Rehabilitering i Moshi
Kaspar Franzen kom tillbaka för att arbeta efter examen
Att dela ut stipendier för resor och projekt som genomförs här hemma eller utomlands hör till Lunds Missionssällskaps mest synliga verksamheter. Att ungdomar och unga vuxna ska få uppleva den världsvida kyrkan, göra en insats, studera och bygga vänskaper är något som styrelsen alltid försöker prioritera.
Kaspar Franzen, hur kom det sig att du sökte ett stipendium hos Lunds Missionssällskap?
Jag är fysioterapeut inom akut sjukvård och rehabilitering i Stockholm sedan två år och arbetar med lungrehabilitering och rehabilitering för patienter med lungsjukdomar. Under min grundutbildning var jag i Tanzania i två månader och genomförde en kvalitativ studie om habilitering för barn i Kilimanjaro-regionen. Nu ville jag göra ett kliniskt utbyte på Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi. Svenska kyrkan samarbetar med sjukhuset, och det var deras koordinator som berättade att jag kunde söka ett resestipendium hos Lunds Missionssällskap.
Varför ville du arbeta just i Moshi?
Jag har letat efter volontärmöjligheter under flera år – jag vill bidra med mina kunskaper, utvecklas i mitt yrke och fördjupa mig inom globalt hälsoarbete. När jag var i Tanzania under min utbildning blev jag intresserad av rehabilitering i låginkomstländer. Jag tror att vi tillsammans kan arbeta för en mer jämlik och hållbar vård. Jag tänkte att jag kunde använda min erfarenhet som fysioterapeut för att bidra till rehabilitering och vård av patienter och samtidigt lära mig mer om sjukvården i en låginkomstregion. Det jag mest hoppades på var att utveckla mina kliniska färdigheter inom akut sjukvård och rehabilitering.
Blev det som du hade hoppats?
Några veckor före avresan fick jag höra om ett utbrott av Marburgvirus i Kagera-regionen. Läkarna på min arbetsplats i Sverige sa att risken för smitta var låg i Moshi, långt från utbrottet. De sa att att jag skulle följa säkerhetsriktlinjer noggrant. Det gjorde jag, och jag höll kontakt med ambassaden. Men när det kom en patient med symptom på Marburgvirus fick jag otydlig information om risken för mig som vårdpersonal. Jag pratade med läkare i Sverige och ambassaden och förstod att det kunde innebära en stor hälsorisk att stanna kvar. Därför reste jag hem tidigare än jag hade planerat.
Hur blev de arbetsdagar som du hann genomföra innan dess?
Det var givande att träffa gamla kolleger och fortsätta observera rehabiliteringsarbetet. Jag lärde mig mycket om metoder och utmaningar och om de kulturella skillnader som påverkar arbetssättet, och jag kunde uppfylla de mål jag hade för min volontärinsats: jag fortsatte att arbeta med rehabilitering tillsammans med den lokala personalen, och jag har förnyat och fördjupat mina kontakter med dem.
Vad har du lärt dig utöver det yrkesmässiga?
Att resande och volontärskap inte alltid går som planerat! Men trots att jag blev tvungen att förkorta min vistelse insåg jag att man kan göra något. Att vara närvarande och flexibel är viktigt om man vill bidra med något positivt, och jag lärde mig mycket om mig själv, om rehabilitering i låginkomstländer och om hur jag kan anpassa mig för att fortsätta arbeta i internationella sammanhang.
Vad ska du göra nu?
Jag planerar att hålla ett kort föredrag eller göra en presentation för kolleger och andra som är intresserade här i i Sverige. Jag vill gärna sprida mina erfarenheter och öka medvetenheten om internationellt volontärarbete och hälsovårdsutmaningar i låginkomstländer.
