”Ingen har krävts på ansvar, och förtrycket fortsätter”

Biskop Benson Bagonza har lett Karagwe stift i nordvästra Tanzania i över 20 år. Han är en till synes outtröttlig kyrkoledare som inte bara utövar ledarskap lokalt utan också deltar aktivt i den politiska debatten i Tanzania. Han har doktorerat i systematisk teologi och är en pionjär inom teologin för hållbar utveckling i Afrika. Dessutom är han styrelseledamot i flera människorättsorganisationer nationellt och globalt.

Men också en kyrkoledare kan behöva vila. På inbjudan av Västerås stifts biskop Mikael Mogren, och med ekonomiskt stöd av Lunds Missionssällskap, har han fått möjlighet till en tio månader lång ledighet, ett slags sabbatsår, i Sverige.  

Inför valet i Tanzania i oktober 2025 utbröt stora protester riktade mot regimen. De slogs ner hårt, och många oppositionella kände sig hotade till livet. För biskop Bagonza kom sabbatsåret i Sverige mycket lägligt, och stiftsgården i Rättvik har blivit inte bara en plats där han kan vila från en biskops vardagliga arbetsbörda utan också en trygg reträttplats under en tid.

De första månaderna sabbatsåret har varit allt annat än lugna eftersom biskopen har bjudits in till flera internationella konferenser för att berätta om situationen i Tanzania. I en glipa i programmet fick jag tala med honom en stund.

Biskop Bagonza, berätta om syftet med din sabbatsperiod i Sverige!

Det har främst två syften, nämligen att jag ska reflektera över mitt biskopsämbete och utöva en frånvarons tjänst (biskopen använder uttrycket ministry of absence, red:s anm) för mitt stift så att de kan förbereda sig på den tid när jag inte längre är biskop.

I Rättvik har jag arbetat med att skriva mina biskopsmemoarer, och jag är klar med dem nu. I dem analyserar jag ledarstilar ur mina förebilders perspektiv.

Jag har också ett par andra skrivuppdrag. Det första är att samla ihop och redigera viktiga föreläsningar, predikningar och bibelstudier som jag har hållit under de senaste 25 åren. Det andra är att samla ihop och redigera alla inlägg från min blogg och mina sociala medier där jag reflekterar över den politiska situationen i Tanzania under de senaste tio åren. Kontot har över 4 miljoner följare.

I övrigt vilar jag och känner mig fri för första gången på 25 år.

Du lämnade Tanzania mitt under den politiska oron i höstas. Hur bedömer du den aktuella politiska situationen?

Den är instabil. Händelserna före, under och efter det allmänna valet har varit katastrofala för Tanzania. Otaliga unga människor har dödats eller saknas fortfarande. Det som regeringen kallar oroligheter betraktas av det internationella samfundet som massaker. Valet i sig saknade all trovärdighet på grund av brister som gjorde det otillförlitligt, ofritt och orättvist. Ingen har krävts på ansvar, och förtrycket fortsätter. Många människor har lämnat landet av rädsla för att bli bortförda.

Vad tror du om vägen framåt för Tanzania efter upploppen och det repressiva våldet i oktober?

Den är krokig, och den kräver att våra ledare släpper sitt krampaktiga tag om makten och börjar praktisera ödmjukhet. De måste erkänna sina misstag och börja respektera rättsstatsprincipen. Vi måste komma till en punkt där våra ledare kan lova att det som har hänt aldrig ska hända igen.

Det har funnits försök till medling, men ännu ser vi inget konkret resultat. En hållbar och praktisk lösning skulle kunna vara att bilda en sannings- och försoningskommission som öppet redogör för vad som har hänt.

Du har varit mycket frispråkig som biskop, och det har du varit på bekostnad av din egen säkerhet. Vilken är din syn på kyrkans roll i tider av politisk oro?

Under lång tid har kyrkorna i Tanzania haft ett gott partnerskap med regeringen, och det har bidragit till att landet har skonats från konflikter, men under de senaste 15 åren har de stora kyrkorna förändrats. Nu tar de parti för de människor som saknar röst i samhället. Den politiska eliten uppfattar den förändringen som utmanande.  

