”Hopp och konkret förändring”

Pelle Eriksson, du sökte ett stipendium för att resa till Zimbabwe i höstas – hur kom det sig?
Min resa till Zimbabwe började egentligen under Lutherska världsförbundets konferens eller konsultation ”Embodying Hope” i Taiwan i maj 2025. Där representerade jag Svenska kyrkan, och där träffade jag Shakemore Shoko, som är präst i Evangelical Lutheran Church in Zimbabwe.

Vad ledde dig fram till en konferens i Taiwan?
Jag är född 2005 och bor utanför Falun. På gymnasiet gick jag det samhällsvetenskapliga programmet med beteendevetenskaplig och internationell profil och läste extra mycket om fred och säkerhet. Jag har varit med i förbundsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga de två senaste åren och arbetat med en rad olika frågor: teologi, demokrati, ekonomi. Det var därför jag fick vara med i Taiwan, och det var under den sista kvällen där som Shakemoro Shoto kom fram till mig och föreslog att jag skulle komma till Zimbabwe och volontärarbeta med barn och unga.

Hur förberedde du dig för din volontärinsats?
Jag läste på om våra svenska arbetssätt på områden som liturgi, teologi, pedagogik och diakoni och tittade på lärdomar och strukturer från Svenska Kyrkans Unga och ungdomsrörelsen, hur vi har organiserat unga demokratiskt, hur vi har arbetat med arrangemangssamordning. Men jag förberedde också sådant som vilka lekar jag skulle kunna lära ut och vilka psalmer jag ville sjunga med dem jag träffar. Frågor som jag tänkte på i förväg var: Vad vill jag vill ta med mig tillbaka till Sverige? Hur ordnar man arrangemang som unga vill delta i? Hur får man unga att vilja gå till kyrkan i en annan kultur?

Var i Zimbabwe hamnade du?
Hos familjen Shoko i Bulawayo. Kyrkans nationella kansli ligger i den staden, och jag var knuten dit, men de första dagarna fick jag leva byliv på landsbygden. Det blev en naturlig introduktion, och de dagarna och gav mig tid att landa i en lugnare miljö. Jag träffade både unga och gamla, och ibland blev det så att språkbarriärer begränsade samtalen, men jag fick inblick i traditioner och vardagsrutiner.

Vilka unga mötte du i Bulawayo?
I början var jag på Njube Youth Center, och de dagarna blev några av de mest betydelsefulla för mig. Centret drivs av kyrkan och stöttar ungdomar som lämnat skolan i förtid på grund av fattigdom eller missbruk. Det finns ett projekt som kallas Infohut där de får träna med digital utrustning och lära sig design för att öka sina chanser på arbetsmarknaden. Jag såg hur det skapade hopp och konkret förändring, och det var otroligt inspirerande. Lite senare reste jag med Infohut-medarbetarna till södra Zimbabwe och ledde workshops för eleverna på Zenzani High School. Det var extremt varmt de dagarna, men jag har tänkt på vilken potential det finns i kyrkans skolor om det blir ett utbytesprogram i framtiden.

Såg du några spår av den svenska missionen?
Ja, jag var på Masvingo Bible School och besökte grundskolor och vårdcentraler i det området. Där har ju svenska missionärer arbetat. På Mnene Mission Center fick jag se sjuksköterskeutbildningen som kyrkan är med och driver – det var inspirerande, och det var också en påminnelse om arvet från de svenska missionärerna.

Hur upplevde du församlingslivet?
På söndagarna var jag nästan alltid i kyrkan en stor del av dagen. Gudstjänsterna är betydligt längre än i Sverige. Jag förstod inte så mycket av det som sas, men att vara med där var en central del av mitt uppdrag som volontär. I Zimbabwe spelar kristendomen en mycket mer central och synlig roll i samhället än i Sverige. Det var fascinerande att se hur den lutherska traditionen förenar oss trots att den har utvecklat sin egen tydliga väg i Zimbabwe.