Stockholm: ”Vi kände att vi ville göra något tillsammans”

I Vasastan i Stockholm är kyrkorna många. Här finns de svenskkyrkliga församlingarna Gustav Vasa, Matteus och Johannes. Här ligger Norrmalmskyrkan, Betlehemskyrkan, Korskyrkan, S:t Peters kyrka, Immanuelskyrkan, Filadelfia, Kristi förklarings ortodoxa kyrka och Universella kyrkan.

Här finns också de två moskéerna Fatih och Aysha.

Det finns ingen lista över samfund med adress i Vasastan och inget upparbetat nätverk för kontakter mellan dem.

Inte än, men sedan en tid tillbaka är något på gång.

Dubbla fredagsböner

Nasir Ahmad Arif är försteimam i Ayshamoskén sedan snart fem år. Efter många år av teologistudier och språkstudier i England och Pakistan återvände han till Sverige.

– Jag flyttade hem och fick en tjänst i Ayshamoskén på Sankt Eriksgatan 91, berättar han. Det är den moské som jag själv hade som andligt hem under min uppväxt och tonårstid.

Han är en av få officiellt heltidsanställda imamer i Stockholms innerstad, och han är ständigt i tjänst i en växande församling som firar fredagsbön två gånger varje fredag. Salen som rymmer 200 personer räcker nämligen inte till.

 ”Var ska vi börja?”

– Den första tiden gjorde pandemin att jag fick oväntat mycket tid att fundera på min egen och moskéns roll för medlemmarna och för stadsdelen, berättar Nasir Ahmad Arif.

I hans huvud snurrade samhällsutmaningarna, den psykiska ohälsan, klimatet i sociala medier, gängkriminaliteten och döden.

– Jag tänkte: Var ska vi börja? säger han.

Han engagerade sig som volontär hos polisen, drog den självlysande gula västen över den traditionella dräkten, och gick ut. Ortenkillarna hajade till: ”Är du med dem?” Andra reagerade på kombinationen av klädesplagg.

– Men för mig som muslim är det naturligt att vara där behoven finns, säger han. Jag vill göra, nå ut, göra skillnad.

Öppnar dörrarna i kylan

Erik Moberg är medlem och verksamhetsutvecklare i Ayshamoskén. Han är också engagerad i organisationen Ny Gemenskap som på uppdrag av kommunen ser till att mellan 40 och 180 personer har någonstans att ta vägen varje natt när temperaturen sjunker under minus sju grader.

– Norrmalmskyrkan är en av de kyrkor i Stockholm som öppnar dörrarna under extra kalla nätter för att erbjuda en varm plats för människor som inte har något hem, berättar han.

Under pandemin var det färre som upplät lokaler, men Eva Larsen, föreståndare i Norrmalmskyrkan, tvekade inte att låta verksamheten fortsätta. Hon var en stjärna på Erik Mobergs natthimmel. När de hann talades de vid.

– Vi sa att vi ville och borde göra något tillsammans, säger Erik Moberg.

De hade varandras nummer i mobilen.

Eva Larsen är född och uppvuxen i Okayama i Japan där kyrkorna är få och buddhisttemplen och shintohelgedomarna många. Sedan 2018 är hon föreståndare i Norrmalmskyrkan, en församling med rötter i Svenska Baptistsamfundet som grundades 1848.

Då var det olagligt att som kristen tillhöra något annat samfund än Svenska kyrkan, och många människor drevs på flykt från Sverige till ”religionsfrihetens och möjligheternas land”, USA. Nu har Sverige sedan drygt 70 år religionsfrihet, och nya samfund bygger helgedomar och tar plats på Sveriges religiösa karta.

Samma behov

Nasir Ahmad Arif har tidigare varit en del av ”Tro på Järva”, ett initiativ i Stockholms nordvästra stadsdelar där civilsamhälle, myndigheter och kommun samverkar för områdets bästa och med särskilt fokus på barn och unga. Han såg samma behov i Vasastan.

På en träff i Stockholms moské hösten 2023 fick han tipset att ta kontakt med Eva Larsen.

– Jag tog upp idén med Erik, säger han, och då visade det sig att de kände varandra och att de redan hade sett behovet av samverkan.

Ville inte göra fel

Stefan Albinsson är andrepastor i Norrmalmskyrkan, och tillsammans med Eva Larsen tackade han ja till inbjudan till en träff i Ayshamoskén. Den ligger bara några få kvarter från kyrkan.

