Språköra

Johanna Larsson. Bild: Anna Braw

Intervju: Maria Küchen

Johanna Larsson och jag träffas på Jesusbaren. Det är ett bra ställe för samtal om mission, språk och hängivenhet – huvudteman i hennes uppmärksammade debutdiktsvit Bokstavstro.

Isande vindar viner genom Malmö. Det känns mycket långt till den tropiska ön North Sentinel Island, som ligger i Indiska oceanen och som har central betydelse i Johanna Larssons bok.

Sedan årtusenden befolkas ön av människor utan kontakt med omvärlden. Vilka är de, sentineleserna? Det vet de bara själva. Vi andra får lägga pussel.

Hängivenhet

De har förstås ett språk, men inget skriftspråk. De tycks inte odla något. Nästan nakna fiskar de och jagar småvilt. Det är förbjudet i lag att närma sig ön, ett vanligt förkylningsvirus skulle kunna döda hela befolkningen, och sentineleserna själva är knappast gästvänliga. Inkräktare jagar de bort eller dödar.

Men unge, evangelikale John Chau från USA lät sig inte skrämmas. Sentineleserna skulle hamna i helvetet, trodde han. De hade ju inte fått chansen att omvända sig till tro på Jesus. Så år 2018 gav han sig iväg för att frälsa dem.

– En del av mig vill anklaga honom för intrånget han gjorde sig skyldig till, säger Johanna Larsson. En annan del vill begråta honom. För att alltihop är så fruktansvärt tragiskt. Jag måste trots allt ta tillfället att försvara honom. Han är så utsatt i sin stora hängivenhet, i den totala lydnaden som han underkastar sig. När han sitter där i sitt Getsemane så får han inte vända om eller misslyckas. Han får inte falla, och det är förkrossande.

”En Kristusfigur”

John Chaus ”Getsemane” är hans kanot på havet den sista natten. I Bokstavstro skildras med blödande skönhet hur han ensam närmar sig ön:

men allt som jesus dog för
vad är jag utan min kärlek till dig
vad är jag utan smärtan i min kärlek till dig
kärleken korsfäster mig
korsfäster mig med sin sanning

Det vore enkelt att bara avfärda John Chau som en tokstolle. Många har gjort det. Eller också skulle man kunna se honom som martyr, för det är något Kristuslikt i hans offer:

– Om man läser den här händelsen, som är en verklig händelse, som en dikt, poetiskt, säger Johanna Larsson, så blir han absolut en Kristusfigur, han dödas av dem han säger sig älska.

Och här har vi samtidigt det fallna språket, den fallna världen … John Chau blir också en pervers Jesusgestalt. Det blir en fallen bild, eftersom den är så trasig och han saknar så mycket insikt.

Det är bara att instämma. John Chau kan ses som en symbol för missriktad mission, missriktad kärlek, missade mål.

En annan översättning

Men Johanna Larsson delar inte syn som en del har på kristen mission i allmänhet, att den bara skulle förstöra och slå sönder kulturer:

– Det där känns som en nidbild. Missionärer som rest ut i världen har gjort det i hängiven uppriktighet för att tjäna. Missionsarbete handlar väl väldigt mycket om att återupprätta människor? Och mission är ett språkarbete. Språkstudier ingår i förberedelserna. Och ska man starta en missionsstation är det nog väldigt bra att få med sig någon med språköra.

Regelbundet i Johanna Larssons diktsvit ställs översättningar av bibelcitat intill varandra, för att visa hur olika de kan se ut på skilda tider och platser. Navet i hennes bok är missionsbefallningen och dess olika tolkningar. Vad står det egentligen i Matteusevangeliet 28:18–20?

Står det faktiskt att alla människor ska göras till Jesus lärjungar?

– Ett förslag på översättning av αθητεύσατε i missionsbefallningen, säger Johanna Larsson, är att om någon närmar sig dig och vill lära sig så ska du ta emot den människan som en elev och engagera dig.