Det stämmer att jag har varit frispråkig, och jag har ofta utmanat våra ledare från ett teologiskt perspektiv.  Ett av mina favoritbibelord är Lukasevangeliet 13:32, där Jesus apropå hotet från Herodes Antipas svarar fariseerna:  ”Gå och säg till den räven: Se, jag driver ut onda andar och botar sjuka i dag och i morgon, och på den tredje dagen når jag mitt mål.” Världen hungrar inte efter fler snälla människor utan efter sanningsenliga, objektiva och livgivande ledare. Jesus var inte snäll. Han var trogen sin mission.

Du har ju varit biskop i Karagwe stift i mer än 20 år. Hur har kristenheten i Tanzania och Evangelical Lutheran Church in Tanzania utvecklats under de åren?

Vårt kristna forum i Tanzania utgör troligen mellan 55 och 60 % av befolkningen. De ekumeniska relationerna är relativt smidiga. Det finns mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Av uppenbara skäl tenderar regeringen att vilja splittra den kristna rösten – det är ett sätt att underlätta manipulationen av befolkningen och att öka kontrollen. En utmaning för de ekumeniska relationerna är den vilseledande framgångsteologin som predikas av flera av de kyrkor som växer snabbt. De manipulerar och utnyttjar de fattiga på landsbygden och i städerna.

För närvarande är jag den biskop som tjänstgjort längst inom ELCT och den biskop som tjänstgjort längst inom CCT (Christian Council of Tanzania, alltså Tanzanias kristna råd, red:s anm). Tyvärr har det episkopala ledarskapet inom ELCT och CCT försämrats. Den korruption som är så utbredd i det tanzaniska samhället har inte skonat oss i kyrkan. ELCT har en hel del utmaningar framöver. Vi måste definiera vår teologi på nytt och organisera, förnya och omdefiniera vårt episkopala ledarskap.

Vad tror du att Svenska kyrkan och ELCT kan lära sig av varandra?

Kanske kan Svenska kyrkan av ELCT lära sig faran med att ta saker för givna. Svenska kyrkan har varit både den rikaste och den största lutherska kyrkan i världen. Så är det inte längre.  Svenska kyrkan och ELCT borde träffas och dela sina erfarenheter med varandra.

ELCT kan lära sig kreativitet av Svenska kyrkan. Svenska kyrkans medlemsantal minskar, men hon gör allt som står i hennes makt för att förbli relevant.
___

Västerås stift och Karagwe stift
Karagwe stift i Evangelical Lutheran Church in Tanzania, med Karagwe som stiftsstad, är ett av Västerås stifts vänstift sedan 2013, och i april 2024 skrevs ett nytt femårigt vänskapsavtal. De tre områden som de båda stiften har kommit överens om att arbeta med tillsammans är ledarskap och rekrytering, miljö samt musik och liturgi. Västerås stift stöttar också Karagwe stift i arbetet med att skapa ett nätverk för prästvigda kvinnor, särskilt stöd går sedan länge till jordbruksskolan Karuko, och ett nytt projekt som får stöd syftar till att stärka unga kvinnors egenmakt. De andra två vänstiften är Gloucester stift i England och Lebombo stift i Moçambique – båda tillhör den anglikanska kyrkan. Dessutom har Västerås stift formaliserade vänskapsutbyten med den evangeliska kyrkan i Hessen Nassau i Tyskland och med Society of St. Francis, den anglikanska franciskanerordern, i Storbritannien.

Besök från Karagwe stift
Biskop Benson Bagonza har sin bas i Rättvik under tio månader – han kom i oktober förra året och reser tillbaka till Tanzania i augusti i år. Dessutom finns under våren fyra Ung i den världsvida kyrkan-stipendiater från hans stift i Sverige: Julieth Samson Justace, Eveline Geofrey Gatege, Rivason John Mumanya och Lightness Simon John. De har haft sina introduktionsdagar på stiftsgården i Rättvik och rör sig sedan mellan värdförsamlingar. Svenska stipendiater från samma program har fyra och fyra varit i Karagwe stift hösten 2024 respektive hösten 2025, och de senaste arbetar under våren med att berätta om sina upplevelser i olika sammanhang.