skaffat sig ett tillsvidarejobb. Att ringa runt och berätta för dem att det inte längre var tillräckligt var oerhört svårt. Jag arbetade på Rädda Barnen då, och vi och Svenska kyrkan i Malmö kom överens om att vi skulle skriva en ansökan om medel för en verksamhet här.

Videosamtal

De senaste åren har Åsa Ersborg, som är socialpedagog, och Ebba Bäcklund, som är socionom arbetat med den målgrupp som snabbt kom att kallas ensamkommande. De har gjort det i olika regi, bland annat på Mötesplats Otto, och nu har de samma grupp som uppgift i Hoppet-verksamheten, fast i hela landet.

– Vi har videosamtal med dem som söker upp oss för att få stöd och som inte bor här i Malmö, säger Åsa Ersborg. Grupperna och torsdagskvällarna blir ju mest för dem som bor här i Skåne.

De som är inskrivna på Hoppet ingår i rapporteringen till Asyl-, migrations- och integrationsfonden, AMIF, ett nationellt programmet som finanisierar olika projekt med syfte ”att bidra till en långsiktigt hållbar migrationspolitik”.

Kunskapshöjande

På Hoppet innebär de insatserna ett ständigt pågående psykosocialt stöd och det som kallas kunskapshöjande insatser.

– Det kan vara att vi går igenom vad asylprövningen består av, säger Åsa Ersborg, och vad ett första avslag betyder, vad som händer i domstolen när man kommer dit och vilka som sitter där, vad en nämndeman är, vilka man ska titta på, vad som händer om man får ett avslag i nästa instans, hur en intervju går till … Att förstå och få information är stärkande.

– Ja, när man förstår kan man göra medvetna val, säger Ebba Bäcklund.

– Men vi talar också mycket om mående, säger Åsa Ersborg.

Ebba Bäcklund och en kollega arbetar med gruppträffar, och hon säger att många av deltagarna har svårt att tala om känslor och att oron blir stark när de hamnar på nya platser.

Fick börja om

När Mohammad Ebrahim var i domstolen hade han Ebba Bäcklund med sig som stöd.

– Du var så lugn, säger hon, du log och tittade på alla när du berättade, säger hon.

– Jag vet, säger han och ler, och nu har jag tre år, nu ska jag göra det som gör mitt liv bättre, jag ska fixa saker som jag inte kunde göra tidigare. Nu kan jag säga att jag är fri. Men det har varit en svår situation, mycket tankar, mycket stress. Man har inget liv.

Tillsammans med Ebba Bäcklund berättar han om en process som kan låta helt osannolik: hans jurist skickade in ansökan men tog inte ut något sändningskvitto, och när svaret dröjde visade det sig att ansökan räknades som för sent inkommen och att bara det resulterade i avslag.

– Jag fick börja om igen med asylskäl, jag hade inget val, men det var sjukt, säger Mohammad Ebrahim. Jag hade klarat alla krav. Jag hade inte gjort något fel. Jag visste inte vad som skulle hända med mitt liv. Man förstår inte vad man kan göra mer! De på Hoppet hjälpte mig mycket – att förstå mina asylskäl, hela situationen, stresshantering. Och aktiviteter: bowling, mat, biljard.

Körkort och utbildning

Den som hör Mohammad Ebrahim beskriva sina år i Sverige ser en lång rad ändrade beslut. Han har blivit flyttad gång på gång. Det har resulterat i att han inte har kunnat gå i skolan på något sammanhängande sätt.

Farhad befann sig länge i en mycket mer lovande situation: han har haft en svensk kontaktfamilj, tagit körkort, utbildat sig till undersköterska och fått heltidsanställning och möjligheter till extraarbete.

– Jag är social, jag tycker om att hjälpa andra, säger han. I vården kommer man nära människor och lär känna dem – jag tycker att man kommer in i samhället genom vården. Och jag är en nyfiken person. Jag tar risker för att lära mig nya saker.

Men Migrationsverket säger, så har Farhad tolkat det, att han inte har något behov av att vara i Sverige: ”Du kan klara sig själv, du kan arbeta var som helst.”

”Det förstör allt för mig”

I kontakten med Hoppet – och han känner en del av medarbetarna sedan länge, från Mötesplats Otto och Rädda barnen – har han hittat en plats där han kan berätta hur han verkligen mår och prata om hur han ska klara myndighetskontakterna.

– Jag har svårt att hantera utfrågningar, säger han. Det förstör allt för mig, hela tiden. Jag har berättat om min familj och om talibanerna – att i mitt hemland finns det ingen chans att ett barn kan växa upp på ett bra sätt, det finns inget skydd, inget. Jag har sagt sanningen, men ingen bryr sig om det.

