Kenya: ”Kyrkorna spelar en central roll”

Tack vare ett stipendium från Lunds Missionssällskap kunde jag resa till Kenya våren 2026 för att möta Free Pentecostal Fellowship in Kenya (FPFK), få en fördjupad förståelse för hur utvecklingsarbete och humanitärt arbete bedrivs i praktiken och ta del av hur lokala organisationer arbetar långsiktigt, relationsbaserat och kontextnära.

Under min tid hos FPFK fick jag se hur de arbetar i nära samverkan med lokalsamhällen och myndigheter. De visade mig sig programverksamhet och flera olika insatser, bland annat arbete med genus, klimat och resiliens.

En verksamhet som berörde mig extra mycket var arbetet för att minska kvinnlig könsstympning (female genital mutilation, FGM) i Kajiado. Det görs bland annat genom lokalt förankrad utbildning och opinionsarbete. I samma område arbetar de för att stärka både pojkars och flickors skolnärvaro, förbättra tillgången till rent vatten och stödja invånarna så att de ska klara klimatförändringar. Genomgående blev det tydligt för mig hur viktigt det är att arbeta långsiktigt och se till helheten. Sociala normer, utbildning, försörjning och miljö hänger nära samman.

En annan viktig lärdom från min tid hos FPFK är betydelsen av att arbeta genom lokala, kyrkliga nätverk. Kyrkorna spelar en central roll i många samhällen och i människors vardag och förtroendestrukturer. På det viset har kyrkorna en unik möjlighet att bidra till förändring i frågor som rör jämställdhet, barns rättigheter och andra normer. Att ta människors tro och livsåskådning på allvar är avgörande om man ska kunna göra hållbara och meningsfulla insatser. Det blev tydligt för mig hur det diakonala uppdraget – att se och möta människors behov – tar konkret form och hur arbetet bärs av en vilja att tjäna både som medmänniskor och i ett kristet uppdrag.

Jag fick följa med på en resa till Nyando och Nyakach som regelbundet drabbas av översvämningar. Där har mina värdar varit aktiva sedan 2024 med humanitära insatser, och där fick jag vara med när det delades ut bland annat madrasser, myggnät och filtar. Omkring 900 skolbarn fick också så kallade Dignity Kits med bland annat mensskydd, underkläder och skrivmaterial. Vi besökte evakueringscenter, skolor och samhällen i Rangul, North Nyakach, Thurdibuoro och West Nyakach, där många familjer bodde tillfälligt i kyrkor. Översvämningarna hade förstört jordbruksmark, många djur hade gått förlorade, och det hade påverkat försörjningen för stora delar av befolkningen. Att möta människor som lever med konsekvenserna av återkommande översvämningar gav mig en konkret förståelse för den utsatthet som många lever i.

Jag minns särskilt en mamma som berättade hur hennes familjs skörd hade förstörts och hur priserna på basvaror ökat kraftigt – men också små prisökningar kan få stora konsekvenser för familjer som har mycket begränsade resurser.

Det var utmanande att komma som utomstående och att i vissa sammanhang bli presenterad som representant för ett givarland. Jag har tänkt mycket på ansvar, relation och ömsesidighet. Samtidigt blev det tydligt hur viktigt det är att stöd ges genom lokala aktörer eftersom det är de som har har kunskap, förtroende och långsiktiga relationer i de områden där de arbetar.

Resan har fördjupat min övertygelse om hur viktigt det är att vi arbetar för våra medmänniskor och för allas lika värde och rättigheter. Den har stärkt min vilja att fortsätta engagera mig. På Erikshjälpen arbetar jag med påverkansarbete och opinion, och i samtal och beslutsprocesser är det viktigt att ha konkreta erfarenheter och berättelser. Resan har gett mig mycket som jag bär med mig in i det arbetet – inte minst i en tid när biståndet skärs ner och när medmänsklighet får mindre plats samtidigt som lönsamhet och effektivisering får mer.