– Jag är en trygg person, men jag kände mig lite osäker och ville inte göra något fel, säger han och ler lite åt minnet. Jag minns att jag tänkte: ”Men oj, nu tar Eva i hand!” Vi blev sittande i några timmar, bara vi fyra, och pratade. Det var öppet, avslappnat och generöst. ”Så trevliga de var!” – så banal och prosaisk var min första reaktion efteråt.

De bestämde sig för att fortsätta ses regelbundet.

De kom också överens om att gå en kurs i ”Meningen med mig”, en ickekonfessionell metod som syftar till att stärka ungas identitet och psykiska hälsa.

– Existentiell hälsa är ett ämne som ligger oss varmt om hjärtat oavsett religion, säger Eva Larsen. Det är ju våra ungdomar det handlar om.

Synliga tillsammans

– Vi sa också att det vore bra att ordna så att våra egna medlemmar får träffa varandra, i den vanliga verksamheten, säger Stefan Albinsson.

Sagt och gjort. De tog med sig medlemmar och besökte varandra.

– Det som händer är att vi får ingångar till varandra, säger Nasir Ahmad Arif. Vi lär känna varandras verksamhet och kan hänvisa till varandra.

Han berättar att han talade med de andra tre om hur viktigt det är att de tillsammans är synliga som trossamfund i olika sammanhang, och att de fyra började gå ut på stan tillsammans, ibland för att uppvakta stadsdelsnämnd eller andra samfund, ibland bara för att ta en glass eller kaffe ihop. Reaktionerna lät inte vänta på sig: ”Vad häftigt! En präst och en imam!”

Ett panelsamtal i Almedalen i somras dyker upp i mitt minne. Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius sa: ”Jag tror att det är extremt viktigt för att var och en ska känna en trygghet i att kunna utöva sin religionsfrihet att religionen är synlig. Det gäller inte minst i det offentliga Sverige, på myndigheter och i det offentliga rummet.”

Strömmar

Norrmalmskyrkan har en ständig ström av människor som deltar i körer och annan musikverksamhet, dagträffar för äldre, samlingar och gudstjänster eller i konferenser och konserter med arrangörer som hyrt in sig i kyrkans lokaler.

Ayshamoskén har sitt eget flöde av människor. Fredagsbönen hålls oftast på fyra olika språk: svenska, arabiska, engelska och urdu. Den har verksamheter för barn och ungdomar, och den tar emot upp emot hundra studiebesök per år men också spontanbesök av utomstående eller sökande människor.

Och nu detta utåtriktade, interreligiösa samhällsengagemang.

– Du kanske tänker att det är progressivt, säger Erik Moberg när jag letar efter ord. Men det skulle jag säga att det inte är. Vi står för en traditionell sunni-islam, och öppenheten ligger i vår värdegrund.

Att Nasir Ahmad Arif och Erik Moberg är lika hemma i det svenska samhället som Eva Larsen och Stefan Albinsson har sina fördelar. Det finns inga språkliga barriärer dem emellan och inte heller i mötet med församlingsmedlemmar eller i kontakten med myndigheter. Samtidigt menar Erik Moberg att gemensamt språk och kulturförståelse inte är avgörande för relationen dem emellan.

– Det viktigaste är nog att vi ser en fördel med samverkan, säger han, och ibland kräver det att vi accepterar och ser över, förbi och bortom varandras olikheter.

”Ett fredsarbete”

Nästa år uppmärksammas hundraårsminnet av det ekumeniska mötet som samlade internationella företrädare för ortodoxa och protestantiska kyrkor på inbjudan av Nathan Söderblom, dåvarande ärkebiskop i Svenska kyrkan. Fokus låg på vad möten mellan människor och olika kyrkor kan möjliggöra.

– Det var ett fredsprojekt. Det här är också ett fredsarbete, säger Stefan Albinsson.

– Mötesplatserna som vi skapar bygger förtroende när vi lär känna varandra, säger Eva Larsen. Vi ser det bland våra medlemmar. Som församlingsledare vill jag vara öppen för hur Gud verkar i det som sker.

Det som spirar mellan Nasir Ahmad Arif, Erik Moberg, Eva Larsen och Stefan Albinsson är fortfarande nytt. Det får ta sin tid att utveckla ”Tro på Vasastan”, i dubbel bemärkelse. På sikt är förhoppningen att relationen som nu byggs mellan Ayshamoskén och Norrmalmskyrkan ska bygga broar mellan fler aktörer.

– Trossamfunden är en resurs för samhället, säger Nasir Ahmad Arif. Målet är praxis: att tjäna människorna.