När han kom var han fortfarande minderårig, och på barn- och ungdomspsykiatrin fick han viss hjälp och diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Han tar fortfarande mediciner. Men en del av det som har hänt blir bara ännu tydligare av kontrasten mellan hans uppväxtmiljö och det han drömmer om här.

– Här kunde jag lära mig mycket, och jag såg respekten, hur människor stöttar varandra, säger han. Allas lika värde – det är det bästa, faktiskt. Alla möjligheter. Jag vill vara stabil och självständig. Men man tappar allt, man blir hopplös.

”I grupperna finns ett stöd”

Ebba Bäcklund och Åsa Ersborg har följt många asylprocesser i sitt arbete och känner unga som har försvunnit iväg till Frankrike eller Tyskland när det blev ohållbart att stanna i Sverige. Finns det fortfarande något hopp att tala om?

– Det känns som om vi lever i en otroligt hopplös tid – det talar vi mycket om, säger Ebba Bäcklund. Men i grupperna finns åtminstone ett stöd. De tar hand om varandra där.

– Ja, det viktigaste är nog att man inte blir ensam, och en del har sina egna nätverk, men för vissa är vi på Hoppet nätverket, säger Åsa Ersborg. Vi kan ta reda på saker, vi vet var vi ska leta. Men majoriteten av alla svenskar har ingen aning om hur strikt det svenska systemet är.

– Mina vänner är hyfsat insatta, men de blir jätteförvånade när jag berättar något, säger Ebba Bäcklund. De har inte hängt med i hur otroligt svårt det har blivit.

En tro på framtiden

– Vi pratar ju mycket med präster och diakoner här, och de säger att gemenskapen är grunden i den kristna tron, säger Åsa Ersborg. När våra deltagare som är kristna har sagt det hos Migrationsverket har de fått höra att de bara är ute efter den sociala samvaron. Men hur mycket mer genuin kan man vara?

– Hoppet är nog mest en tro på framtiden, säger Ebba Bäcklund. Vi har kontakt med Asylrättscentrum och advokatbyråer, och vi försöker presentera alternativen och berätta om vad som är realistiskt – ”detta är det som finns”. Min upplevelse är att detta att veta att det finns alternativ är något som inger hopp.

– Ja, hoppet ligger i att de får information och att de inte är ensamma, säger Åsa Ersborg.

Och de stunder när Farhad vågar hoppas har han en framtidsplan:

– Jag skulle vilja studera till sjuksköterska. Eller fysioterapeut.

___

Hoppet – en tro på framtiden
Projektet Hoppet drivs av Svenska kyrkan i Malmö tillsammans med Rädda Barnen och finansieras av Asyl-, Migrations- och Integrationsfonden (AMIF). Målet med projektet är att asylsökande unga vuxna ska få en förbättrad psykosocial hälsa, ökad kunskap om den egna situationen och ökad egenmakt genom psykosocialt stöd och kunskapshöjande insatser, både individuellt och i grupp.
Verksamhetens målgrupp är unga vuxna, i åldrarna 18–29 år, som har varit i Sverige i mer än åtta år och som står inför andra asylintervju eller påverkas av gymnasielagen. De får vägledning genom asylprocessen, kunskapshöjande insatser, psykosocialt stöd i grupp och individuellt och möjlighet att prata om  värderingar, migration och mående. Projektet utgår från Malmö, det finns möjlighet att delta digitalt.

Gymnasielagen
”Gymnasielagen” har blivit ett samlingsbegrepp för de lagar som berörde ungdomar som hade fått uppehållstillstånd för studier. Många av de barn som kom som ensamkommande till Sverige under 2015 hann, på grund av de långa handläggningstiderna, bli vuxna innan deras uppehållstillståndsansökan prövades. Det ledde till att fick avslag på sina ansökningar om asyl. De som hade registrerats som ensamkommande barn, men sedan blivit vuxna, och som hade sökt asyl i Sverige senast den 24 november 2015, kunde få tillstånd för studier på gymnasienivå. Det fanns också möjlighet för vissa ensamkommande som fått beslut om uppskjuten verkställighet av sitt utvisningsbeslut att få tillstånd på grund av gymnasiestudier, och möjlighet till permanent uppehållstillstånd om den asylsökande hade hittat ett varaktigt arbete som uppfyllde Migrationsverkets krav innan det tillfälliga uppehållstillstånd löpte ut. Gymnasielagen upphörde att gälla den 20 januari 2025.