Och i Bokstavstro skriver hon:

en liten textflisa
praktiskt taget aldrig omnämnd av kyrkofäderna
praktiskt taget aldrig omnämnd av någon alls innan femtonhundratalet
blev själva navet i det världsvisa virrvarr av missionärer som spred
glada budskap till jordens yttersta gräns
kunde handeln och kapitalet, så visst kunde väl de

Plötsligt får jag den sjunkande känslan att John Chau kanske föll offer för ett översättningsfel, ett missförstånd. Är innebörden i αθητεύσατε att vi ska stråla ut evangelium när vi rör oss genom världen, öppna oss och ta emot dem som vill lyssna? Snarare än predika för alla folk, antingen de vill eller ej, att vi har kommit för att rädda dem från den eviga döden?

”En sorts översättning”

Ingen kan veta säkert. Liksom all annan text är heliga skrifter föremål för tolkning. Och som det står i Bokstavstro:

finns det i all översättning alltid en form av mission

– När man översätter, säger Johanna Larsson, så är man på en plats där språk skaver mot varandra. Och oss människor emellan finns det ju också en sorts översättning när vi försöker förstå varandras horisonter. Jag har funderat mycket på vad det gör med kristendomen som religion, att den har befunnit sig i mission och i översättning i så många hundra år … har det gjort något med själva budskapet, med den kristna praktiken, att vara i det där skavet? Det finns ju religioner som inte missionerar, som inte vill översätta sina texter.

Gatuevangelisation

Hon har ställt sig själv liknande frågor sedan hon var mycket ung. På västkusten växte hon upp, i en prästfamilj. Pappans intresse för klassiska språk innebar att många av hans predikningar började: ”Det grekiska ordet för detta är …”.

Bland hennes vänner fanns alla sorter – katoliker, pingstvänner, svenskkyrkliga. Som 16-åring sändes hon av en missionsorganisation till Dharamshala i Indien, där många olika andliga riktningar möts – tibetansk buddism, hinduism, sikher, kristna, sökare, övervintrade hippies.

I tre månader ägnade hon sig åt gatuevangelisation. Hon kom hem med många frågor. Varför måste människor bli omvända, vad är det de ska omvändas till, kan man övertyga någon annan att tro, är inte tro något som stiger upp ur ens livsupplevelse snarare än något man övertalas till?

Det lilla mellanrummet

– Eftersom jag har vuxit upp i kyrkan, säger hon, har jag alltid haft förväntan på texter, att de ska göra något med mig, beröra mig, förvandla mig. Översättning innebär ett intimt förhållande till budskapet, och det finns ett intimt gudsförhållande i kristendomen … Myter om språkförbistring finns även i andra religioner, men det är mer ovanligt att hitta en motsvarighet till pingsten, alltså att språket återupprättas.

Medan det skymmer ute läser Johanna Larsson upp ett citat för mig ur filmtrilogin Before. En av gestalterna säger: ”Jag tror att om det finns någon form av Gud är det inte i någon av oss, inte i dig, eller mig, utan bara det här lilla mellanrummet mellan oss. Om det finns någonting som är magiskt här i världen, så måste det vara i strävan efter att förstå när någon försöker säga någonting. Jag vet att det nästan är omöjligt att lyckas, men vem bryr sig egentligen. Svaret måste finnas i försöket.”

– Tänk om det är det som är missionsbefallningen? säger hon. Att vara i strävan, i försöket?

Jag begrundar hennes ord när jag hemåt genom Jesusparken. Varför parken kallas så vet ingen. Det är en gåta. Jesus själv är en gåta. Vad sa han ens? På riktigt, långt innan berättelsen om honom skrevs ner på en grekiska han aldrig hade talat?

Fotnot: Johanna Larssons bok Bokstavstro är utgiven av Ellerströms förlag och recenserades i Uppdrag Mission nummer 1 2025 av Maria Küchen.